Jag brukade vara en ganska så hård och tuff kille på åttiotalet.
Trasiga jeans, nitbälte, dödskallering, jeansjacka med KISS-rygga, folköl, långt hår och fjunmustasch. You name it – I had it (Bildbevis finns – men jag tror att jag lyckats elda upp det mesta...)!
KISS Creatures of the Night (1982) var mitt första egenhändigt inhandlade album (Nej det var inte alls Duran Durans Rio! Sluta ljug! Mamma köpte den åt mig! Jag ville inte alls ha den egentligen! Faktiskt!!).
Jag kommer fortfarande ihåg den enorma impact I Love it Loud-videon hade på mig när den gick på SVTs NightFlight (pre-Bagen). Jösses vad tufft det var!!
Ty barn, ni av ”Spotify-Pirate Bay-allting-precis-på-en-gång-generationen”, när vi var unga såg världen inte ut så. Inget internet. Ingen MTV. Hårdrock på radio var en sällsynt företeelse. Många skivor köptes (oftast på Heavy Sound på Regeringsgatan) endast på grund av ett coolt LP-omslag.
Tyck inte synd om oss ungdomar, livet gick bra att leva även då.
I många år på lågstadiet (-78 och framåt) visste jag inte ens hur KISS lät. Man hade sett dem på ”filmisar” (idolkort som man bytte med varandra) och tyckte naturligtvis att de såg fantastiska ut. Men att veta hur deras musik lät var dem med hårdrockande storebrorsor förunnat.
Creatures-turnén nådde aldrig Sverige. Jag var för liten för att gå på Lick it Up- eller Animalize-turnéerna. Det skulle dröja ända till 1988 (på Crazy Nights-turnén) tills jag fick se KISS live. Då var jag nog ensam kvar bland mina polare att fortfarande digga KISS (och det var svårt efter Crazy Crazy Nights-skivan – uuärk vad den sög!). Alla andra i gänget hade gått vidare till Metallica, Anthrax, Nuclear Assault el.dyl. mangel-i-mangel...
Men visst, konserten var kul. Alla hitsen man ville höra kördes – Detroit Rock City, Heaven´s on Fire, God of Thunder, Lick it Up, I Love it Loud, Rock ‘n ’Roll all Nite, Shout it Out Loud, Love Gun mfl. -men det kändes ju så nervattnat.
Ingen Ace. Ingen Peter. Inget smink!
Det skulle dröja ända till sommaren 1997 innan jag fick uppleva KISS så som de borde upplevas. Orginalsättningen Gene, Paul, Ace & Peter, fullt uppklädda och sminkade. Inte en låt från post-Love Gun-eran (77-). Jag var där, 25 år gammal, sminkad som Gene, en aning berusad och fullkomligt överlycklig. Till och med det regnväder som låg över Stockholms Stadion och blötte ner oss under Hellacopters set försvann och ersattes av strålande väder sekunden Åskguden Gene Simmons satte sin drakbeklädda demonfot på scenen!
Om detta, eller kanske inte riktigt fullt så mycket om mina ungdomsår, har Carl Linnaeus skrivit en faktaspäckad och underhållande bok.
KISS – Den osminkade sanningen är en rockbiografi författat av ett stort fan.
Vilket kanske märks en del i den okritiska tonen mot bandets två ledargestalter, Gene Simmons och Paul Stanley. Men å andra sidan ligger nog en hel del av informationen som här levereras närmare sanningen än i tex Ace Frehleys No Regrets eller Genes egen Kiss & Make-up, som bägge ger en väldigt subjektiv bild av bandets historia.
Enligt uppgift håller Gene & Paul själva just nu på med att skriva den definitiva boken om KISS historia. Och under årets Sweden Rock-festival fick Linnaeus signera ett ex av sin bok till Åskguden Gene i egen hög person.
Kanske behövde Herr Simmons lite uppslag till den egna boken?
Men än så länge är detta nog den bästa boken i ämnet du kan hitta. Läs den!
 |
| Jag lyckades tydligen inte bränna riktigt alla. Fanken. |
Det brukar argumenteras att Led Zeppelin och Black Sabbath skapade fundamenten till den hårdrock som skrämmer pensionärer till denna dag.
Må så vara, men det var banne mig KISS som gjorde den underhållande! Lyssna bara här.
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar