Rekviem för John Cummings

”One two three four!”

När Dee Dee brölade det för första gången på CBGB:s 1974 – det var då punken började.
Glöm Stooges, MC5, Doors, New York Dolls och de andra som någonsin kallats för punkens förfäder. Ramones – De var punkens Big Bang.

Åren går. Skägget blir gråare och gråare och gamla hjältar tickar av. En efter en. När Joey dog i april 2001 var det som ett slag i magen.

Joey Ramone död?!!? Han kan väl inte dö, han finns ju nästan inte på riktigt.
På Ramones hemsida hade någon, under en bild av Joey, skrivit ”Adios Amigo” och lagt upp texten till Life’s a Gas;

"Life's a gas, Life's a gas, Life's a gas, a gas, oh yea
Life's a gas, Life's a gas, Life's a gas, a gas, oh yea
So don't be sad cause I'll be there Don't be sad at all"

Jag grät på riktigt då, blir fortfarande tårögd varje gång jag hör den låten.

Dee Dee försvann in i sitt sista heroinrus ett drygt år senare och Johnny förlorade kampen mot prostatacancer 2004. Tommy tickar på.

Vad har nu detta med något att göra överhuvudtaget?

Har det kommit en ny bok om Ramones?

Ja, typ.

John Cummings är en medelålders punkare. Den död hans tankar kretsar kring är främst hans egen förestående bortgång, eftersom hans cancer inte ger vika. Det vilar ett dröjande ljus över Bengt Ohlssons berättelse i det solvarma Los Angeles som han beskriver, en sista hågkomsternas trängsel före utslocknandet. John Cummings spelade fortare än alla andra. Hans uttolkare Bengt Ohlsson skruvar ned tempot så att romanen snarare går i takt med hjärtats slag, det hjärta som envetet kämpar på för att hålla ihop en kropp som sakta går under medan minnen av sex, kärlek, barndom, konserter, egna svek och andras, står fram med en sällsam tydlighet. Det är en helt oväntad bild av en av rockens mest berömda män. För John Cummings artistnamn var Johnny Ramone. Och det här är romanen om hans liv och död. 

Bengt Ohlssons roman "Rekviem för John Cummings", ty det är verkligen en roman och inte någon vanlig rock’n’roll-biografi, om Johnny (Cummings) Ramones karriärminnen och sista år i livet är en mycket mycket bra bok. Vi slår fast det på en gång. Friheten som en duktig författare tar sig när han/hon skriver skönlitterärt om en verklig person bäddar ofta för mycket intressantare läsning än en vanlig biografi (Oates ”Blonde” t.ex.). Men det är en mycket mycket bra bok för Mig - fyrtioårigt, relativt välbeläst, litterärt nyfiken och - kanske framförallt - gammalt Ramonesfan. Såg dem live sju gånger. Har alla skivor.

Gabba Gabba!

Men är det en lika bra bok för Inte-Jag?

Vet inte.

Tror inte gemene man (och han är ofta väldigt gemen) kommer sitta och mysa till gamla Dee Dee Ramone-anekdoter. Bli tårögd när gubbarna trillar av pinn en efter en.

Benke skriver som vanligt fantastiskt bra.

Frågan är bara hur många som kommer att bry sig?

"And I think of times we were together

As time went on it seemed forever

But times have changed

Now things are better

Someone had to pay the price" 
(Here Today, Gone Tomorrow)