torsdag 28 maj 2020

Tävla med Bokboxen - Vinn signerad bok!




Våra vänner på Strawberry Förlag har varit så ytterst vänliga att skänka oss fem stycken signerade exemplar av Lina Areklews omtalade spänningsdebut "Ur askan"!

Allt du behöver göra för att, eventuellt, få en bok nerramlande i brevlådan är att svara på denna fråga:

Vad är Ulvön mest känt för?

1. Den tama vargpopulationen
X. Surströmmingen
2. Sommar-OS 1998

Naturligtvis har du först gått in och läst Linas gästblogg från tidigare i veckan.
Inte för att du måste, utan bara för att det är ren hyfs för bövelen!

Maila sedan ditt svar till bokboxenkillbergs@gmail.com, tillsammans med vilken adress
du tycker att vinsten skall skickas till.


Gör så senast framåt kvällningen fredag den 5:e juni. 

Håll sedan alla tummar.
Lycka till!









tisdag 26 maj 2020

Gästbloggaren: Lina Areklew




Vad händer när livet vänds upp och ned och alla man älskar, all den trygghet man tar för givet, försvinner? Hur klarar man livets prövningar utan någon att luta sig mot? Vad händer om man blir anklagad för mord när man är i sitt allra sköraste tillstånd? På dessa frågor bygger jag grunden till det som ska bli Ulvö-serien om Fredrik Fröding och Sofia Hjortén.

Karaktärerna i Ur askan har funnits med mig i många år. Jag fascineras av människors förmåga att endera gå vidare mot alla odds eller gå under. Det var självklart för mig att någon av mina huvudkaraktärer skulle ha genomlidit något mer eller mindre ofattbart. Estoniakatastrofen är för många precis en sådan ofattbar händelse. Att resa sig och gå vidare efter att ha förlorat familjemedlemmar och upplevt något sådant är inte självklart. Många klarar det, andra lyckas aldrig ta sig upp. Fredrik Fröding är en av dem som aldrig lyckas. Istället fastnar han i bedövande sorg, en jakt på svar och till slut ett förödande missbruk.

Sofia Hjortén är en försiktig spegling av Fredrik. Hennes trauman är privata, gömda bakom fyra väggar. Sorgen och ensamheten är densamma, men till skillnad från Fredrik har hon använt sina känslor som bränsle och skaffat sig en utbildning, en karriär och ett ordnat, men inrutat liv.

Sofia liknar mig på många sätt. Hon har alltid en plan, en väg framåt. Eller åtminstone hade hon det tills hon träffade Fredrik. Jag har också alltid varit styrd av planer. Gärna sådana som var uppdiktade av andra som jag inbillade mig att jag måste följa. Universitetsförberedande gymnasielinje, sabbatsår som au-pair, internationella handelshögskolan, masterexamen från universitet i London, bo utomlands i flera omgångar för att sedan landa hemma i Sverige, gifta mig och skaffa villa i förorten, Volvo och tre barn. Inte förrän jag fyllde fyrtio insåg jag att jag faktiskt vågar göra det jag själv vill. Jag lämnade jobbet på stort telekombolag och vidareutbildade mig inom litteraturvetenskap och började frilansa som lektör. Och framför allt – jag gav mig fasen på att det manus jag jobbat på i åtta år skulle bli utgivet!

Nu står jag här med förlagskontrakt. Historien jag burit på så länge ska få läsas av andra. Äntligen får jag testa min teori att hjälten i en spänningsroman inte behöver vara en trött kommissarie, utan kan vara en trasig människosjäl. En person med känslor och rädslor.

Många frågar mig om jag har personliga erfarenheter av Estonia. Svaret är nej. Men, precis som alla andra, har jag upplevt sorger och trauman. Jag har valt Sofias väg. Rest mig och låtit min smärta bli bränslet som driver mig framåt. Idag lever jag ensam med tre barn efter att barnens pappa valt Fredriks väg och tillfälligt låtit sig besegras av depression och missbruk. Min historia är inte unik. Alla har en Fredrik eller Sofia i sig. Och alla har möjligheten att vända sin situation, att välja en annan väg. Det är något jag vill försöka berätta genom mina karaktärer. Inte bara Fredrik och Sofia, utan också alla de offer, anhöriga, men även förövare, vi kommer att möta under resten av Ulvö-serien.

// Lina Areklew


måndag 11 maj 2020

Snöstorm, i maj!



"Tomas sitter på ett tåg mitt i Sverige när en snöstorm bryter ut och stoppar all tågtrafik. På väg mot restaurangvagnen hör han någon ropa hans namn, och plötsligt kommer allt tillbaka. Det är Livli, hans stora ungdomskärlek. Hon som en gång krossade hans hjärta.
Detta är historien om Tomas och Livli, som möttes första gången när de var två unga studenter på en klaustrofobisk högskola. De brottas båda med svåra erfarenheter och utan att de själva förstår varför blir deras öden sammanflätade."

Länge har jag vurmat för Augustin Erbas "Blodsbunden". En så vacker och sorglig och gripande roman!

Och nu har den äntligen kommit, en ny Erba-roman som går rakt in i hjärteroten.  Här är den medelålders mannen, som plötsligt möter sin stora ungdomskärlek på ett tåg som fastnat i snöstorm. Han kastas tillbaka studenttiden, och vidare till en barndom som satte sina spår. Erba gestaltar vemodigt och vackert hur sköra unga människor egentligen är.

Augustin Erba är DN-journalist - men också en lysande författare som får en att vilja gripa in, ta hand om, lösa problemen, ruska om huvudpersonen. Och som får mig att minnas om hur omvälvande det var att vara ung och kär. 

Banalt? Inte det minsta. 
Däremot både ömsint, sorgligt och spännande - som livet självt.

Nu finns den äntligen i pocket!

// Eva Killberg , Akademibokhandeln Killbergs Ängelholm



* Originaltext publicerad oktober 2019

onsdag 15 april 2020

It's Grim Up North - Stina Jacksons "Ödesmark"



"Vårvintern håller sitt grepp om Ödesmark, den lilla byn utanför Arvidsjaur. Flera av gårdarna är övergivna, lämnade åt ett långsamt förfall. I ett av husen bor Liv med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. Alla tycks fråga sig varför Liv har stannat med sin pappa, vad som håller henne kvar i detta bortglömda hörn av Lappland. Människor pratar om Vidars förmögenhet, om hur rik han borde vara efter alla sina skogsaffärer och vilket lätt villebråd familjen är …"

Stina Jackson slog igenom, med dunder och brak får man väl säga, med debutromanen "Silvervägen" 2018. Hon tog hem Svenska Deckarakademins pris för årets kriminalroman  (något som sällan föräras en förstagångsförfattare, duktiga sådana tenderar att få "tröstpriset" årets debutant) och på Bokmässan i Göteborg plockade den även hem den fina titeln Årets bok.

Kan kanske tilläggas att jag redan i juni 2018 skrev följande här på bloggen: 
"... om denna bok inte får Svenska Deckarakademins pris för årets kriminalroman så är det något rejält fel med vår samtid (...) Och så lovar jag att äta upp min hatt.
Jag har dock ingen hatt. Jag får lova att äta upp någon annans hatt."
(Bara att klicka här om du inte tror mig)

Så hur har det gått för Miss Jackson (if you're nasty) att följa upp en sådan hejdundrande succé? 
Jag ska inte hålla er på halster. "Ödesmark" är faktiskt en lika bra bok som "Silvervägen".
Men på ett annat sätt.
"Silvervägen" är, trots sin melankoliska, norrländska stämning och fina språk ändå i grund och botten en skapligt traditionell spänningsroman om en försvunnen tonårstjej, ett antal misstänkta, och med en skapligt actionfylld upplösning.
Vad är det de brukar säga? Det finns egentligen bara fem berättelser, det handlar om hur bra du kan berätta dem ... 

"Ödesmark" är mer av en familjetragedi, med inslag av kriminalroman.
För naturligtvis är det spännande, Jackson vet verkligen hur man konstruerar en berättelse, men vad som blir kvar med mig när jag slår ihop boken är Liv och Simon. Deras trasiga liv. Liams vilja att vara en bra pappa till Vanja.
Och miljöerna! 
Det ödsliga. Det övergivna. Kylan.
Jag kan känna skaren i marken när Liv springer ut i natten.
(Eller får tänka mig i alla fall. Vi är inte bortskämda med sådant här nere i Skåne ...)

Ska vi peka ut en riktning här så rör sig mer Jackson i sitt skrivande mer åt Karin Smirnoff-hållet än ner för Kepler-stigen. Jag tror det är rätt väg att gå.

Tack för ännu en suverän läsupplevelse Stina.
Och tack för att jag fick lära mig vad "kaffeost" är för något.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

onsdag 8 april 2020

Våroffer - Anders de la Motte



"1986 mördas en sextonårig flicka under ritualliknande former i skogen intill ett skånskt slott. Hennes styvbror döms för dådet, och kort därefter försvinner hela familjen spårlöst. Våren 2019 flyttar läkaren Thea Lind in på slottet. Efter att ha gjort ett märkligt fynd i en uråldrig ek ökar hennes fascination för den gamla tragedin. I takt med att hon upptäcker likheter mellan flickans uppväxt och sitt eget såriga förflutna, blir hon alltmer övertygad om att sanningen om mordet aldrig kommit fram. Och att våren 1986 kanske krävt flera offer."


Bokelunds slott Valborgsmässoafton 1986 - En ung kvinna dör. Ett våroffer?

Bokelunds slott våren 2019 - På märkliga platser hittar nyinflyttade Thea egendomliga föremål och bilder, och blir nyfiken på vart de leder henne.

Våroffer är en väldigt fint skriven spänningsroman som lyckas knyta ihop allt till ett ovanligt berörande slut.
Vi blev båda totalt uppslukade av Våroffer, och blev direkt otroligt förtjusta i Thea, som är den som nystar i historien. Men det som lyfter hela boken är de små bihistorierna och några av karaktärerna som går rakt in i hjärtat - och gör att man sen känner en stor saknad när man läst färdigt.
Det är det sköra, lite trasiga och osäkra - skildrat med sådan kärlek som ger den fina läsupplevelsen.
Vi tackar än en gång Anders för en fantastisk läsning!


Yvonne & Silja // Akademibolkhandeln Killbergs Helsingborg

onsdag 1 april 2020

Herre Jösses! Herravälde! Nu i pocket



"Det är försommar 1921 när Alice måste kliva in som direktör i sin makes ställe. Efter hans slaganfall upptäcker hon att allt är ett luftslott. Ingen går att lita på – allra minst hon själv. Rollen hon fostrats till spricker sönder och lusten till Halvard, den man hon gav upp, vill bara inte dö. Så kommer Thomasine, som efter ett möte med mästermålaren Anders Zorn bestämt sig för att bli konstnär. Kan hennes tvivelaktiga förflutna vara Alice till hjälp? Samtidigt säljer pigan Brita uppgifter om sin arbetsgivare till tidningsmannen Gustaf. Deras relation påverkar till slut riksdagsvalet."

Vi har skrivit om Elin Olofsson här på bloggen flera gånger tidigare (senast om romanen "Krokas" i min årsbästalista 2017), och författaren själv gästade oss när debutromanen "Då tänker jag på Sigrid" kom ut 2013.

Jag har, vid fler än ett tillfälle, kallat henne för "de små berättelsernas mästarinna", ett epitet jag måste revidera nu när jag läst nya romanen "Herravälde".
För även om de fina personskildringarna och engagerande kvinnoporträtten fortfarande finns kvar så sträcker sig denna roman högre än hennes tidigare verk.


Berättelsen om arvtagerskan Alice, konstnärinnan Thomasine, pigan Brita och deras kamp mot männen som vill kontrollera alla deras öden skildras trovärdigt, gripande och - trots allvaret - mycket underhållande.
Tunga ämnen kan tyckas, men detta är en riktig bladvändare.





Med "Herravälde" tar Elin Olofsson steget från bokhandlarfavorit till litterärt allmängods.
Romanen dominerade både kritikerfavorit- och topplistor i höstas, nu kommer den i pocket!

Missa den inte!

Denna månad är den även månadens pocket i alla Akademibokhandelns butiker!
Endast 49 kr för våra medlemmar. Det är verkligen inget aprilskämt! :-)

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

torsdag 26 mars 2020

Gästbloggaren: Håkan Norebäck


Copyright/fotograf: Gabriel Liljevall

Det hävdas ibland att svensk spännings- och kriminallitteratur är mer samhällskritisk och socialt engagerad än motsvarande titlar från övriga världen. Svenska deckare och thrillers har ett budskap, angelägna teman lyfts fram och läsaren konfronteras med aktuella samtidsfrågor.
Är det verkligen så? Jag är inte helt säker på det. Det kan säkert vara fler än jag som önskar att det i svensk litteratur skulle finnas utrymme för fler karaktärer som vi helt och hållet kan relatera till.

Visst finns det många svenska författare som skriver bra böcker i spänningsgenren, jag är tidvis själv storkonsument och har många favoriter, allt från Henning Mankell till David Ärlemalm. Den senare har märkligt nog fått viss kritik för att han vägrar hålla sig helt till reglerna (vilka de nu är?), vilket enligt min mening inte bara är befriande utan precis vad som behövs just nu. Att år ut och år in förlita sig på att den unga, brutalt mördade helvita kvinnan lydigt ska ligga i sin vassrugg eller på joggingspåret börjar kännas väldigt daterat.

Kanske låter jag sur och dömande, men den fetischen borde år 2020 kunna förpassas till historien. Det måste väl ändå finnas plats för andra berättelser, som inte nödvändigtvis håller sig till standardformeln?
 
Som väl är håller det här på att förändras, och det finns de inom bokbranschen som talar om en ny våg av deckare och spänningsromaner. Fler och fler svenska författare vill ta med sina läsare till andra platser, låta oss möta människor med en annan bakgrund, låta oss uppleva andra färger och dofter. Sverige idag ser annorlunda ut än det gjorde för några år sedan, och vi behöver få se det i de böcker vi läser.

Därför blev jag först väldigt glad när jag såg Jonny Bergman, berättarjaget i En sista vinter, kliva av tåget i Hultsfred, och insåg hur mycket jag saknat att läsa om någon med hans bakgrund. Vi delar en hel del livserfarenheter, vi är båda barnhemsbarn som adopterades och hamnade i Hultsfred. Vi växte båda upp i dysfunktionella familjer, vi mötte tidigt rasism och vi har båda brottats med psykisk ohälsa hela livet.

Ganska snart förstod jag att mötet med Jonny skulle kosta mer än jag var beredd på att betala. Jag ville inte gräva på djupet, ville inte möta sådant jag visste skulle göra för ont. Jag blev rädd, försökte göra något annat av Jonnys historia, jag försökte gömma mig. Men Jonny var här för att stanna, och till slut gav jag upp. Jag slutade kämpa emot och lät honom berätta om sitt liv.

En sista vinter handlar helt och hållet om Jonny, det är hans historia. Men jag tror inte jag hade kunnat skriva om honom utan min egen bakgrund. Utan att själv ha upplevt hur det är att stå utanför, hur det är att misslyckas gång på gång, att vara en förlorare. Och att i likhet med honom försökt bryta mig loss från den roll som min bakgrund tvingat på mig.

Frågan är om det är möjligt, eller om vi för alltid är dömda att vara den vi helst inte vill vara? Är vi beredda att möta det vi fruktar mest av allt, och i så fall, vad innebär det?
Svaren är sällan så enkla som vi kanske önskar. Det har tagit mig hela mitt liv att finna en del av dem, och i En sista vinter får du följa Jonnys väg mot de svar han söker.


// Håkan Norebäck


Håkan Norebäck är född i Karlskrona, uppvuxen i Hultsfred och bor nu i Stockholm med sin familj. Han har haft en mängd olika jobb, bland annat fabriksarbetare, taxichaufför och brevbärare. Ord och bild som uttrycksmedel har alltid haft stor betydelse, vilket ledde till en masterexamen i fri konst. ”En sista vinter” är hans debut som författare.