”Den bästa svenska kriminalromanen någonsin”?

Ja, det var rubriken på Sydsvenskans recension, en fullkomligt lyrisk text, för några veckor sedan.
Dock verkar recensenten och rubriksättaren jobba på olika våningar, för i texten sägs ”bara” att Utmarker tveklöst redan i mars är 2016 års bästa kriminalare (http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/den-basta-svenska-kriminalromanen-nagonsin/).
Men det är väl inte fy skam det heller?

Frågan på allas läppar är då naturligtvis: Håller Johan på Bokboxen med?

Och vad är svaret?

Jovisst, det är ett alldeles utmärkt konstruerat stycke spänningslitteratur. Det är rafflande, blodigt, skakande och otroligt. Lite väl otroligt ibland till och med kan jag tycka.

Jag har ingenting emot det egentligen. Själv har jag alltid föredragit deckarförfattare av Nesbø/Stieg Larsson-typen, även om den typen av seriemördare och vettvillingar de befolkar sina historier med ofta känns fullkomligt verklighetsfrämmande, framför de mer jordnära, polisiära procedurer-korrekta kollegorna i genren. GW Persson och Jørn Lier Horst t.ex.
Det gör mig ingenting om hjältarna struntar i lagar och bestämmelser (samt fysik, gravitation och logik i vissa fall) så länge historien är fängslande och greppar tag i mig.

Ibland går det för långt. Ibland superlimmar seriemördaren i fråga fast sitt offer i ett badkar och låter hen välja mellan långsam drunkning och att slita av sig all hud på underkroppen för att komma loss (guldstjärna till den som vet vilken bok den scenen är plockad ur).

Arne Dahl har jag faktiskt inte läst så mycket av tidigare. Klämde ett par av hans tidiga i serien om A-gruppen för rätt många år sedan. Tyckte inte på något sätt illa om dem, men placerade honom då i just det ”alltför seriösa för mig”-facket – tillsammans med nyss nämnda GW & co.

Sen blev det inte fler Dahldeckare för mig. Det släpps så otroligt många kriminalromaner varje år, både svenska och utländska, att man utan problem kan läsa en ny varje vecka utan att någonsin behöva läsa en enda författare två gånger. It’s nothing personal Arne.

Utmarker är dock utan tvekan en nystart i mitt och Arnes förhållande.
Jag gillar det här skarpt. Cliffhangern på sista sidan är rent ondskefull och får mig att vilja ha fortsättningen i min hand redan idag.
Mycket beroendeframkallande.
Får mig faktiskt att tänka en hel del på just Stieg Larssons Millenniumserie. Paret Berger och Blom har definitivt potential att bli Dahls ”Salander/Blomkvist”-par, även om likheterna mellan själva personerna är få.

Så jag kan instämma med Sydsvenskans recensent, och många andra, i att detta är den bästa svenska kriminalroman jag läst i år. Än så länge…

Bredvid mig på nattygsbordet ligger dock Roslund & Hellströms återkomst efter fyra års frånvaro, Tre minuter, och senare i år kommer nya titlar från andra favoriter som Thomas Engström och Anders de la Motte.
Det blir en fajt det här Arne, det kan du nog vara säker på.

Om boken:
”Hon heter Ellen Savinger och har varit försvunnen i tre veckor.
 Sam Berger fruktar att en seriemördare tagit henne, men få av hans kollegor inom Stockholmspolisen lyssnar på honom: utan kropp, inget brott.
 Så kommer Sam i kontakt med den mystiska Nathalie Fredén som visar sig ha oanade insikter i fallet. En historia med hisnande förgreningar till Sams eget liv tonar fram: plötsligt är även jägaren jagad, och i utmarkerna väntar en sanning som alltför många vill dölja.”

 

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

p.s Mååste jag välja så skulle jag nog säga att Roslund & Hellströms Box 21 är den bästa svenska kriminalroman jag någonsin läst. Johan Theorins Skumtimmen ligger inte långt bakom heller.