"Vårvintern håller sitt grepp om Ödesmark, den lilla byn utanför Arvidsjaur. Flera av gårdarna är övergivna, lämnade åt ett långsamt förfall. I ett av husen bor Liv med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. Alla tycks fråga sig varför Liv har stannat med sin pappa, vad som håller henne kvar i detta bortglömda hörn av Lappland. Människor pratar om Vidars förmögenhet, om hur rik han borde vara efter alla sina skogsaffärer och vilket lätt villebråd familjen är …"
Stina Jackson slog igenom, med dunder och brak får man väl säga, med debutromanen "Silvervägen" 2018. Hon tog hem Svenska Deckarakademins pris för årets kriminalroman (något som sällan föräras en förstagångsförfattare, duktiga sådana tenderar att få "tröstpriset" årets debutant) och på Bokmässan i Göteborg plockade den även hem den fina titeln Årets bok.
Kan kanske tilläggas att jag redan i juni 2018 skrev följande här på bloggen:
"... om denna bok inte får Svenska Deckarakademins pris för årets kriminalroman så är det något rejält fel med vår samtid (...) Och så lovar jag att äta upp min hatt.
Jag har dock ingen hatt. Jag får lova att äta upp någon annans hatt."
Så hur har det gått för Miss Jackson (if you're nasty) att följa upp en sådan hejdundrande succé?
Jag ska inte hålla er på halster. "Ödesmark" är faktiskt en lika bra bok som "Silvervägen".
Men på ett annat sätt.
"Silvervägen" är, trots sin melankoliska, norrländska stämning och fina språk ändå i grund och botten en skapligt traditionell spänningsroman om en försvunnen tonårstjej, ett antal misstänkta, och med en skapligt actionfylld upplösning.
Vad är det de brukar säga? Det finns egentligen bara fem berättelser, det handlar om hur bra du kan berätta dem ...
"Ödesmark" är mer av en familjetragedi, med inslag av kriminalroman.
För naturligtvis är det spännande, Jackson vet verkligen hur man konstruerar en berättelse, men vad som blir kvar med mig när jag slår ihop boken är Liv och Simon. Deras trasiga liv. Liams vilja att vara en bra pappa till Vanja.
Och miljöerna!
Det ödsliga. Det övergivna. Kylan.
Jag kan känna skaren i marken när Liv springer ut i natten.
(Eller får tänka mig i alla fall. Vi är inte bortskämda med sådant här nere i Skåne ...)
Ska vi peka ut en riktning här så rör sig mer Jackson i sitt skrivande mer åt Karin Smirnoff-hållet än ner för Kepler-stigen. Jag tror det är rätt väg att gå.
Tack för ännu en suverän läsupplevelse Stina.
Och tack för att jag fick lära mig vad "kaffeost" är för något.
// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd
Jag ska inte hålla er på halster. "Ödesmark" är faktiskt en lika bra bok som "Silvervägen".
Men på ett annat sätt.
"Silvervägen" är, trots sin melankoliska, norrländska stämning och fina språk ändå i grund och botten en skapligt traditionell spänningsroman om en försvunnen tonårstjej, ett antal misstänkta, och med en skapligt actionfylld upplösning.
Vad är det de brukar säga? Det finns egentligen bara fem berättelser, det handlar om hur bra du kan berätta dem ...
"Ödesmark" är mer av en familjetragedi, med inslag av kriminalroman.
För naturligtvis är det spännande, Jackson vet verkligen hur man konstruerar en berättelse, men vad som blir kvar med mig när jag slår ihop boken är Liv och Simon. Deras trasiga liv. Liams vilja att vara en bra pappa till Vanja.
Och miljöerna!
Det ödsliga. Det övergivna. Kylan.
Jag kan känna skaren i marken när Liv springer ut i natten.
(Eller får tänka mig i alla fall. Vi är inte bortskämda med sådant här nere i Skåne ...)
Ska vi peka ut en riktning här så rör sig mer Jackson i sitt skrivande mer åt Karin Smirnoff-hållet än ner för Kepler-stigen. Jag tror det är rätt väg att gå.
Tack för ännu en suverän läsupplevelse Stina.
Och tack för att jag fick lära mig vad "kaffeost" är för något.
// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar