Bättre än såhär blir det inte – Meg Wolitzers "The Interestings"

Minns ni This Life? BBC-serien som i två säsonger lät oss följa fem tjugonåntingadvokater som delade ett hus i London? Inte? Det är okej, den har tjugo år på nacken nu. Men jag följde den i alla fall slaviskt. Och när den var slut så sörjde jag, för att jag inte längre skulle få hänga med Miles, Milly, Egg, Anna och Warren. Det kändes som att jag förlorat ett kompisgäng. Varje gång jag ser någon av skådisarna igen i en film eller tv-serie drabbas jag av igenkännandets eufori, tills jag inser att de spelar någon helt annan.

Samma känsla av samhörighet hade jag när jag läste Dona Tartts Steglitsan (recension här). Jag ville tillbringa varje stund i resten av mitt liv med bokens karaktärer. Jag ville aldrig att den skulle ta slut.

Och nu är jag där igen. Jag har just avslutat lyssningen av Meg Wolitzers The Interestings och jag sörjer samtidigt som jag jublar. För det är inte ofta som en bok lyckas att kombinera ett älskvärt persongalleri med psykologiskt djup, språklig stringens och relevant samtidsanalys och samtidigt göra det till högklassig underhållning.

Bokens handling spinner kring ett gäng vänner från tonåren och in i medelåldern. De träffas på sommarlägret Spirit in the woods (tänk er Fame - ännu en stenåldersreferens - fast i skogen, utan den hårda disciplinen, men med marijuana) någon gång i början av 70-talet. De är the interestings, ett namn de väljer halvt på skämt, halvt på allvar. Komediennen Jules, animatören Ethan, vilden Goodman och skådespelarsystern Ash, dansaren Cathy och den gudabenådade musikern Jonah. Alla är de unga och smarta och fulla av drömmar. De växer upp. Några av dem når sina drömmars mål, någon krossas, de flesta av dem försöker leva sina liv så gott de kan.  Samtidigt förändras världen runt omkring dem (when, Jules wonders, did ‘analyst’ stop denoting Freud and start referring to finance?). Tempot är långsamt men språket är kvickt och varje sekund av läsningen är ren njutning. Det är Så Bra! Och jag saknar the interestings så att det gör ont. De är mina vänner nu. Jag vill fortsätta umgås!

Samtidigt är det lite bittert även på ett annat plan. För att för ett par veckor sedan satt en kompis och jag och pratade om vårt eget ungdomsgäng. Vad det blivit av oss. Vad det blivit av våra drömmar. Vad livet och tiden och åldrandet gjort med oss. Vi tänkte att det skulle kunna bli en bra roman. Nu tvingas jag inse att jag aldrig kan skriva den. För bättre än The Interestings blir det inte.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro