 |
| Författaren och den numera rikskända Kulturhunden. |
Det kan se glammigt ut på Instagram har jag märkt, det där författarlivet.
Bubbel i glasen, eviga
releasemingel, maratonlånga signeringsköer, blurriga selfies med människor
kända från TV, mascara som aldrig kladdar.
De gråter väl
aldrig, de där författarna.
Det är därför
sminket inte smetar ut sig.
Och om de aldrig
gråter behöver de heller aldrig komma hem efter en promenad och se sig i
hallspegeln och upptäcka att de ser ut som om de nyss gått i en solidaritetsmarsch
för världens kvarvarande jättepandor (den som någonsin fulgråtit i dåligt smink
fattar …).
Ja, eller så ser
författarlivet ut så här: upplysta halvgudar sitter på en scen med var sin
fasttejpad mygga på kinden (mygga som i mikrofon, inte som i en sådan som suger
blod … Även om det vore betydligt skojigare) och panelsamtalar fram sanningar
om livet, kärleken och döden.
Det är fasen vad
de vet, tänker jag ibland, de där författarna.
Så kloka och
kunniga inom allting, stensäkra en del av dem.
Själv undrar jag
mest.
Varför folk är som
de är, gör som de gör.
Om det går att
lämna sin älskade på berget och springa så fort man kan nerför backen hem och
på så sätt vädra bort cigarrlukten ur klänningen och håret, ja vädra bort
lusten till allt man lämnade där uppe, låta den dö. Och ljuga sin mor rakt i
ansiktet efteråt, göra som man blivit tillsagd, leva hela livet så.
Jag funderar på
vilket som är det allra grövsta brottet också, mot andra, mot sig själv, och
hur det är att alltid vara dömd på förhand, att behöva tjäna, niga, tigga,
stjäla när det krävs, och jag grunnar över kvinnorna, konsten, historierna (och
om folk som säger att mästermålaren Anders Zorn ”var bra på vatten” verkligen
menar allvar – så de ser vågskvalpet snarare än rumpor, sköten, bröst?).
Och har jag själv,
efter all research jag gjort de senaste åren, numera tillräckliga kunskaper för
att kunna bli en skicklig bedragare och allmän svinpäls?
Ja, det är för att
jag undrar allt sådant här som jag skrivit Herravälde.
Och det har varit
absolut inget av det glammiga författarlivet på Instagram, och ännu mindre av
det allvetande på scenerna – det har varit ändlösa löprundor i lössnö där jag
ritat om romanens avgörande scener i huvudet, det har varit tvivel och slit och
bistra besked och tårar (det är så jag vet det där med fulgråten och sminket …
Fast jag gillar ju jättepandor också och vill ha dem kvar, förstås!), ja, det
har varit att äta grus och spotta blod.
Men nu finns den, boken
om Alice, Brita och Thomasine, en sotsvart berättelse där heta stråk av kärlek
trots allt sprängt sig in, en bladvändare om tre kvinnors kamp för frihet, och
jag hoppas att du vill läsa den.
// Elin Olofsson, Offerdal
Du kan läsa mer om boken, bl.a. vad Johan tyckte om den här.
Träffa författaren, och få ett eget signerat exemplar av "Herravälde" i två av våra butiker i september!
