I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel.
Karin Smirnoffs Augustnominerade Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.
”Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn. För att underhålla mig själv sjöng jag everttaube. Våra föräldrar älskade everttaube och sen dog de. Så länge skutan kan gå och vem har sagt att just du kom till världen.”
Oj, oj, oj! Rakt in i hjärtat. Ibland kan böcker få en att välta.
Sträckläste i somras, underbart rytmiskt talspråk som tar läsaren igenom både sorg och lycka. Det är mörkt, men också ljust. Det är komplicerat, men också enkelt. Det är borta, men också hemma.
Men mest av allt är det själva språket.
Det där omedelbara och självklara språket.
//Silja, Akademibokhandeln Helsingborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar