Kepler tar sig - "Eldvittnet" bättre än "Hypnotisören"

foto: Anna-Lena Ahlström

Jag blev besviken på Hypnotisören. Efter all den där upphaussningen hade jag väntat mig mer. Visst, det var spännande och svårt att lägga ifrån sig (förutom den drömliknande sekvensen någonstans i mitten som jag lätt hade kunnat vara utan), men boken kunde gott ha tajtats upp, var spektakulärt våldsam och bjöd på en hel del haltande psykologiska förklaringsmodeller. Så jag läste aldrig uppföljaren, utan tänkte lämna Lars Kepler åt sitt öde.

MEN, så visade det sig att Keplers nya skulle handla om störda tonårsflickor och ett medium... Right up my alley, tänkte jag. Och Eldvittnet var också en bra bit bättre än debuten. Precis som Johan låg jag uppe alldeles för länge och läste (tills boken var slut helt enkelt).

Språkligt ägnar författarna sig åt någon slags litterär motsvarighet till handkameran. Historien berättas i svettigt presens, något som gör den där måste-bara-läsa-nästa-sida-också-känslan starkare. Jag gillar också att man kommer Joona Linna närmare i den här boken (det kanske man gjorde redan i Paganinikontraktet, ska man ändå ta och läsa den?).

Invändningar har jag några stycken, återigen en viss långrandighet och psykolgiskt känns mördarens motiv... tja, inte direkt trovärdiga. Men spännande var det. Inte några bråddjup direkt, men allt måste ju inte vara Dostojevskij. Och vilken cliffhanger på slutet! Smart drag Kepler.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro