Green Gables revisited

Ovanstående citat av LM Montgomery fick mig att tänka på en av min barndoms stora kärlekshistorier. Eller två egentligen. Den första rör min lågstadielärarinna (tack Anna Borg Olsén för att du inympade en sådan kärlek till det lästa och skrivna ordet i min sjuåriga kropp). Hennes inlevelsefulla historier om och kärlek till Anne på Grönkulla ledde mig till den andra kärleken - den till de själfulla flickorna Anne och Emily, hjältinnor i varsin bokserie av ovan nämnda Montgomery.

Jag vet inte hur många gånger jag under min uppväxt läste böckerna. De står fortfarande i min bokhylla, ordentligt slitna, ordentligt älskade. Jag levde i och med de där böckerna. Jag ville vara Anne (och åååååh vad jag fortfarande vill deklamera The Lady of Shalott i en sjunkande slup... förlåt, eka!). Drömde om dem. Såg min egen framtid speglad genom dem.

Efter att ha googlat lite fick jag veta att de svenska översättningarna som intog en så stor plats i mitt barndomslandskap är förkortade! The Horror! Vad är det som de svenska utgivarna förvägrat mig? Jag måste få veta! Alltså står omläsning på agendan. På originalspråk. Börjar med Anne. Första delen. Visst är den fin? (Gillade aldrig Tord Nygrens svenska omslag).

Anne, min besläktade själ, nu ses vi snart igen!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro