Jag är 35 år. Och kommer från Oxelösund. Egentligen är jag född i Nyköping och jag bodde bara i Oxelösund mellan tio och nitton men det satte sig djupare i mig, de åren mellan tio och nitton, så om någon frågar var jag kommer ifrån säger jag det: Oxelösund. Det var där jag lärde mig att jag ville lära mig att skriva. På biblioteket på Järntorget. Jag var där i somras och det såg ut som om det fortfarande fanns kvar. Bra. Jag lånade travar med böcker, och vinylskivor, där. Jag kommer ihåg att jag hörde ett radioprogram med Mia Gerdin, om Doors, och framförallt om Jim Morrison. Jag spelade in på det kassett och spelade det om och om igen och till slut gick jag ned till bibblan för att leta reda på de författare som var hans, Jims, förebilder. Och jag lånade tummade ex av Baudelaire, Rimbaud och, tror jag, Nietzsche. Jag vet inte hur mycket jag förstod av det jag läste, jag var inte så gammal, tror jag gick i mellanstadiet, men jag minns att det var spännande att låna böcker som inte stod på barnavdelningen och jag minns att jag ville skriva. Så, tack Sveriges radio för det får jag väl säga.
Och nu är jag ansvarig för ett bolag som heter MTG Radio, som består av fem kommersiella radiokanaler, så kanske kan man säga att radion hängt med. Har alltid varit viktigt. P3 Pop och Musikjournalen på 90-talet där mitt band, Phaces, spelades och man satt som gjuten framför radion. En gång blev jag intervjuad av Magdalena Väpnargård och jag vankade så mycket fram och tillbaka med telefonen att de på SR trodde att det var något fel på ledningen, när det i själva verket var min telefonsladd som sträcktes ut till max under min promenad…
Hur som helst, det där med arbete och författande tänkte jag uppehålla mig vid, men väldigt kort. Som jag sa är jag VD för ett bolag, MTG Radio. Och jag har skrivit en bok. Och då kommer ibland frågan: hur kommer det sig att en VD skriver en bok? Jag tänker just precis tvärtom. Jag skrev innan jag blev VD, eller ens började arbeta. Så frågan blir: hur kommer det sig att någon som vill bli författare tar ett sånt jobb? Svaret är enkelt: för jag tyckte det verkade kul. Och det var det. Och ibland, ganska ofta, är det ett tillräckligt skäl för att göra något. Och några av mina favoritförfattare genom tiderna har också haft ett jobb på sidan (utöver de som varit journalister). William Carlos Williams till exempel, som, om jag inte minns fel, var läkare.
Jag tänkte skriva en bok på svenska om maffian. Det är tio år sen och jag började ambitiöst och jag höll på ganska länge. Men det ledde ingenstans, för jag blev aldrig klar. Jag tror inte att det bet tag i mig tillräckligt. Och efter en rad omvägar kom jag till slut fram till en lunch eller frukost med Telegram förlag, där jag fick frågan: har du några andra idéer? Och i mina mörka vindlar lurade en tre rader lång eller kort idé som jag hade skrivit ned i en av mina anteckningsböcker (jag brukade alltid bära runt en svart anteckningsbok, en sådan med röda kanter, och en Bic penna, blå, men nu har jag oftast iPad istället; jag funderar på hur jag skall göra). Som jag minns den, jag har den här någonstans bland alla andra, var det något i stil med:
Idé för bok 3 (jag hade två idéer jag tänkte skriva innan):
Kungariket. Tänk om Kungariket Sverige var styrt av kriminella familjer, och vi fick reda på att det varit så i 30 år.
Jepp, that’s it. Men det var tillräckligt mycket för att jag skulle svara ”ja” på frågan "har du några andra idéer". Och på den vägen är det. Ur det, kom De korrupta. Och det var en story som bet mig och hängde sig fast och drog och slet och också tvingade mig att inte bara skriva men också vakna lite. När jag skrev om inledningen, ur Annies synvinkel, blev jag först lite förbannad, började sätta på Guns ‘n’ Roses Appetite for Destruction, istället för mitt skriv-soundtrack som var en jazzskiva, och sen blev jag upprörd, och efter det känslomässigt engagerad på det sätt som krävs för att något man gör skall bli bra och värt att spara.
Det handlade om det Sverige som varit mitt när jag växte upp. Och jag kände: va fan, där cyklade jag runt med framtidsförhoppningar och vitt hår och så hände allt det här samtidigt (nu när jag skriver tänker jag lite på Hoola Bandoola Band låten, Vem kan man lita på?). Och innan, samma år som jag föddes, ett förslag på ny sexualbrottslag som innebar att man skulle slopa incest, reservera våldtäktsbegreppet för speciellt hänsynslösa fall och så vidare. Och det föreslaget av en grupp som till åttio procent bestod av män och leddes av en justitieminister som själv gick till prostituerade. Och tre prostituerade kvinnor mördas och ingen mördare fälls. Statsministern mördas. Ingen klarhet.
Och mitt i det här landet, gravid, sitter Annie, min huvudkaraktär. Kriminaljournalist på en av Sveriges största morgontidningar, och hon köper det inte. Hon tänker inte gå hem, tappa upp en kanna kaffe, titta på nyheterna på TV och förfäras över sakernas tillstånd. Hon tänker se till att ge kvinnorna upprättelse. De döda kvinnorna. De andra kvinnorna. Hennes egen mor blev mördad, något hon fick reda på efter att fosterföräldrarna dött, och hon vill även ge henne upprättelse. Och förstå vad som hände. Jag läste en artikel om Lydia Cacho (minns tyvärr inte vem som skrivit den) och reportern beskrev henne med tre ord: moral, medkänsla, mod. Och det är Annie Lander för mig. Hon och Lydia Cacho skulle komma överens och uträtta mycket.
Annie söker och hittar till slut en koppling till en av de klubbar där bara män får vara medlemmar. Ett par ministrar. Några av näringslivets högsta chefer. IB-chefen. Och VD:n för hennes egen tidning. Alla är de medlemmar. Och när hon nystar vidare där stöter hon på ett spår som leder henne till sin egen mamma, och hennes död. Och, hon kommer för nära. Hon försvinner spårlöst. Och hennes man, Max, måste börja nysta i vad hon jobbat på, för att förstå vad som hänt henne. Och han måste följa hennes spår, löpa linan ut, för att få svar. På vart Annie, och deras ofödda barn, tagit vägen. Och Max är i ärlighetens namn inte en person man då, i historiens början, skulle beskriva med samma tre ord som Annie Lander och Lydia Cacho, men han har ett val: endera tar han sig samman och gör det Annie skulle ha gjort, eller så resignerar han och låter världen ta allt i hans liv som någonsin varit värt något. Och han får erfara, som vi alla, förhoppningsvis, får: att växa som människa, och göra det rätta, är inte alltid smärtfritt…
Så där, lite om mig, lite om De korrupta. Tack för er uppmärksamhet.
/Robert
Kortversionen.
När kommer uppföljaren till De korrupta ?
SvaraRadera