Den här boken vänder sig kanske främst till personer som mist en
förälder eller står nära någon som går igenom sorg och vill förstå hur det är
för att kunna hjälpa till. I boken finns historier skrivna av kvinnor som mist
sin mamma som barn, tonåringar, unga vuxna, i vuxen ålder eller när de blivit
äldre. Den gemensamma nämnaren är sorgen efter sin mamma och vilken stor
omställning det kan bli och hur det kan påverka ens vardag och liv. I boken skriver
flera hur de hanterade sorgen eller hur de valde att inte hantera den utan
istället skjuta den på framtiden. Många berättar om den akuta sorgen som var
överväldigande och svår. Många av texterna i boken nämner en dikt av Göran
Tunström och därför är titeln på boken hämtad från dikten.
När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag:
då förlorar man en glänta.
När mammor dör,
då växer det sly överallt.
Det var i januari i år som jag fick frågan om jag ville skriva om
min sorg och vara med i antologin. Min vän Emelie skulle vara med och frågade
om inte jag också skulle vara med. Det var inget svårt beslut att fatta utan
jag tackade ja nästan direkt. Det finns ingen liknande bok på marknaden och jag
minns att jag kände mig otroligt vilsen i min sorg när min mamma gick bort. Det
kändes viktigt att ställa upp och dela med mig av mina upplevelser och vad jag
har varit med om även om jag förstod redan från början att det skulle vara en
svår text att skriva.
Min mamma var en väldigt varm och hjälpsam person och jag vet
att hon hade varit stolt över mitt val att dela med mig för att hjälpa andra
hantera sin sorg. Om den här boken kan hjälpa en enda människa så känner jag
att det har varit värt det. Det känns fint om det är så att vi mitt i allt det
sorgliga, det hemska, det irriterande, det sjuka i att hon inte fick vara kvar
med oss längre, kan hjälpa någon annan. Det är den största anledningen till att
jag tackade ja till att vara med.
Min mamma gick bort när jag var mitt i livet och hon var inte gammal. Jag
hittade inte något att relatera till eftersom de böcker som funnits tidigare
generellt sett vänt sig till barn som mister sina föräldrar. Jag hoppas att den
här antologin kan skapa igenkänning hos läsaren och ge hopp att det blir
lättare även om sorgen alltid finns kvar. Att skriva den här texten har betytt
otroligt mycket för mig och det har varit läkande att få skriva om min sorg och
dela med mig av den.
Jag tror aldrig man blir riktigt redo även om jag kände, den där
sista dagen på sjukhuset, att jag var klar, färdiguppfostrad och skulle klara
mig i livet. En del av mig är tacksam över just den tanken som slog mig när hon
lämnade oss men jag var ju inte redo. Det blev ett hårt slag och det har varit
svåra år efteråt. Det är ju intensivt under de åren när man bildar familj. Nu
har det gått snart sex år och jag har landat så mycket som det går. Jag saknar
min mamma varje dag men det blir lättare, även om det inte känns så i den akuta
sorgen, så blir det enklare. Det går att andas efter ett tag, att tänka på
annat, att skratta igen och leva vidare.
Jag hoppas att mina och mina medförfattares ord kan komma att
hjälpa dig eller någon som du känner att hantera er sorg.
Tack Malin! Jag läser aldrig böcker som denna eftersom jag mår dåligt av berättelserna, och relaterar till min egen familj. Det som jag läser här berör mig mycket, och jag kan inte annat än ge dig en lång, och varm styrkekram -på avstånd. Jag är själv 72, min kära mor 96 och frisk. Livet är orättvist, och du skulle inte mista din mamma, eller barnen sin mormor, vid 60. Jag hoppas du har styrkan att gå vidare. Kram Cherstin
SvaraRadera