Lovade ju den här recensionen redan förra veckan, men min djupdykning i Daphne de Maurier satte lite käppar i hjulet. Nu tänkte jag i alla fall skriva några rader om Betraktaren, Belinda Bauers senaste kriminalroman, stabilt uppläst av (the one and only) Torsten Wahlund.
Går det egentligen att kalla det in kriminalroman? Visst finns här ett brott, djupt inlindat, men den verkliga gåtan är snarare psykologisk och finns i huvudet på vår huvudperson. Ända sedan hans far dog har Patrick Fort letat efter dödens mysterium. Patrick har aspergers, har svårt att förstå sig på sin omvärld, och framför allt har han svårt att förstå vart vi tar vägen när vi dör. Hans sökande efter svar leder honom till anatomistudier, och under dissektionen av ett lik snubblar han över ännu en gåta. Hur dog mannen på bordet framför honom egentligen?
Jag tyckte nog att Belinda Bauer gick lite på tomgång i Ni älskar dem inte (läs vad jag tyckte här) och jag är glad att hon lämnat Shipcott bakom sig och börjat på nu kula. I Betraktaren rullas historien upp långsamt och obönhörligt, via olika berättarperspektiv. Som vanligt med Bauer är det inget pang-pang och inga stora gester. Och en polis dyker upp först i bokens slut. Istället är det en berättelse om hur vardagen ställs på ända och blottar avgrunder, en historia om rätt och fel, liv och död. Men också en berättelse om Patricks väg till att kunna förstå sig själv. Är dessutom lite extra förtjust över att författaren inte förklarar riktigt allt, vissa trådar får jag knyta ihop helt själv. Det hör inte till vanligheterna.
Jag gillade. Mycket. Kul att Belinda Bauer är tillbaka på banan.
Såhär och såhär tyckte jag förresten om hennes två första böcker.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar