Engelskt mysdeckeri - "En förgiftad man" av Peter Robinson

Skrev jag inte någonstans alldeles nyss att jag älskar böcker som utspelar sig i England, fulla av dragiga gamla hus, hemligheter och skuggor ur det förflutna? Jo, jag gjorde visst det.

Detta är också de exakta ingredienserna i Peter Robinsons En förgiftad man. (Den första bok av författaren som jag läst som inte handlat om Alan Banks.) Så förutsättningarna för en riktigt anglofilporrig läsfest fanns där uppenbarligen.

Boken handlar om Chris Lowneds, en filmkompositör bördig från Yorkshire, som efter hustruns död flyttar tillbaka till trakten för att skriva den sonat han länge drömt om att färdigställa. Huset han köpt är stort och ligger avsides. Det verkar dessutom ha varit svårsålt, och snart får han reda på att det för 60 år sedan begicks ett mord där. En man förgiftades av sin hustru, och hustrun dömdes och hängdes senare för brottet.

Chris börjar intressera sig för händelsen, och ju djupare han gräver, desto mer övertygad blir han om att Grace - hustrun - var oskyldig. Han blir besatt av att ta reda på vad som verkligen hände. Och läsaren för följa honom, ner i arkiven, tillbaka i tiden, längs knarriga gubbars minnesalléer, i jakt på sanningen.

Jag har skrivit om den här boken förut, strax innan den skulle komma ut. Min förhoppning var att lite miljöombyte (som i att lämna Banks för en bok) skulle göra Robinson gott, eftersom jag tycker att han gått lite på tomgång i sin polisserie på senare år.

Och på sätt och vis är miljöombytet till belåtenhet. Det känns nytt att läsa Robinson när han gör något annat än tillbringar tid med sin gamla kommissarie. Men speciellt rafflande blir det egentligen aldrig. Jag skulle till exempel inte mått dåligt av lite mer krypande spökstämning (möjligheten finns!). Och lite upptajtning i såväl dialog som intrig. På sina ställen hade jag velat läsa med ögonen istället för öronen. För att kunna skumma, så där bara en aning.

(Varning för lång utvikning... Och vad är den här grejen med de ingående beskrivningarna av alla upptänkliga teknikprylar som används? Är vi verkligen betjänta av att veta vilken typ av musikspelare som används, vilka högtalare? Vilken slags telefon? Märket och modellen på datorn? Exakt hur en för över bilder och ljudfiler från datorn till telefonen? Och så vidare och så vidare. Visst, någon gång eller två för att visa på ett stort teknikintresse hos huvudpersonen, men det verkar vår hjälte egentligen inte hysa något. Så varför detta tjat? Dessutom får tekniksnacket böckerna att kännas hopplöst daterade efter ett tag. Minns till exempel ligan med piratkopierare (av cd-skivor!) i någon av de tidiga Banks-böckerna. Slut på utvikning.)

Men, men. Jag har det mysigt med Peter Robinson minus Alan Banks. Det är lite som att slå sig ner i länstolen hos en trivsam, men något knarrig onkel. En kopp te, en brasa, ett lagom spännande mysterium som definitivt inte ger någon blodstörtning. Det var vad jag fick den här gången.

Och nu är jag faktiskt ändå lite sugen på att återse den där Yorkshire-polisen jag hävdade att jag var så trött på.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro