Gästbloggaren: Håkan Norebäck

Copyright/fotograf: Gabriel Liljevall

Det hävdas ibland att svensk spännings- och kriminallitteratur är mer samhällskritisk och socialt engagerad än motsvarande titlar från övriga världen. Svenska deckare och thrillers har ett budskap, angelägna teman lyfts fram och läsaren konfronteras med aktuella samtidsfrågor.

Är det verkligen så? Jag är inte helt säker på det. Det kan säkert vara fler än jag som önskar att det i svensk litteratur skulle finnas utrymme för fler karaktärer som vi helt och hållet kan relatera till.

Visst finns det många svenska författare som skriver bra böcker i spänningsgenren, jag är tidvis själv storkonsument och har många favoriter, allt från Henning Mankell till David Ärlemalm. Den senare har märkligt nog fått viss kritik för att han vägrar hålla sig helt till reglerna (vilka de nu är?), vilket enligt min mening inte bara är befriande utan precis vad som behövs just nu. Att år ut och år in förlita sig på att den unga, brutalt mördade helvita kvinnan lydigt ska ligga i sin vassrugg eller på joggingspåret börjar kännas väldigt daterat.

Kanske låter jag sur och dömande, men den fetischen borde år 2020 kunna förpassas till historien. Det måste väl ändå finnas plats för andra berättelser, som inte nödvändigtvis håller sig till standardformeln?

 
Som väl är håller det här på att förändras, och det finns de inom bokbranschen som talar om en ny våg av deckare och spänningsromaner. Fler och fler svenska författare vill ta med sina läsare till andra platser, låta oss möta människor med en annan bakgrund, låta oss uppleva andra färger och dofter. Sverige idag ser annorlunda ut än det gjorde för några år sedan, och vi behöver få se det i de böcker vi läser.

Därför blev jag först väldigt glad när jag såg Jonny Bergman, berättarjaget i En sista vinter, kliva av tåget i Hultsfred, och insåg hur mycket jag saknat att läsa om någon med hans bakgrund. Vi delar en hel del livserfarenheter, vi är båda barnhemsbarn som adopterades och hamnade i Hultsfred. Vi växte båda upp i dysfunktionella familjer, vi mötte tidigt rasism och vi har båda brottats med psykisk ohälsa hela livet.

Ganska snart förstod jag att mötet med Jonny skulle kosta mer än jag var beredd på att betala. Jag ville inte gräva på djupet, ville inte möta sådant jag visste skulle göra för ont. Jag blev rädd, försökte göra något annat av Jonnys historia, jag försökte gömma mig. Men Jonny var här för att stanna, och till slut gav jag upp. Jag slutade kämpa emot och lät honom berätta om sitt liv.

En sista vinter handlar helt och hållet om Jonny, det är hans historia. Men jag tror inte jag hade kunnat skriva om honom utan min egen bakgrund. Utan att själv ha upplevt hur det är att stå utanför, hur det är att misslyckas gång på gång, att vara en förlorare. Och att i likhet med honom försökt bryta mig loss från den roll som min bakgrund tvingat på mig.

Frågan är om det är möjligt, eller om vi för alltid är dömda att vara den vi helst inte vill vara? Är vi beredda att möta det vi fruktar mest av allt, och i så fall, vad innebär det?

Svaren är sällan så enkla som vi kanske önskar. Det har tagit mig hela mitt liv att finna en del av dem, och i En sista vinter får du följa Jonnys väg mot de svar han söker.

// Håkan Norebäck

Håkan Norebäck är född i Karlskrona, uppvuxen i Hultsfred och bor nu i Stockholm med sin familj. Han har haft en mängd olika jobb, bland annat fabriksarbetare, taxichaufför och brevbärare. Ord och bild som uttrycksmedel har alltid haft stor betydelse, vilket ledde till en masterexamen i fri konst. ”En sista vinter” är hans debut som författare.