"Som vanligt är det inte personen i filmen som har skrivit brevet".

Återigen har jag doppat mina litterära tår i bäcken med ”crossover”-litteratur.
”Crossover qué?” säger du. ”Vad du mena crossover??”
Jo, den här gränsöverskridande genren av böcker som är tänkta att läsas av alla från mogna trettonåringar till hippa pensionärer.
Allt ifrån de kärlekskranka Twilightvampyrerna och de (om möjligt) ännu kärlekskrankare halvänglarna i The Mortal Instruments-serien, till romantik bland cancerpatienter i John Greens Förr eller senare exploderar jag och de övergivna barnen i Jellicoe Road.
Till exempel.
Och eftersom jag bara är 41, rätt hipp (lyssnar på Arcade Fire, ser på Orange is the new black och dricker konstig kroatisk öl) och alltid nyfiken på något nytt så provar jag gärna.

Är då Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn en svensk Förr eller senare…?

”Grundbulten i Emanuel Kents filosofi är: sänk förväntningarna. Punkt. Är dina förhoppningar och förväntningar noll så kan du inte bli besviken. Och det ska visa sig vara en rimlig hållning till livet för Emanuel Kent som vill omfamna mer av livet, och har större ambitioner med sina tonår än att hänga med (enda) kompisen Tore.
När det extraordinära händer att Tore är borta från skolan en tid öppnar det upp för förändring i kompiskonstellationerna. Emanuel, den nya tjejen och skolans okrönta drottning bildar plötsligt ett lunchgäng på matrasterna. En kylskåpsmagnet, en kyss och ett fiskespö höjer ofrånkomligen förväntningarna på livet. Hög på förändringen och girig på mer säljer Emanuel ut Tore och bävar sedan för konsekvenserna. ” 

Nja.
Nej, inte riktigt.
Det är på inget sätt en dålig bok. Jag lider med stackars Emanuel när han fuckar upp. Jag kommer ihåg hur det var att vara kär i tjejer som inte var kära tillbaka. Minns hur jobbiga idioterna i klassen var. Hade också en jobbig tyskalärare.
Men historien är inte mycket mer än en ”slice of högstadiet”. En veckans Bullens brevfilm, fast med bättre manus. Det händer inte så mycket i början. Lite mer i mitten. Och sen inte så mycket igen i slutet.
Kanske är jag för gammal. Eller inte hipp nog.
Men jag tror inte det.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd