Magisk realism

Att låta en mobbad kille i åttiotalets Blackeberg plötsligt få en vampyr till granne?
Tonårsbrudar som lämnar dansbanan i skogen för att offra till en uråldrig ondska?
Att vakna upp en dag med horn i pannan?
Den gamla tanten i den sömniga sydsvenska kuststaden som inviger sitt barnbarn i släktens lykantropiska arv?

Att låta det overkliga ske i verkliga miljöer kan vara mycket effektivt. John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” gav genren en rejäl nytändning för några år sedan, men han är långt ifrån ensam.


Anders Fagers Samlade svenska kulter är ett antal berättelser som alla är pusselbitar i en stor helhet. De väver en berättelse från en värld som är både skrämmande, bisarr och obehagligt lik den verklighet vi känner som vår egen. 

Fagers noveller kan vara skrämmande, rent obehagliga, bisarra och ibland mycket roliga. Rekommenderas varmt!

Caroline L Jensen – Vargsläkte - Lykanthropos I (Släpps 9:e maj)

Det nergångna hotellet vid stranden ruvar på sina hemligheter. Någonting bor i väggarna. Något gammalt. Vem, eller vad, är egentligen husets ägarinna, Ylva Duse? I blodet finns det fruktansvärda svaret. I blodet finns också en gemenskap som Vera har sökt efter hela sitt liv.

Det var på tiden att vi får en kvinnlig svensk spänningsförfattare som inte skriver om seriemördare på Gotland eller banala kriminalfall på västkusten (ingen nämnd, ingen glömd). Caroline, som slog igenom häromåret med den humoristiska (och rätt hädiska) romanen ”Fru Bengtssons andliga uppvaknande”, har lyckats mycket bra med att skapa en ruggig och rolig svensk varulvshistoria.

Joe Hill - Horn

I Joe Hills tredje bok (efter romandebuten ”En Hjärtformad Ask” och novellsamlingen ”Vålnader”) vaknar huvudpersonen Ig Perrish med en brutal baksmälla, två horn i pannan och en djävulsk gåva som gör att han får folk att säga vad de egentligen tycker och tänker. 

”Horn” är en grymt underhållande och mycket originell bok. Även om Joes farsgubbe (Stephen King, om det nu gått någon förbi) fortfarande är fullt kapabel att klämma ur sig en och annan höjdare så känns det definitivt som om lillgrabben sprungit om….

Kung Ajvide själv då? 

Den senaste romanen ”Lilla Stjärna” har precis släppts i pocket. Visst fick den en del kritik när den kom ut förra året. Framförallt kanske för det abrupta och oväntade slutet. Själv tycker jag den är fantastisk. Den råa kraften och styrkan i historien lämnar nog ingen oberörd. Boken innehåller sannolikt ett par av de obehagligaste scener jag någonsin läst. Brrrrrr.

Johan Zillén 

Bokia Killbergs Center Syd