On the Road again ... Amor Towles "Lincoln Highway"

 

"I juni 1954 körs artonårige Emmett Watson hem till Nebraska av fångvaktaren på arbetslägret där han precis avtjänat femton månader för ofrivilligt dråp. Hans mor är sedan länge ute ur bilden, hans far har nyligen gått bort, och familjegården är utmätt av banken. Emmetts plan är att ta med sin åttaårige lillebror, Billly, till Kalifornien för att börja om på nytt. Väl framme i Nebraska upptäcker Emmett att två av hans vänner från lägret har gömt sig i bagageutrymmet på fångvaktarens bil. Tillsammans har de gjort upp en helt annan plan för Emmetts framtid, en som kommer att ta dem på en ödesdiger resa i motsatt riktning: till New York City."

Amor Towles har en enastående förmåga att skriva böcker som direkt känns som klassiker.

Hans förra bok, "En gentleman i Moskva", kändes som en sån där bok som du tvingades läsa i gymnasiet, men efter några kapitel lite motvilligt fick erkänna för dig själv - och din svensklärare Inger - var riktigt jädra bra. 

Har han då lyckats igen med nya romanen "Lincoln Highway"?

Oh yes!

Detta är romankonst av högsta klass. En saga i klassisk amerikansk berättartradition. Här finns toner av både Kerouac och Salinger. Vibbar av Twains "Huckelberry Finns äventyr". Jag dristar mig till och med att dra på med lite kopplingar till Stephen Kings "Stand by me", i bokens skildring av unga pojkars/mäns vänskap.

"Lincoln Highway" är, inte överraskande kanske, en riktig "road-movie", även om en del av bokens bästa kapitel utspelar sig bland fripassagerande luffare ombord ett godståg ("rail-movie" kanske?). 

Det skulle kanske vara lätt att anta att berättelsens kärna var om de två bröderna, men jag skulle tveklöst säga att det snarare är relationen mellan Emmett och vännen/fienden Duchess (den ene av de två rymlingarna från bagageutrymmet). Intressant nog har författaren valt greppet att skriva Emmetts kapitel i tredje person och Duchess i första. Effekten blir att vi känner mer, på gott och ont, för Duchess - sagans antagonist - än för den rättrådige huvudpersonen Emmett.

Något som gör romanens slut än mer gripande. 

Då och då, skall erkännas, rör sig narrativet en aning mot det överdrivna. En del sammanträffanden är lite svåra att på allvar, och en och annan karaktär känns mindre än trovärdig. Skapad som en berättarteknisk funktion mer än en faktisk människa.

Elaka pastorn t.ex. Eller Ulysses, mannen som räddar Billy från sagda pastor.

Men i sagor är det otroliga troligt. Det överdrivna drivet. Ett fyrfaldigt hurra för författarfrihet!

Oavsett så är detta en bok du inte får missa!

Årets bästa hittills!

// Johan, Akademibokhandeln Center Syd

p.s. Undrar dock när Sveriges översättare lär sig att korrekt översättning av "steak" är "biff", inte "stek". Nåväl, kan ju kirras till pocketutgåvan ... ;-)