Men det behövs kanske ett sådant emotionellt tryck för att en berättelse ska bli bra.
Jag läste statsvetenskap och freds- och konfliktstudier på universitetet. Ett år fick vi i uppgift att skriva en essä om en påhittad rebellgrupp. Jag valde att skapa min i Sverige, trots att det är ett demokratiskt och stabilt land, snarare än en illiberal och kaosartad nation där insurgenter kan frodas. Det blev en spännande utmaning. Jag använde rekryteringstaktiker som indoktrinering, utpressning, kidnappningar, tvång och finansiella motiv för att bygga en trovärdig rebellrörelse. Räknade ut hur de skulle gå till väga, steg för steg. Jag fick det till ett halvår. På ett halvår skulle en sådan organisation kunna knäcka Sverige om ingen stoppade dem.
Brottsnätverket Vinterpacket blev den mest skrämmande fiende som jag kunde komma på.
Sedan kom jag ut i arbetslivet. Min första riktiga anställning blev vid moderaternas kansli till riksdagen, där jag skulle arbeta med säkerhetspolitiska frågor. Samtidigt blev världen omkring mörkare och farligare Jag blev mer cynisk. Den påhittade rebellgruppen kändes plötsligt inte så långt borta.
En kväll, när jag satte mig för att skriva, var det bara sådana saker som dök upp på pappret. Jag rynkade på ögonbrynen och försökte skaka bort tanken på att skriva en roman om något som skrämde och äcklade mig. Då ropade min son i rummet intill, och jag kröp ner hos honom för att han skulle somna om. Låg där och tänkte över hur jag skulle göra. Jag skrev för att uppleva nya saker, inte för att konfrontera. Ville jag verkligen tackla det här ämnet?
Min son somnade. Jag gick upp och fortsatte på Vinterpacket.
Jag tror att nyckeln var min huvudperson, Mattias Kassian. Han var inte som jag. Jag såg framför mig en person som hade all anledning att vara hämndgirig och cynisk, men som istället var varm och hoppfull. Han hade förmågan att ta sin an hoten i samhället och i världen, men skulle göra det av rätt anledningar, trots sina inre demoner.
Vinterpacket handlar om vad som händer när man sätter Mattias Kassian och hans kamrater mot det värsta hotet som jag kan komma på.
Mitt främsta verktyg är att grunda allt i realism. Läsaren ska känna att det här kan hända. Läsaren ska ta konflikten på största allvar.
Och sedan ska läsaren få uppleva hur det känns att slå tillbaka.
// Jacob Lindfors, januari 2021
Läste först Vinterpacket och blev helt fast, nu läser jag Sidenvägen och är otroligt imponerad över dessa komplexa böckers språk moch innehåll. Händelserna beskriv på ett mycket trovärdigt sätt och får mig att tro att "detta kan hända i Sverige". Väntar och längtar nu efter bok tre. Tack för mycket bra läsning. /Mvh Dicka Brännkärr
SvaraRadera