Under dessa år har jag bara haft två 10-poängare (Ja, jag är rätt snål det erkänner jag). Cormac McCarthys ”Vägen” och Neil Gaiman & Terry Pratchetts ”Goda Omen”. Jag trodde in i det längsta att ”Tony & Susan” skulle bli den tredje.
För Austin Wrights ”Tony & Susan” är en förbannat bra roman, om detta råder absolut ingen tvekan. Det är en riktig höjdare. Den gavs ut första gången 1993 och fick lysande recensioner, men glömdes snabbt bort. Nu får nya läsare, som jag och alla de kunder jag kommer tvinga på den här boken i vinter till exempel, chansen att hitta detta mästerverk om skuld, hämnd och läsandets krafter.
Bara själva romankonstruktionen är värd en hel påse med guldstjärnor. Susan får ett bokmanus från sin gamla exmake Edward som hon inte hört av på många år. Han ber henne läsa det och ge honom ett ärligt omdöme. När hon i boken läser boken i boken läser vi också boken i boken. Våra tankar om boken i boken blandas med hennes tankar om boken i boken. När hons sugs in i boken i boken sugs vi in i boken i boken.
Ni får se. Det är mästerligt. Ni ska läsa det själva så jag avslöjar inte mer om handlingen.
Boken i boken är också en förbannat bra roman. En dramathriller värdig Daniel Woodrell eller Dennis Lehane. En historia om blod, hämnd och maktlöshet som utan problem kunnat hävda sig som en alldeles egen bok.
Sedan tar boken (samt även boken i boken) slut.
Vilket gör mig besviken på flera sätt. Dels det att jag inte får läsa den här boken (eller boken i boken) längre, men även för att boken (och boken i boken) inte slutar som jag vill.
Det är på inget sätt ett dåligt slut. Bara inte det slut jag ville ha.
Goddammit! 9 av 10 poäng. Bara.
(Boken släpps på svenska den 13:e oktober, men den engelska pocketutgåvan finns i butik nu.)
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd
Åååå vad detta låter som en bok för mig Johan! Och hade aldrig hört talas om den. Tack för tipset.
SvaraRaderaManuset ligger redan i Jägersrolådan. / JZ
SvaraRaderaDu är en guldklimp :)
SvaraRadera