Att bli medelålders man är inte alltid så roligt, speciellt inte om man ägnar sig åt den där självömkan som vi medelålders män är något av mästare på. Först har vi det yttre förfallet: Hårfästet klättrar målmedvetet uppåt, byxorna spänner över kulmagen och armmusklerna har ersatts av ett sladdrigt gäddhäng. Sen är det karriären som kanske inte riktigt blev vad vi en gång drömde om. För att inte tala om vår problematiska relation till kvinnor. Antingen förstår de oss inte eller så visar de sig vara oss överlägsna såväl intellektuellt som inkomstmässigt. Oj, oj, oj vad det är synd om oss stackare.
Hur kul är det? Rätt så kul, vågar jag påstå. Åtminstone som bränsle i en humoristisk roman. Min nya bok ”Delhis vackraste händer” handlar om just en man i medelåldern som bor i Malmö. Han heter Göran Borg och är en inte alldeles lyckad skribent som jobbar på ett informationsföretag som gör gatukontorets hemsida. Huvuddelen av sin arbetstid ägnar han åt att följa en fotbollsblogg på nätet som heter Himmelriket och handlar om Malmö FF. På sin fritid sitter han mest och tittar på tyska Bundesligamatcher på Eurosport i sin ungkarlslya vid Davidshallstorg eller dricker öl på stamkrogen Bullen ett par kvarter därifrån. Göran Borg är fortfarande sjukligt fixerad vid sin exfru Mia, trots att det har gått över åtta år sedan hon lämnade honom. Och dödligt svartsjuk på hennes nya man. Han har dålig kontakt med sina vuxna barn och inga som helst framtidsplaner. En rätt tragisk figur måste man säga.
Och det blir ännu värre för den stackaren. Han får sparken och luras iväg till Indien på en bussresa av sin bäste polare som råkar vara reseledare. Göran Borg får en verklig mardrömsstart på sin tripp. Han skräms till vettet av folkmängden, lukterna och fattigdomen och när han drabbas av galopperande turistdiarré lämnas han ensam på ett sjabbigt hotellrum i Jaipur.
Det är då som hans räddare dyker upp. En indisk textilexportör vid namn Yogendra Singh Thakur, Yogi kallad. Yogi tar med Göran på en yttre och inre resa till huvudstaden New Delhi. Där träffar han den mycket vackra men också mycket gifta skönhetssalongsföreståndarinnan Preeti Malhotra som han blir blixtförälskad i.
Hur får man stoff till en sådan här bok? Genom att gräva där man står. Jag är inte Göran Borg men bär nog ett och annat drag av honom. Till skillnad från Göran är jag lyckligt gift men liksom min anti-hjälte bröt jag upp från Malmö för fyra år sedan (då jag lämnade en fast anställning som journalist på Sydsvenskan och följde med min fru Susanne till Indien och hennes jobb för Ikea där). Och när jag hade funderat på min romanidé ett par år, lärt mig mer om Indien, fuskat lite som reseledare och hunnit skriva en deckare däremellan, bestämde jag mig för att nu fick det bära eller brista: Den här historien om en bitter man mitt i livet skulle bara berättas.
Väldigt mycket i boken är fantasi men jag är en författare som gärna låter mig inspireras av människor jag möter. Yogi i boken, Göran Borgs ständige vägvisare, finns i verkligheten. I alla fall nästan. Jag träffade honom på en hotellbar i New Delhi bara ett par veckor efter min ankomst. Efter en inledande misstänksamhet mot denne originelle indiske man, som ringde mig varje dag och propsade på att vi skulle ses igen, blev vi så småningom mycket goda vänner. Och ju mer jag lärde känna Yogi, desto mer förstod jag hur gjuten han var som romankaraktär med sina hemmasnickrade visdomsord, sin livssyn, sin rondör och sitt stora, varma hjärta.
Om man ska försöka genrebestämma ”Delhis vackraste händer” så kan man kanske kalla den för ”gubb-litt”. Det är en humoristisk berättelse om medelålders män och deras fåfängor, rädslor och tillkortakommanden. Men det är även en historia om vänskap och vad som händer när dessa trygghetsnarkomaner till män tvingas kapa livbojen och ge sig ut på okänt vatten.
Sist men inte minst är det en kärleksförklaring till mitt andra hemland Indien.
För bara ett par månader sedan flyttade jag tillbaka till Malmö efter fyra år i New Delhi där jag liksom den bittre Göran Borg till sist tvingades kapitulera för Indiens myllrande mångfald.
Jag har haft tre sorters läsare i åtanke när jag skrivit ”Delhis vackraste händer”:
1. Ni som har varit i Indien och vill ha igenkänning.
2. Ni som funderar på att besöka Indien och vill ha inspiration.
3. Ni som aldrig tänker sätta er fot i Indien. Nu kan ni luta er lugnt tillbaka i bästa läsfåtöljen och följa med på en resa som ni sent kommer att glömma. Det är tillåtet att skratta på vägen.
God tur!
Har läst boken, utan att vara en av de tre tänkta läsartyperna, men jag kommer från Ängelholm och är stolt över min dialekt. Boken var verkigen underhållande och maken fick också läsa den. Han instämmer.
SvaraRadera