Gästbloggaren: Stina Jackson

Jag skrev Silvervägen med hemlängtan som bränsle. Eller Norrlandslängtan, snarare. Efter tolv år i USA så har saknaden efter skogarna och människorna och de långa ljusa nätterna växt sig allt starkare. Det är som en sång inuti mig som aldrig tystnar. Norrlandssången.
 

Min man och jag hade precis sålt vårt hus och i väntan på att hitta något nytt så bodde vi i en liten förfallen lägenhet i utkanten av Denver. Jag satt i sängen och skrev om morgnarna, omgiven av kackerlackor och röklukten som hängt sig fast i väggarna och golvet efter den förre hyresgästen. Utanför fönstret krälade en högt trafikerad motorväg och trots att man kunde skymta Klippiga Bergen i fjärran så hade jag aldrig känt mig så långt ifrån naturen som då. Så totalt insnärjd i betong. Räddningen blev att skriva sig hem, att sätta sig i bilen tillsammans med Lelle och köra genom barndomens marker för att upptäcka dem på nytt. Norrlandssången växte sig till en hel symfoni den sommaren.
 

Fröet till Silvervägen såddes när jag såg en dokumentär om en motorväg i Kanada som fått öknamnet Highway of Tears, tårarnas motorväg, efter att ett stort antal kvinnor och flickor försvunnit längs vägen under de senaste fyrtio åren. Den storslagna kanadensiska naturen förde tankarna till Norrland och jag började fundera på vad som skulle hända om unga kvinnor försvann längs en väg i det norrländska inlandet. Platsen som sjöng i mitt huvud. Det var så det började.

Den första karaktären som kom till mig var Lelle, den plågade pappan som letar efter sin försvunna dotter. Jag såg honom så tydligt redan från början, där han satt bakom ratten, att scenerna nästan skrev sig av sig själva. Han är en människa som förlorat allt, som lever sin värsta mardröm, men som samtidigt vägrar att ge upp. Jag tror och hoppas att han är en karaktär som berör läsaren och som stannar kvar långt efter resans slut.

Meja kom till mig i en helt annan takt, mer smygande och hemlighetsfull. I början visste jag inte riktigt vad hon ville eller vart hon var på väg, men jag har förstått nu i efterhand att det var det som var poängen. Vi fick famla oss fram tillsammans.

Jag har fått en väldigt fin respons från läsare just för mina fascinerande och lite udda personporträtt. Det är en samling livsöden som kryper in under huden och är svåra att värja sig ifrån.  

 Min ambition med Silvervägen var att skriva en litterär spänningsroman som berör på djupet och låter Norrland utgöra en egen karaktär. Jag ville skapa en berättelse som är lika vacker som den är skrämmande. Precis som sången i mitt huvud. 

// Stina Jackson

Du kan läsa vad Johan tyckte om Silvervägen här.

Och senare i veckan kommer vi ge fem lyckliga läsare chansen att vinna att alldeles eget exemplar av boken! Watch this space!     

Bokhandlarna svarar: Siljas & Yvonnes sommarpockettips!

”Problemet med får och getter”

Underbar, brittisk, charmig och lite filosofisk bok.

”Ditt liv och mitt”

En stark roman om familjehemligheter, skuld och hämnd.

”Värd att döda”

En underhållande spänningsroman med många oväntade vändningar. Vem är förävare? Vem är offer?

”Stora stygga vargen”

Obehagligt spännande tysk kriminalare!

// Yvonne, Akademibokhandeln Helsingborg City

Fyra fantastiska pocketar för oss som gillar riktigt bra berättelser!

Det här är en kvartett av gripande, ibland hjärtskärande och framförallt oförglömliga relationsskildringar. Oavsett om du väljer att följa gorillan Sally i ”Mördarens apa” eller någon av de andra karaktärerna så lovar jag att du får en riktigt bra läsupplevelse.

(En del av dem kräver näsduk.)

Fyra fantastiska biografier!

Ibland önskar jag att jag kunnat backa och ha vissa böcker olästa, bara för att få lov att ha dem framför mig. De här är några av dem. Vill du läsa och ta del av någon annans livshistoria så är det här ett litet urval av alla de biografier som tar dig med på hisnande och känslosamma resor. 

(Håll utkik - i september kommer ”Ett jävla solsken: en biografi om Ester Blenda Nordström” av Fatima Bremmer i storpocket. Skaffa den, läs och njut.)

Glad sommarläsning // Silja, Akademibokhandeln Helsingborg City

Gästbloggaren: Tony Johansson

Både hjärta och hjärna

Om man vill skriva spänningslitteratur och samtidigt ta upp viktiga frågor, då är deckaren det perfekta formatet. Något många svenska författare visat under de senaste decennierna.

Det var ungefär så jag tänkte när jag för sju år sedan satte mig och började skriva det som kom att bli min debutroman, Den tredje passageraren (Celanders 2014) som handlade om ett ämne som engagerat mig länge: kriget mot terrorn och hur detta fått marken under rättsstaten att erodera. Genom att placera en fiktiv thriller/deckar-historia i en ram av verkliga händelser, men utan att berätta för läsaren var gränsen gick mellan fiktion och verklighet, gav jag mig i kast med den tidsanda som präglade oss efter 11 september-dåden. Många av er minns säkert den hösten då hävdvunna mänskliga rättigheter avskaffades på löpande band och vedervärdigheter som tortyr för första gången i modern tid offentligt började försvaras, alltmedan världen hukade inför eller hakade på supermakten när oskyldiga offer i New York skulle hämnas med oskyldiga offer i Kabul och Bagdad.  

 Recensionerna var lysande och det gick lång bättre än jag ens vågat hoppas. Rakt in i både hjärta och hjärna, skrev exempelvis Skånska Dagbladets recensent och därmed hade hon lyckats sätta ord på det jag strävade efter.

 Och det var vad jag bestämde mig för att försöka göra igen senvintern 2015 – att skriva för både hjärta och hjärna. Men nu med den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget som historisk ram. Nästan varje dag kom rapporter om människor som drunknat på Medelhavet. Tänk om, funderade jag, havet istället var Öresund. Där någonstans föddes Smugglaren (Lind & Co 2018), som är en fristående uppföljare på Den tredje passageraren, och som till stora delar utspelar sig i Landskrona, Lund, Malmö – och på Öresund.

 Om jag även denna gång lyckats skriva för både hjärna och hjärta får läsarna avgöra. Men jag tror och hoppas att jag lyckats.

 Nu på lördag, 16 juni 11.00-12.30, kommer jag att finnas på Akademibokhandeln på Center Syd för att signera mina böcker. Hoppas vi ses där. 

// Tony Johansson

Den norrländska präriens deckardrottning

"Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.

Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade."


Wow.
Inte sedan Johan Theorins "Skumtimmen" har jag blivit lika imponerad av en svensk kriminaldebut.
Stina Jacksons "Silvervägen" är en vemodig, gripande och oavbrutet spännande roman.
Jackson skriver så det svider i ett fadershjärta. Lelles saknad över dottern, hans smärta så påtaglig att den rinner från sidorna. Och Meja ... Meja som följer sin röriga mamma hem till en sluskig karl på den norrländska landsbygden. Även där empatiblöder mitt hjärta, för Mejas pappa saknas helt.

Nu ska jag inte vara elak mot resten av Sveriges spänningsförfattare - många av er håller världsklass, men det här är den måttstock ni har att mäta er mot nu.
Så bra är det.
I klass med nämnda Theorins debut, lika bra som Åsa Larssons bästa. Den nivån.

Stora ord kanske, men om denna bok inte får Svenska Deckarakademins pris för årets kriminalroman så är det något rejält fel med vår samtid (samt eventuellt en mutskandal som skulle få turerna i "vanliga" Akademien att blekna ....).

Och så lovar jag att äta upp min hatt.
Jag har dock ingen hatt.
Jag får lova att äta upp någon annans hatt.
Om den inte är kolhydratig.
Kör "Low carb-grejen" just nu.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

Gästbloggaren: Anna Hage - 30 år av tystnad

"En vardagskväll i februari 2016 möter Anna Hage sin egen blick i tv-rutan. 
Det är blicken hos en skrämd sjuttonåring. En tjej med sprejat hår i 80-talsfrisyr sitter i Aktuelltstudion och berättar om mordnatten då Olof Palme mördades. 
Nu, trettio år senare väljer hon att inte längre blunda för smärtan och berättar sin egen historia om vad som hände. Hon beskriver själva mordnatten, polisförhören, utsattheten och känslan av att vara den som alla skvallrar om. Hon berättar om livet idag, om hur de åren präglat henne, om maktlöshet och skamkänslor. Om vikten av att våga möta sina värsta rädslor – och om att gå vidare i livet."


Jag kan nu säga att jag mår bra, att jag är igenom det svåra och att jag mår bra... Det är så ovant att säga de orden och det är så ovant att känna så. Efter år av tårar och gråskala i sinnet så hade jag nästan tappat hoppet att kunna känna mig stark och glad igen. Det styrka som jag hade byggt upp i mitt inre var som bortblåst och jag kände inte riktigt igen mig själv längre. Plötsligt hade allt simmat upp till ytan och insikterna, sanningarna och känslorna tvingade mig vidare. Det blev helt enkelt omöjligt att stoppa utvecklingen. Jag förstod att det fanns brister och sprickor i en del av de stenar som var bärande i min grund som jag blev tvungen att riva ner och mura om. För att säkra min framtid. Det fick inte rämna igen. Tänk att det skulle ta över trettio år för mig innan jag startade att gräva i allt, röra upp allt som varit för svårt att minnas. Men på något märkligt sätt så har allt sin tid.. Plötsligt vart det väldigt viktigt att uttrycka det som 17-åriga Anna såg, kände och aldrig sa. Jag är idag så stolt att jag hade modet att göra det och det är bättre sent än aldrig. Självklart har det kostat energi. Åratal av bearbetning har sitt pris och trauma sliter. Mina barn, min son som har levt under samma tak som mig under de här åren vet och har varit helt avgörande för att jag mår bra idag. Men jag är oerhört glad att jag äntligen lyckats förändra min bild av min historia in i framtiden. Att jag nu har nya bilder att ta med mig vidare in i min nya version, version 2,0 av mig själv.
Jag mår bra och det är härligt!

// Anna Hage


"Anna Hage blev vittne till Palmemordet. Hon var ung gymnasieelev och försökte rädda livet på statsministern den där februarikvällen 1986. En traumatisk upplevelse som tillsammans med det efterföljande drevet i media, polisförhören och rättegångarna har påverkat hennes liv starkt."

Crime Time Roundup

Ingen ska anklaga mig för att inte ta det här med Påskekrim på allvar.
Sedan i påskas har jag läst åtta stycken deckare.
Det har varit lite mycket på jobbet så jag har inte hunnit skriva individuella, utförliga litteraturanalyser/recensioner av dem alla (som jag ju aaaalltid gör), men jag tänkte här samla några tankar om de bästa.

Tre timmar - Anders Roslund

Första boken utan parhästen Börge Hellström, som tragiskt gick bort 2016. Åttonde Ewert Grens boken allt som allt, tredje med nya co-huvudkaraktären Piet Hoffmann.
Deras första möte i "Tre sekunder" håller jag fortfarande högst, men "Tre timmar" tycker jag smäller högre än mellanakten "Tre minuter". Dels för att ämnet - flyktingsmuggling - slår closer to home än de sydamerikanska knarkligorna i föregångaren, men kanske särskilt för att Ewert håller sig på hemmaplan (i stort sett) den här gången. Jag älskar gubben, men som powerplayer i Washington var han inte trovärdig.
Som alltid. Intensivt, spännande och med ett jädra driv.

Träskkungens dotter - Karen Dionne

"Helena växer upp i en isolerad tillvaro långt ute i de vidsträckta träskmarkerna i övre Michigan. Hennes far lär henne allt om att överleva i det vilda. Hon lär sig spåra, jaga, fiska och hitta ätliga växter. Helena avgudar sin far och hon ringaktar sin kuvade mor. Men när Helena är tolv år inträffar något som avslöjar sanningen om deras liv i träsket: att hennes far kidnappat hennes mor, som då var 14 år, och fört henne ut i träsket med våld. Helena är dotter till ett monster"
Frilufts-Fitzl liksom! 😏
Eller Daniel Woodrells "Winter's Bone" möter Emma Donoghues "Room" ungefär.
Hyllad och prisbelönad thriller. Mycket spännande, men kanske lite väl snabbläst kan jag tycka.

Kvinnan i fönstret - AJ Finn

Anna har torgskräck, dricker för mycket vin, spelar online-schack och spionerar på grannarna.
Riktig jobbig grannkärring kan tyckas, men allt är inte vad det ser ut att vara i denna Domestic Noir-succé. Jag skall erkänna att jag inte fastnade på en gång, det händer inte mycket de första 100 sidorna eller så, men när intrigen väl kickar igång är det spänning på hög nivå. Och Anna känns som en vän jag skulle vilja ta ett glas med. 
Undrar om hon spelar Wordfeud?

De gömda - Gin Phillips

Spännande och intensiv mardrömsthriller om mor och son som fångas i en djurpark under ett pågående terrorbrott. Eller är det galna "Zoo-shooters" kanske?
Oavsett, en riktig bladvändare man läser ut på några timmar. Som ett riktigt bra "Criminal Minds"-avsnitt ungefär ....

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

Mats Strandbergs "Hemmet" - Nu i pocket!

Som om tanken på att hamna på ett demensboende inte var skrämmande nog för de flesta av oss, vad händer när de äldre där tas över av mörka krafter? Där har du upplägget för Mats Strandbergs ("Engelsforstrilogin", "Färjan", "Monstret-böckerna") rysare "Hemmet" - som precis utkommit i pocket.

"Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.
På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.
Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva."

Precis som i "Färjan" tar Strandberg sin tid innan läskigheterna väller in.

Är det kanske väldigt svenskt? Lite vardagsleda, socialrealism och möjlighet att lära känna personerna i berättelsen innan blodet flyter och skriken kommer?

Jag gillar det verkligen.

Lite mindre "bang on the beetroot" än i de, framförallt, amerikanska horrorfilmerna.

När skräcken väl kommer så är det så mycket värre efter som du faktiskt känner något för människorna som drabbas.

Mats Strandberg bevisar åter igen att han siktar på att bli en svensk Stephen King,

och har goda chanser att nå målet.

"Hemmet" är en klassisk, men ändå modern, skräckis av samma typ som t.ex. "The Conjuring", "Insidious" och "Sinister". De bra första delarna då alltså, inte de kackiga uppföljarna. Den här boken har alla förutsättningar att kunna bli en riktigt ryslig rulle ...

Akta dig Ajvide, du är på väg att bli omsprungen ...

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

 

 

Reviderad version av text publicerad maj 2017.