Goda grannar?

I ett nedslitet hyreshus i södra London bor en samling vingbrutna existenser. Cher, en femtonåring på rymmen. Hossein, en iransk flykting i väntan på uppehållstillstånd. Thomas, en ensam tjänsteman på väg att förlora jobbet. Den vildögda enstöringen Gerard. Och den vänliga Vesta, som bott i husets källarvåning hela sitt liv. In flyttar också Collette, på flykt undan sitt tidigare liv.

Husets invånare kommer och går, någon försvinner, någon annan dyker upp. Ingen blir saknad. Det här är inte stället man stannar på. Det är platsen man flyr till -  och ifrån.
Men så en natt sker någonting som gör att hyresgästerna svetsas samman. De delar nu en stor och fruktansvärd hemlighet...


När Alex Marwood debuterade med den strålande thrillern "Onda flickor" skrev jag bland annat såhär: 

Ibland när man läser en deckare kan man få känslan av att författarens hela intention är att få till en riktigt rafflande historia. Det är spännande när man läser. Så lägger man ifrån sig boken, och vips har man glömt den. Å andra sidan kan man ibland ha turen att plocka upp en deckare där författaren har en något mer ambitiös agenda. Där hon faktiskt har något viktigt att säga och väljer att klä detta viktiga i kriminalkostym. Några lyckliga kan dessutom göra detta på finfin prosa.

... Även om berättandet är förrädiskt lugnt är känslan av att läsa den här psykologiska thrillern som att försöka hålla sig på benen mitt under ett jordskred. Man försöker ta sig uppåt, men man bara vet att det kommer att rasa. Flera gånger vill jag stanna historien. Tvinga den att byta riktning. Låta huvudpersonerna få nåd. (här kan ni läsa hela recensionen)

Nej, Alex Marwood satsar inte på den vanliga andan-i-halsen-thrillern. Här är det smygande skräck som gäller och i fokus står berättelsens huvudpersoner och författarens sociala agenda. För Marwood skriver om de utsatta, de undanskymda och bortglömda, dem som ingen skulle sakna om de försvann. Det är en vällovlig ansats och det lyfte "Onda flickor" till en kriminalroman utöver det vanliga. Tyvärr sker inte samma sak i "Granne med döden". För det första är själva mordhistorien bra mycket mindre inspirerad. Med det inte sagt att den inte är elaborerad, för det är den, men inte lika ryser-i-märgen-över-världens-orättvisor-och-slumpens-spel-genialsk. Istället är det brutalare och blodigare. Men hjärnsubstans går jag ju aldrig igång på, det är alltid själva ondskan som skrämmer mest.

De delar av boken som skildrar husets invånares öden är i och för sig intressanta, men för långrandiga och fulla av upprepningar. En strängare redaktör och en upptajtad text hade gjort underverk. Lite färre ord och mindre blod helt enkelt, och det här hade blivit en mycket bättre bok.

Kanske står min besvikelse i proportion till förväntningarna (det är ju ofta så) som var höga, mycket höga. Jag utropade ju den här boken, oläst, till en av förra årets bästa deckare. Men det blir bara ett medelbetyg till "Granne med döden" (det är i och för sig vad de flesta deckare jag läser brukar få, så ingen skam i det). Johan gillade bättre. Läs vad han tyckte här.

Men alltså på det igen, Alex! Jag vet att du kan. Självklart läser jag nästa bok.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro