onsdag 2 december 2020

Henrik Brandau Jönsson: Där solen aldrig går ner



Vilken resa han bjuder på i sin bok, korren Henrik Brandau Jönsson!

Bosatt i Brasilien och med en gammal kärlek till Portugal, ger han i kast med de länder som varit portugisiska kolonier jorden runt. Han åker till nästan alla, hittar syndiga nationalkaraktärer och spännande miljöer, får genom portugisiska språket kontakt med alla möjliga människor. Så levande, så oupphörligt intressant!


Han besöker Indien och ställer sig frågan: Varför frossar man i lutfisk i Goa?

I Mocambique hittar han ursprunget till vällusten, i Angola till vreden.

Otroligt är också Macao, den lilla kinesiska ön som inte är större än Lidingö. Med 40 kasinon omsätts lika mycket här på en dag, som på sju i Las Vegas. Och bland dem som tjänat de riktigt stora pengar finns president Trumps sponsorer ...


Rios kåkstäder får sin historia, slaveriet inte minst. Och så får vi förstås följa med till Lissabon, där fattigkvarteren helt blivit omvandlade till turistlägenheter.

Mycket är märkligt och fascinerande i historierna om de forna kolonierna, förenade av språket. Ett nytt begrepp lärde jag mig också, om detta: Den lusofona världen, där solen alltid är uppe i något av länderna.

Tack för resan, Henrik!

 

// Eva Killberg, Akademibokhandeln Killbergs Ängelholm

tisdag 24 november 2020

Om du inte tyckte 2020 var dystopiskt nog ...


"N
ågot decennium fram i tiden möter vi ett Sverige som plågas av epidemier och klimatförändringar. Ett Sverige som helt enkelt har slutat att fungera. Den lilla orten Nattavaara i Norrbotten har blivit symbolen för hopp där är somrarna svalare och man kan arbeta sig till ett medborgarskap i Nordmark, en självutnämnd republik med Kiruna som huvudstad ..."

Ja, om du inte tyckte att 2020 var dystopiskt nog så debuterar nu författaren Thomas Engström ("Ludwig Licht-serien") och hustrun Margit Richert (bl.a. skribent i Aftonbladet och SvD) gemensamt med en nära och obehaglig framtidsskildring.

Det är en dyster framtid paret målar upp, av ett Sverige som om trettio år eller raserats av den totala samhällskollapsen. Pandemier, klimatkriser, ekonomisk och social katastrof har utraderat samhället som vi känner det idag.

Ingen Zombieapokalyps, inget världskrig, ingen komet som Bruce Willis eventuellt skulle kunna ha räddat oss från. "Inget före och efter katastrofen", som författarna skriver i boken. "Det fanns inte ens någon entydig katastrof. Det fanns flera: våg efter pulserande våg av motgångar, nedgångar."

Jag är iochförsig ett stort Walking Dead-fan (ja, fortfarande), men jag gillar verkligen att hotet här inte kommer från det övernaturliga eller utomjordiska. Här är det andra människor som är det värsta som kan drabba dig. Andra människor som vill ha vad du har. Eller vill ha dig.

En mycket spännande, skrämmande och originell vision av en möjlig framtid ...


// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd


Missa inte heller författarens (ja, bara en av dem) gästblogg här. :-)

tisdag 17 november 2020

Gästbloggaren: Malin Tuvesson - När mammor dör


Mitt namn är Malin Tuvesson och jag är en av författarna i antologin
När mammor dör – en bok om att mista sin mor som kom ut på Ordberoende förlag den 25 september i år.

Den här boken vänder sig kanske främst till personer som mist en förälder eller står nära någon som går igenom sorg och vill förstå hur det är för att kunna hjälpa till. I boken finns historier skrivna av kvinnor som mist sin mamma som barn, tonåringar, unga vuxna, i vuxen ålder eller när de blivit äldre. Den gemensamma nämnaren är sorgen efter sin mamma och vilken stor omställning det kan bli och hur det kan påverka ens vardag och liv. I boken skriver flera hur de hanterade sorgen eller hur de valde att inte hantera den utan istället skjuta den på framtiden. Många berättar om den akuta sorgen som var överväldigande och svår. Många av texterna i boken nämner en dikt av Göran Tunström och därför är titeln på boken hämtad från dikten.

När mammor dör,

då förlorar man ett av väderstrecken.

Då förlorar man vartannat andetag:

då förlorar man en glänta.

När mammor dör,

då växer det sly överallt.

 

Det var i januari i år som jag fick frågan om jag ville skriva om min sorg och vara med i antologin. Min vän Emelie skulle vara med och frågade om inte jag också skulle vara med. Det var inget svårt beslut att fatta utan jag tackade ja nästan direkt. Det finns ingen liknande bok på marknaden och jag minns att jag kände mig otroligt vilsen i min sorg när min mamma gick bort. Det kändes viktigt att ställa upp och dela med mig av mina upplevelser och vad jag har varit med om även om jag förstod redan från början att det skulle vara en svår text att skriva.

Min mamma var en väldigt varm och hjälpsam person och jag vet att hon hade varit stolt över mitt val att dela med mig för att hjälpa andra hantera sin sorg. Om den här boken kan hjälpa en enda människa så känner jag att det har varit värt det. Det känns fint om det är så att vi mitt i allt det sorgliga, det hemska, det irriterande, det sjuka i att hon inte fick vara kvar med oss längre, kan hjälpa någon annan. Det är den största anledningen till att jag tackade ja till att vara med.


Min mamma gick bort när jag var mitt i livet och hon var inte gammal. Jag hittade inte något att relatera till eftersom de böcker som funnits tidigare generellt sett vänt sig till barn som mister sina föräldrar. Jag hoppas att den här antologin kan skapa igenkänning hos läsaren och ge hopp att det blir lättare även om sorgen alltid finns kvar. Att skriva den här texten har betytt otroligt mycket för mig och det har varit läkande att få skriva om min sorg och dela med mig av den.

 Jag var 32 år när jag förlorade min mamma till lungcancer. Hon blev bara 60 år och hade varit sjuk under två år. När min mamma dog var min son liten, jag var sambo och vi hade flyttat till vår gård som vi höll på att renovera. Det blev en tung smäll för mig att hon gick bort även om jag på något vis förberett mig och tagit ut en del av sorgen i förskott under hennes sjukdomstid så går det inte att förbereda sig helt. Döden kommer alltid ändå plötsligt och jag var inte redo att bli vuxen på det sättet som man genast blir när man mister en förälder. Trots att jag varit vuxen i flera år innan och själv hunnit bli mamma så var det en stor omställning.

Jag tror aldrig man blir riktigt redo även om jag kände, den där sista dagen på sjukhuset, att jag var klar, färdiguppfostrad och skulle klara mig i livet. En del av mig är tacksam över just den tanken som slog mig när hon lämnade oss men jag var ju inte redo. Det blev ett hårt slag och det har varit svåra år efteråt. Det är ju intensivt under de åren när man bildar familj. Nu har det gått snart sex år och jag har landat så mycket som det går. Jag saknar min mamma varje dag men det blir lättare, även om det inte känns så i den akuta sorgen, så blir det enklare. Det går att andas efter ett tag, att tänka på annat, att skratta igen och leva vidare.

Jag hoppas att mina och mina medförfattares ord kan komma att hjälpa dig eller någon som du känner att hantera er sorg.

 // Malin Tuvesson


tisdag 10 november 2020

Elisabeth Åsbrink: Övergivenheten


Var kommer känslan av ensamhet och övergivenhet ifrån?

Elisabeth Åsbrink utforskar sin familjehistoria med judiska rötter i sin nya roman.

Det är en fascinerande historia, personlig och smärtsam. Den rör sig om tre kvinnor i den egna släkten, i tre olika städer: Thessaloniki, London och Stockholm. Men framför allt det stigma som huvudpersonen, kallad Katherine, känner redan som barn. Detta som mamma förbjuder henne att närma sig, att ens tala om.


I mogen ålder söker nu Elisabeth Åsbrink sig tillbaka - ända till Thessaloniki. Här söker hon förtvivlat de fysiska spåren efter de tusentals judar som levde i staden, en gång förvisade från Spanien. Och sedan åter förvisade.

Här blandas stilar i utforskandet av den egna släkthistorien, men det intensifierar bara läsupplevelsen.


"Övergivenheten" måste vara en av höstens bästa romaner.

 

// Eva Killberg, Akademibokhandeln Killbergs Ängelholm

 

fredag 6 november 2020

Tävla med Bokboxen - Vinn "Nattavaara" av Engström/Richert

Bokförlaget Bokfabriken och Engström/Richert har varit så vänliga att sponsra oss med fem exemplar av den splitter nya, dystopiska spänningsromanen "Nattavaara" som vi kan tävla ut bland våra följare! :-)

Jag har redan läst den och kan intyga att det är en mycket läsvärd, och skrämmande, vision av ett framtida Sverige - förändrat i grunden av pandemier, klimatförändringar och samhällskollaps. Ser verkligen fram mot fortsättningen nästa år (hoppas jag).

Så hur gör du för att vinna ett alldeles eget exemplar?

Självklart läser du först författarparets (halva i alla fall) gästblogg här. :-)

Sen är det bara att klura ut svaret på följande fråga:

I vilken kommun ligger Nattavaara?

1) Gällivare kommun
X) Jokkmokks kommun
2) Bodens kommun

Maila sedan ditt svar till bokboxenkillbergs@gmail.com, tillsammans med vilken adress
du tycker att vinsten skall skickas till. Ditt svar vill vi ha senast fredag den 13/11.

Lycka till!
// Johan

onsdag 4 november 2020

Gästbloggaren: Margit Richert - Nattavaara

 

  

Varför är man så dum att man skriver en bok, trots att det redan skrivits fler än man själv hinner fatta? I vårt fall har det nog handlat om att vi inte kan så mycket annat än att skriva. Thomas är bra på att städa, och jag är bra på att göra smör – men det är typiskt sådant där som sliter ut kroppen i längden.

 Thomas har dessutom skrivit en massa romaner tidigare, och efter att ha tittat på hans vedermödor och hört hans gnäll under skaparprocessen tyckte jag att det var dags att styra upp det hela.  svårt kan det ju inte vara att skriva en roman – jag var övertygad om att hans klagolåt bara handlade om att han ville ha medlidande och en större glassranson.

 Hej vad jag bedrog mig! Det visade sig förstås vara mycket svårare än vad jag någonsin trott att skriva hittepå, men också väldigt mycket roligare än vad jag kunnat föreställa mig.

 Nattavaara” är den första av tre böcker. Vi vet ungefär vad som ska hända ... men inte helt och hållet! Det är inte alltid man kan styra över sina karaktärer, tack och lov – de är ofta klokare än man själv. Och även om folk kallar vår berättelse för mörk tycker vi själva att den är ganska ljus. Året är 2049, Norrbotten har blivit ”fritt” och människan har fått det lite svårare i vardagen av egenförvållade klimatförändringar och allsköns bråk. Men folk lever i alla fall fortfarande, och gör så gott de kan för att klara sig.

 Och mitt i allt skrivande åkte vi på coronan (i Kiruna, i mars). En ”mild” variant, men vi blev som knäckta av efterverkningarna. Thomas blev deprimerad, men förstod det inte riktigt själv, eftersom han är en patologiskt glad människa i vanliga fall. Jag fick en massa nervpirr, brännande hud, skenhjärtattacker och gick runt och trodde mig vara döende. Det är vi ju allihop, hela tiden, men tack och lov gick det över för den här gången. Och någon mening med det hela var det kanske ändå, för boken kändes med ens ännu viktigare, och blev mer verklig för oss.

 Vi hoppas såklart att alla ni läsare ska tycka om boken. Annars är den tillräckligt tung för att slå oss i skallen med. Men då får ni ta er till Jokkmokk, eftersom det är här vi håller till. Förhoppningsvis ska det inte behöva gå så långt.

 Oavsett allt så ses vi – i framtiden. Dit vi alla är på väg. 


// Margit Richert (med Thomas Engström i närheten)


 NATTAVAARA är den första delen i en fängslande trilogi om Nordmark, en storslagen vision om en nära framtid där klimatkatastrofer, pandemier och finanskriser slitit ­sönder samhället. Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige och styrs av en enväldig jarl. På landsbygden ­råder hungers­nöd, och invånarna för en ständig kamp för att överleva i en värld där medmänsklighet eller hänsynslöshet kan vara skillnaden mellan liv och död.

MARGIT RICHERT, kulturskribent och litteraturkritiker i Aftonbladet, har tidigare varit krönikör i Svenska Dagbladet. Hon har vunnit Hirampriset för sin gärning som matskribent. 

THOMAS ENGSTRÖM, författare och kulturjournalist, har skrivit de hyllade spionromanerna om Ludwig Licht, som också blivit internationell TV-serie. Han medverkar regelbundet på Aftonbladets kultursida.

 

 

tisdag 27 oktober 2020

Världens farligaste man?




Empati för Donald Trump?
Kan man känna det?

Jag ska inte påstå att allt är förlåtet och jag nu - helomvänd - beställt min egen "Make America Great Again"-keps, men efter att ha läst Mary Trumps bok om den egna släkten ökar i alla fall min förståelse för hur den nuvarande presidenten blev som han blev ...

Boken beskriver hur det var för barnen, och barnbarnen, att växa upp med 
den känslokalle och avlägsne patriarken och fastighetspampen Fred Trump (Donalds far) som familjens överhuvud. Mary Anne Trump, Freds fru (och, inte överraskande, Donalds mor) verkar även hon - enligt sondottern Mary - ha saknat grundläggande föräldraegenskaper som empati, omsorg och kärleksfullhet. Barnen uppfostrades till stor del av den anställda personalen.

Det är med andra ord långt ifrån bara Donald boken handlar om. 
Visst är han en av huvudpersonerna, och kapitlen med avslöjanden om hans uppväxt och beteende är ju vad tidningarna mest har skrivit om, men Marys berättelse handlar till minst lika stor del om hennes egen far Fred Jr. - Freddie kallad.
Freddie var den äldsta sonen (åtta år äldre än Donald), och den tänkte arvingen till Trump seniors fastighetsimperium - som vid tiden boken tar vid mestadels bestod av lägenhetsklossar i Brooklyn och Queens, långt ifrån de flashiga Manhattanprojekt som senare skulle bli Donalds varumärke.
(Fred Sr. var även ökänd för att inte vilja hyra ut sina enheter till minoriteter som afroamerikaner och latinos. Härlig kille. Verkligen.)

Men Freddie fick aldrig sin fars "välsignelse" som efterträdare, efter att ha uppvisat karaktärsbrister (i Fred Seniors ögon) som medmänsklighet, empati och ett sinne för rättvisa.
Han manövrerades inom kort ut av sin yngre bror, som snabbt såg vilka egenskaper pappan värderade. Bufflighet. Hänsynslöshet. Megalomani. 
Att vara en skrävlande, fördomsfull och hänsynslös mobbare och översittare?
Där har vi rätt person att ta över, verkar Fred Senior ha tänkt ...

Och visst, världen och historien är full med exempel på människor som växt upp och blivit goda och välanpassade människor trots horribla föräldrar - så jag vill på inget sätt ursäkta det beteende Donald visat prov på under sitt offentliga liv. Rasismen, kvinnosynen, homofobin, klimatförnekandet och de fullkomligt ohejdade och konstanta lögnerna.
Historien kommer knappast att vara snäll mot Donald Trump, men den här boken ger oss i alla fall en chans att begripa hur det kunde gå så illa.

Mary, som är utbildad psykolog, ger sig i boken på att försöka ställa en diagnos på sin "käre" farbror, men om du är ute efter skvaller från Trumpkampanjen och hans efterföljande presidenttid är detta fel bok (läs Michael Wolffs "Fire & Fury" och eller "Under belägring" istället då).
Vill du däremot läsa en mycket intressant familjekrönika, och den absoluta antitesen till en bok om gott föräldraskap, är detta boken för dig! :-)

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd