Läsmaraton med Hungerspelstrilogin

Har precis läst ut sista delen Suzanne Collins Hungerspelstrilogi och kan inte annat än konstatera att det var beroendeframkallande läsning. Inte någon gigantisk läsupplevelse, till och med lite tjatigt emellanåt, men beroendeframkallande. Har alltså i snabb takt klämt Hungerspelen, Fatta eld och Revolt, de tre böckerna om sextonåriga Katniss Everdeen.

Hungerspelen utspelar sig i en framtid där vår nuvarande civilisation gått under. Ur det som varit Amerika har Panem uppstått. Landet består av Huvudstaden och ytterligare tolv distrikt. I Huvudstaden lever invånarna gott, i distrikten ser det annorlunda ut. Distrikt 12, som Katniss kommer ifrån, är ett fattigt kolgruvesamhälle. När Katniss var elva år förlorade hon sin pappa i ett gruvras. Sedan dess har hon fått försörja sin familj som tjuvjägare i skogarna runt distriktet. För att kunna ta hand om mamman och lillasystern har hon tvingats bli hård och pragmatisk. Den enda hon litar på är bästa vännen Gale.

Många år tidigare försökte distrikten revoltera, men upproret slogs brutalt ned av regimen. Som en påminnelse om invånarnas maktlöshet väljs vart år två barn ur varje distrikt, en pojke och en flicka, ut för att delta i Hungerspelen. En tv-såpa som går ut på att deltagarna tar livet av varandra i direktsändning, slåss till det bara finns en kvar. Vinnaren som firas i hela landet.

Bok ett börjar på dagen för Slåtterfesten. Så kallas den dag då lottningen till Hungerspelen äger rum. Trots att Katniss gjort allt hon kan för att skydda lillasystern Prim, är det hennes namn som dras (detta händer under bokens allra första sidor så jag avslöjar inte allt för mycket här). I förtvivlan beslutar sig Katniss för att ta hennes plats. Tillsammans med Peeta från Distrikt 12 färdas hon till Huvudstaden för att delta i det dödliga spelet.

Första boken är nog den jag tyckte bäst om i serien. Dels därför att historien var ny, karaktärerna (som ärligt talat är lite platta) hade inte hunnit nötas ut. Det är gruvligt spännande nästan helt från början, och Katniss är en skön hjältinna såtillvida att hon egentligen inte ens är särskilt trevlig. Hon är kategoriskt självisk, misstänksam och allmänt rasande. Ändå hejar man på henne. Och visst förstår man att det också bor andra känslor djupt inne, men efter faderns död har det funnits väldigt lite plats för dem.

Den framtid boken utspelar sig i är en tillspetsad version av vår egen verklighet. Reality-såpor, diktaturer, grymheter. En dystopi, visst, och möjligen överdrivet grymt på sina ställen, men egentligen kanske inte. Meningslös slakt pågår ju hela tiden i "vår" värld. Grymheterna är liksom bara lite mer uttalade i Panem.  Boken är kategoriserad för "Unga vuxna", men jag - en helt oung vuxen - läste den med behållning. Och kastade mig direkt över nummer två i serien när jag läst klart. För även om boken har en någorlunda avslutad historia måste jag ju få veta hur det gåååår.


SLUTA LÄSA HÄR OM DU INTE VILL VETA HUR DET GÅR I FÖRSTA BOKEN!

I Fatta Eld får vi följa Katniss och Peeta efter att de båda överlevt och vunnit Hungerspelen. Genom att manipulera tävlingen har de gjort sig till farliga fiender till presidenten. Katniss trotshandling har gjort avtryck ute i distrikten där upprorslustan vaknar på nytt. Under segerturnén genom landet får de på nära håll uppleva hur grymt regimen slår ned på sina fiender, och det dröjer inte länge förrän presidentens blick riktas mot Katniss och Peeta. Han låter Katniss förstå att det hänger på henne att kväsa den gryende revolten. Hon måste övertyga landet om att hennes desperata agerande i slutet av Hungerspelen var ett uttryck för kärleken till Peeta, inte en upprorshandling.



I del två börjar jag reta mig lite på de ständiga upprepningarna. Istället för att karaktärerna utvecklas låter Collins dem tugga runt i samma gamla tankar, samma slags handlingar. Katniss inre monolog känns stundtals enbart som en transportsträcka på väg till nästa konkreta händelse. Ibland verkar hon till och med lite trög. Suzanne Collins låter läsaren förstå lite väl mycket och Katniss lite väl lite tycker jag. Det här känns som en typisk mellanbok, ett stopp på väg mot upplösningen som man vet ska komma i trean. När twisten kommer så har jag för länge sedan räknat ut vad som ska hända. Men fortfarande är jag fast, måste, måste veta hur det går.


SLUTA LÄSA HÄR OM DU INTE VILL VETA HUR DET GÅR I ANDRA BOKEN!

I Revolt kommer avslutningen jag väntat på. När Katniss transporterats bort från arenan efter sitt andra Hungerspel får hon ett nytt hem i Distrikt 13. Distriktet som startade upproret förra gången och som officiellt jämnades med marken har överlevt under jord. Och här planerar man att störta presidenten. I Panem råder kaos, distrikten är i uppror, folket reser sig mot regimen och vad man behöver är en enande kraft. Någon som får vågen att tippa över till rebellernas fördel. Trettons president Coin har ögonen på Katniss. Hon vill att Katniss ska bli Härmskrikan, symbolen för revolutionen. Men Katniss tvekar. Vill hon ännu en gång bli en marionett? Först för Huvudstaden. Nu för revolten.

Jag börjar gilla Katniss allt mer i den här boken. Dels har hon utvecklat fler mänskliga drag, men hon representerar också en sund skepsis i sin syn på vad revolten kan innebära. Rebellernas kamp är kanske inte enbart god, Katniss slåss med samvetskval över vad hennes egna handlingar har fått för konsekvenser. Många människor har förlorat sina liv för att hon slagits för att behålla sitt eget. Förhållandet till bästa vännen Gale blir allt mer spänt i takt med att han blir mer och mer hängiven revolutionen. Det är egentligen den största behållningen med boken, viljan att nyansera det godas kamp mot det onda. Till skillnad från många andra böcker på samma tema vägrar Suzanne Collins att måla i svartvitt.

Mina invändningar finns kvar, det blir en del longörer och upprepningar. En sträng redaktör hade kunnat göra Collins en stor tjänst genom att tajta upp och jobba hem som vi brukade säga när jag pluggade på journalisthögskolan. Men någonting betyder det trots allt när man slukar tre böcker i samma serie i febrigt snabb takt. Beroendeframkallande som sagt. Och läsvärt hela vägen. Och vilken grymt bra film det här kan bli! Böckerna är som gjorda för att omvandlas till rörliga bilder. Premiär 23 mars.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokia Jägersro