Julläsningen fortskrider: Tony och Susan av Austin Wright

Pocketomslaget sååå mycket snyggare än det inbundna.
Dock kommer den inte i pocket förrän i mars.

Givetvis hann jag inte läsa alls så mycket som jag hade tänkt mig över jul (till exempel fick Frihet ligga gigantiskt tung och oläst i packningen). Bortavistelsen summeras väldigt mycket social samvaro och väldigt lite tid i läsfåtölj med roman. Inga juklappsböcker blev det heller (utom superfina Fågelsång som jag suktat efter länge) eftersom alla vet att jag "redan läst allt" (vilket såklart inte är sant, men att ge böcker till en bokhandelsmedarbetare verkar helt enkelt inte vara grejen). På tåget hem hann jag i alla fall igenom Austin Wrights hajpade Tony och Susan. När Johan skrev om den blev jag extremt peppad och kände att det verkade vara en bok helt i min smak. Och det var den på sätt och vis. Men misstänker tyvärr att jag skruvat förväntningarna lite väl högt.

Kort, kort handlar boken om hemmafrun Susan, som får ett brev från sin ex-make Edward. På den tiden de var gifta (över 20 år tidigare) var Edward en hopplös aspirerande författare, nu verkar han faktiskt ha fått till det. Han ber Susan läsa boken - Nattdjur - och berätta vad hon tycker. Sagt och gjort. Susan läser Edwards bok och när hon läser läser också vi. Alltså två böcker i en. Fiffigt tänkt. Samtidigt som Susan läser och intrigen i Nattdjur tätnar får vi följa hennes tankar kring boken, kring livet med den nye mannen-barnen-katten-hunden... och minnena av det gamla äktenskapet. Idén är som sagt mycket smart och snygg. Jag gillade den på stört. Kanske mer än själva boken faktiskt.

För Austin Wright har en tendens att bli lite tjatig. Kanske är det ett "grepp", men i så fall ett jag inte är särskilt förtjust i, att han i korta meningar och på något slags ältande vis upprepar vad huvudpersonerna tänker och hur de handlar (att likna boken vid de där amerikanska dokumentärerna där storyn inpräntas i en trehundra gånger för att man verkligen ska fatta är oändligt orättvist, men känslan jag får är lite densamma). Nu läste jag i och för sig ett oredigerat manus, men det här retliga sättet att skriva återkom så ofta att det inte kan ha att göra vare sig med översättningen eller att boken saknade den där sista finputsningen. Wright måste helt enkelt ha velat ha det såhär. Och varje gång det dyker upp blir jag irriterad och rastlös. Men så tar handlingen fart igen och jag är fast en stund till.

För det är verkligen spännande. Framför allt "boken i boken"; Nattdjur. Den är definitivt den bästa delen. Och till skillnad från Johan så gillade jag dess slut. Kan nog inte se hur den skulle slutat annorlunda (däremot kan jag hålla med om att Susan-delen gärna kunde ha fått en annan final, lite platt fall där. Ett snopet "blev det inte mer?"). Nu låter jag väldigt neggig märker jag. Det är inte meningen, för boken var visst bra. Bitvis strålande. Jag kommer att rekommendera den. Men jag älskade den bara inte på det sätt som jag trodde att jag skulle göra.

"Enastående och spännande... Den bygger på ett väldigt smart grepp och jag är så avundsjuk att jag inte kom på det själv."

Så sade Ian McEwan om boken i Babel för ett tag sedan. Och jag är också lite sur för att Ian McEwan inte kom på det här. För jäklar vilken bok det skulle blivit då!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro