"En mor sörjer sin dotter, dräpt på sin bröllopsnatt. När ingen annan vill utreda dödsfallet frågar hon den ende som återstår, en enarmad palt som sörjer sin döde vän. På Danvikens hospital, i utkanten av Stockholm, sitter en ung ädling och våndas över det vidriga brott han anklagas för ..."
Om du oroade dig för att Niklas Natt och Dag skulle påverkats av succén med "1793", och levererat en strömlinjeformad, nedtonad och lättläst uppföljare så kan du sluta med det nu.
"1794" - som precis utkommit i pocket - bjuder på slavdränkande, skallborrande och masturbation i skitstinkande dårhusceller. Och det är bara i inledningen.
Jag tror vi lugnt kan anta att Nicke inte kommer göra storslam vid Feelgoodfestivalen i Mariefred i år heller ... (oavsett om den nu blir digital eller lajv.)
På något sätt finner jag det betryggande att vi, mitt bland allt mys-pys, feelgood, romance och relationsdeckare, har en författare som Natt och Dag.
När man tror att det ska ordna sig, man tror att det blir bättre - i alla fall för någon stackars sate - så blir det bara ännu mörkare!
Skall jag komma med någon invändning är det i så fall att berättelsen inte är avslutad.
Som med så många litterära mellanakter lämnas vi tårögda, famlande i mörkret.
Kanske inte med en cliffhanger, men definitivt vid en avgrund ...
"1795" kan inte komma fort nog. Skriv dygnet runt, Natt och Dag!
// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd
* Originaltext publicerad 24/9 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar