Hetsläsning av "Eld"

Vad fantastiskt det är att ha sett fram emot en bok sådär vansinnigt mycket och sedan inte bli besviken! Eld, var precis så spännande, välskriven och beroendeframkallande som jag hade hoppats. Ja, det var lika bra som Cirkeln, kanske lite, lite minus nyhetens behag eftersom jag redan visste vilken slags historia jag skulle läsa. Ett drygt dygn tog det att ta sig igenom de 630 sidorna (jag var ju tvungen att jobba också - man borde få ledigt vid riktigt efterlängtade boksläpp) och nu vill jag bara att det ska bli hösten 2013 sista delen i serien (Nyckeln) ska släppas. Om ett och ett halvt år!!! Olidligt lång tid!

Vi är tillbaka i Engelsfors, det är sommar, det är hett, onaturligt hett. Naturen beter sig märkligt, elektriciteten och vattnet också. De utvalda tillbringar sommaren åtskilda, i väntan på demonernas nästa drag. Så börjar skolan, och plötsligt är de omgivna av hot från flera håll. Den new age:iga sekten Positiva Engelsfors dyker upp från ingenstans (skildringen av den påminner mig om att jag måste läsa Gilla läget av Barbara Ehrenreich snart) och kopplar ett fast grepp kring den lilla bruksorten. Samtidigt anländer Rådets representanter för att ta sig an Anna-Karin, som missbrukat sina magiska krafter. De utvalda kommer närmare varandra, tvingas ställa sig över slitningarna från Cirkeln. Sakta ökar förståelsen och gruppen svetsas samman.

En av de saker jag gillar bäst med serien förutom nagelbitarfaktorn är de vardagsnära skildringarna av huvudpersonerna. Inga klichéartade skisser eller pompösa utläggningar. Och ingen fjantig sensmoral, à la Twilight eller klassisk skräckfilmslogik (där flickan i röd klänning som gillar sex definitivt kommer att gå först ner i källaren och avlivas). Och kompetenta och mångfacetterade tjejer i huvudrollerna (läste just ganska så deprimerande statistik över antal flickor respektive pojkar i barn- och ungdomslitteraturen). Vilket författarteam som fötts i Strandberg/Bergmark Elfgren! Jag hoppas verkligen på fortsatt samarbete även efter Engelsfors-trilogins slut.

Det sämsta med boken är hur snabbt den tar slut. Det är väl det allmänna problemet med sådana historier där man bara måste få veta hur det går. Och Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens roman är helt befriad från trista longörer (minns till exempel Olifant-sången i Sagan om ringen-trilogin... supersnark!) som stoppar upp läsningen. Jag försöker läsa långsamt och noggrant. Men det går snabbt därför att det helt enkelt är så illans bra! Smart, roligt, superspännande, hjärtskärande och trovärdigt (trots att huvudpersonerna är häxor och det pratas magi, dimensioner och demoner i parti och minut).

Så vad är resultatet? Jag vill vara 18 år. Jag vill flytta till Engelsfors (ja, fastän jag vet vilken ondska som lurar där). Jag vill vara med de här übercoola tjejerna varje dag. För Eld griper tag på ett sådant där bokslukaraktigt sätt som man sällan upplever efter att man fyllt 20. Jag älskar det.

                                           Favoritduo (foto Peter Jönsson):

Susanna Mattsson

Bokia Killbergs Jägersro