Förvirrad av "Felicia försvann"

Sist i hela Sverige (känns det som - Felicia försvann är förra månadens mest recenserade bok enligt Svensk Bokhandel) har jag läst uppgörelseboken som Felicia Feldt skrivit om sin mamma - barnuppfostringsexperten Anna Wahlgren. Och den gjorde mig förvirrad.

För jag förstår inte riktigt vad det här är för slags bok. Den är inte klassad som självbiografi. Ändå säger Feldt själv tydligt i intervju på intervju att det handlar om henne själv och hennes mamma. Formen är fragmentarisk, dagbokslik, icke-kronologisk. Så uppstyckad att det är svårt att bilda sig en egentlig uppfattning om innehållet. Framför allt gäller detta de delar av boken som skildrar Felicias vuxenliv.

Barnet Felicia är tydligare. Och barndomsminnena är hiskeliga. Ja, ingen har väl undgått vad som finns där... Alkoholism, bestraffningar, sexuella övergrepp, ständiga flyttar, utrfrysning, barnen som lämnas ensamma - ibland i dagar, män som kommer och går. En uppväxt mil ifrån bilden av den kärleksfulla storfamilj som porträtterats på tidningssidorna.

Felicia Feldt kan skriva, inte tal om annat. Men jag har ändå problem med boken. Med perspektivet som är så obändigt ensidigt. Inget utrymme för nyanser, rösten är hela tiden det rasande barnets (det här är en bok som handlar om rätten att inte behöva försonas). Med den uppstyckade formen som gör det svårt att hitta en sammanhängande berättelse. Med att det mest av allt känns som ett terapiprojekt. Och jag är inte säker på att vi andra hade fått läsa om det inte var för att modern var så känd. Jag funderar också på varför den som så våldsamt protesterar mot att figurera i offentligheten som barn även vill göra det som vuxen. Men man förstår att behovet av att få skriva sin egen historia, att själv få definiera sin verklighet är skriande hos Feldt.

I en intervju i Svenska Dagbladet säger författarinnan:
 "Man måste inte förlåta eller försonas med sin mamma. Man klarar sig ändå, det finns andra sätt att bli hel. Det är den historien jag velat berätta snarare än att göra ett porträtt av min mamma. Eller hämnas. Det sista tror jag inte på. Det blir bara geggigt, fult, bittert och eländigt i en bok."

Och i den meningen ser jag plötsligt mitt problem med boken. För jag får inte alls känslan av att hon klarar sig ändå. Felicia försvann lämnar mig med känslan av en människa som inte alls är hel. Kanske är det därför jag blir så förvirrad.

Susanna Mattsson

Bokia Killbergs Jägersro