För några år sedan satt jag på en middag tillsammans med chefen för socialtjänsten i en större svensk kommun. Vi pratade troligtvis om allt mellan himmel och jord, jag minns faktiskt inte riktigt. Men det var en specifik sak som hon berättade och som sedan dess har suttit djupt fastetsat i mig. Sveriges lagar är skrivna för vårdnadshavarna, inte för barnen.
Så sa hon. Och sedan dess har jag inte kunnat släppa det faktum att vi vuxna, i ett av världens rikaste och mest välutvecklade länder, ändå inte har lyckats bättre med att bygga ett av de allra viktigaste skyddsnäten. Det för barnen.
Min debutroman Befriaren är en fiktiv berättelse. En spänningsroman som fokuserar på olika typer av svek, inte bara vuxenvärldens gentemot barnen. Den är sprungen ur min fantasi, men jag misstänker ändå att en hel del läsare kommer känna igen sig. Dels i sveken i sig, dels i omvärldens försök till att hjälpa utan att för den sakens skull alltid lyckas. Igenkänningen tror jag också kommer finnas i den egna viljan till att hjälpa, kombinerat med en gnagande oro inför att göra fel även när man menar väl. Vi människor vill i regel göra gott men drar oss ibland för att fråga om hur. Att vi har ett rättssystem som står på de vuxnas sida, istället för på barnens, gör knappast saken bättre.
Mitt skrivande tar givetvis avstamp i mitt eget läsande. Jag har alltid varit en bokslukare. Under min uppväxt botaniserade jag flitigt bland hyllorna på biblioteket och lånade bok efter bok. Då var läsandet ett sätt att resa i tid och rum, bland miljöer och människor, en delaktighet i andras tankar och inre världar. Så är det förvisso fortfarande, men som vuxen har jag också insett att det litteraturen främst gör är att nyansera. Den nyanserar våra tankar, vår världsbild och vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Den vidgar begreppen, utmanar ställningstaganden och bjuder in till reflektion och eftertanke. Jag förstår att det låter som en klyscha men sanningen är den att litteraturen gör oss till bättre människor. Den som har läst en skönlitterär bok har vidgat sina vyer.
I sommar släpps så äntligen Befriaren, den första delen i en planerad serie. Att jag valt att skriva spänningslitteratur beror på att jag dels är mycket förtjust i gåtor, dels att jag någonstans vill lyfta fram det mänskliga bakom det omänskliga. Inte för att jag på något vis sympatiserar med människors ondska utan för att det känns viktigt att våga ta del av nyanseringen, och kanske i någon mån även vara en del av den. Några av de fiktiva handlingarna i berättelsen är ingenting annat än oförlåtliga. Men än dock så har de sina förklaringar. Och det är där möjligheten till reflektion kommer in, som ett slags erbjudande till läsaren om att vidga sina vyer. Ibland kan man förstå även om det är omöjligt att förlåta. Jag vill åtminstone gärna tro det.
Befriaren har inslag som är av det klart råare slaget. Jag har medvetet valt att inte försköna varken våldet, sveken eller det inre känslolivet. Den brinnande frågan är var gränsen går mellan att vara förövare och offer. Ni läsare får bedöma själva. För även om fiktion just är fiktion, så är det trots att det allmänmänskliga som tar plats i litteraturen. För att utmana oss läsare. För att vidga våra vyer. Och kanske också, som tidigare nämnt, för att få oss att våga reflektera över skillnaden mellan förståelse och förlåtelse. När det väl kommer till kritan kan man fråga sig vem det är som egentligen behöver befrielse, men kanske också vem som förtjänar den allra mest.
// Tina N Martin
