Skräckläsning

Det ska sägas direkt. Jag avskyr att åka färja. Slänger mig med glädje iväg på långflygningar eller ut i den indiska trafiken i en skraltig gammal riksha bara jag slipper att stiga ombord på ett sådant där monster.

En gång i tiden hade jag några vänner som bodde i ett kollektiv nära vattnet i Stockholm. Finlandsfärjan stävade med jämna mellanrum förbi precis utanför deras tomt. Det var knappt jag kunde vara i trädgården då. Min kompis hade mardrömmar om att färjan körde rakt in genom hennes fönster. Det är helt enkelt ett ytterst obehagligt färdmedel. Till och med för dem som slipper vara ombord. Hotfullt. Alldeles för stort. Borde inte kunna flyta.

Det sista är också en av huvudpersonernas reflektion strax innan hon kliver ombord på Baltic Charisma i Mats Strandbergs skräckroman "Färjan". Redan där börjar obehaget alltså. För mig. Inte för färjans gäster som genast slår sig ner i baren, vid buffén, i hytten för att förfesta. För dem väntar 24 timmars avkoppling eller hedonism (kynnet avgör) och för personalen är det bara ytterligare ett dygn på jobbet.

Men så ligger det såklart inte till. För just den här turen finns något ondskefullt med ombord. Något urgammalt och hotfullt och hungrigt...

Mats Strandberg har skrivit en rakt igenom gastkramande roman. Och det till och med innan den riktiga skräcken gör entré. För karaktärerna han mejslar fram är så hjärtskärande trasiga, så innerligt vardagssorgliga att man redan från början önskar av hela sitt hjärta att det ska gå bra för dem. I alla fall för nästan alla (den där avdankade schlagerstjärnan kan jag ha eller mista). Förmågan författaren har att fånga sina huvudpersoner på pricken var en av anledningarna till att jag tyckte så mycket om Engelsforstrilogin. Det är fint att se att handlaget följt med in i nästa roman.

Och det är ju också i kontrasten till det vanliga som skräcken blir som mest fruktansvärd. När den slår mot den där vardagsvärlden. Krossar drömmar och förhoppningar. För det kommer den att göra, ondskan. Var så säkra. Om inte annat kan man gissa sig till det vid en snabb blick på omslaget.

Jag sträckläser. Eller ska jag säga skräckläser. Det här är Ajvide Lindqvist-klass. Det vill säga ypperligt.

Strandberg har dessutom på ett finurligt sätt lyckats lösa några av de klassiska skräckproblemen:  "Varför ringer de inte polisen?" Det saknas mobiltäckning. "Varför tar de sig inte därifrån?" De är fångade mitt ute på havet (och ja, det finns en anledning till att livbåtarna inte kan användas). Det gillar jag, som annars väser "Idiot!" var tredje minut när jag kollar på skräckfilm.

Som ni förstår hade man kunnat skrämma livet ur mig bara genom att skriva om en helt vanlig färjetur, så det blir nästan en befrielse att allt går så vansinnigt åt helvete i "Färjan". Nästa gång jag tvingas kliva ombord på ett av de flytande åbäkena kan jag trösta mig med att båten i sig är det enda monstret jag kommer att behöva hantera. Eller?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro