Återigen dags för hundratusen, eller så, författare, förlagsfolk, bokhandlare, bibliotekarier och andra bokälskare att sammanstråla för fyra dagars litterärt firande i Göteborg!
För alla er som inte kunde/orkade/ville komma dit tar jag mig här friheten att försöka summera de viktigaste händelserna.
Succéförfattaren Jonas Jonasson och Eder vänlige kvartersbokhandlare försöker sig på Napoleon-posen men misslyckas båda med att få in händerna under respektive plagg.
Jag kan i alla fall skylla på att jag har Jonas nya bok i handen.
När & Fjärran-profilerna Martin Schibbye och Johan Persson om sin nysläppta reseguide 438 dagar – Så gör du Etiopien på 14 månader med en mycket begränsad budget.
Senare på dagen, på mässans mattorg, visade duon olika sätt att liva upp en burk tonfisk och hur man gör kaffe av lera.
Istället för att prata utan manus i 30 minuter om Stranden Du och Snäckskalet Jag i Insjön Vi där orrrdet är det mäktigaste som finns m.m. m.m. överraskade Björn Ranelid publiken med skönsång. Han rev av flera klassiker som t.ex. ”Fly me to the moon”, ”That’s Amore” och ”I wanna be sedated” till dånande applåder.
Jonas Gardell, som egentligen skulle tala om sin fantastiska boksvit Torka aldrig tårar utan handskar i båset bredvid, ville ju inte bli slagen av Ranelid utan framförde spontant hela musikalen ”Les Miserables” med sig själv i alla roller. Mycket imponerande.
Hip-Hopkungen Petter, i samtal med GP om sin nya bok 16 rader. Och det enda jag kan tänka på är hur mycket han ser ut som Jonas Gardells hunkige lillebror. Eller? Är det bara jag?
Jag blev inbjuden att delta i den populära podcasten ”Horunge” som sändes live från Bokmässans Digitala Torg. Man kan lyssna på vårt samtal här om man nu vill höra våra åsikter om bokbranschens framtid.
Det ser på bilden ut som om jag säger ”Fy! Fyyyy!” till Katerina Janouch. Det gör jag inte. Inte just då.
Skrivcoachen och lektören Leffe Delo, Saxtorpianska Skräckdrottningen Caroline L Jensen samt Fantasyfröken Nene Ormes var flitiga vimlare på mässan. Här ses de tre tömma vinreserverna på Printz Publishings mysmingel.
Sveriges främste Sherlock Holmes-expert, författaren Mattias Boström, lever ett dubbelliv som mästerbrottsling av rent Moriarty-esqua höjder. I förtroende avslöjade han för mig att han är hjärnan bakom allt från Helikopterrånet och Södertäljenätverket till JB Koncernens snygga stöld av hundratals skattemiljoner. Det är svårt att tro, ty han är väldigt trevlig. Jag har hursomhelst lovat att inte avslöja det för någon annan än dig, kära dagbok.
För dem som missade möjligheten att få andrahandsvärdet på sina Fredrik Backman-böcker sänkt på grund av författarklotter på Bokia Center Syd förra helgen fanns chansen att träffa the man himself även på årets bokmässa. Kön ringlade väldigt lång. Många ätliga presenter gavs.
En av höstens stora ”snackisar” är boken Jungfrustenen av pseudonymen Michael Mortimer.
Blir det nästa stora svenska thrillersuccé/export? Och vem är hen egentligen?
Om vi ska utgå från förlagets snillrika reklamskylt så har jag redan skurit ner urvalet till dessa fyra sannolika kandidater på bilden till höger ….
”Mmmmhhh ... Den du med smör på”, tänkte Lill-Babs när unge deckarhunken Lars Rambe gick förbi hennes monter. Om de två ”hookade up”, som kidsen säger, på Park senare förtäljer inte historien….
Region Skåne fanns på plats och bjöd på lite lätt hemlängtan.
Själv tycker jag min skånska är perfekt men jag har ännu inte hittat någon skåning som håller med.
#assimilerad #hjälp
Mässans höjdpunkt undrar ni?
Jag. Fick KRAMA. CAITLIN MORAN!!!! Iiiiiiiiiiiiiiihhhhhhh!!!!!!
(Nu ska jag bara skaka hand med David Bowie så kan jag dö lycklig sen. Kan något förlag ta och be honom skriva sin självbiografi och snabböversätta den så tar vi det på mässan nästa år?)
Att det är på Park Avenyn allting händer under Bokmässenätterna vet ni säkert.
Inte lika känt är att de gäster som uppför sig lite för vilt snabbt blir tillrättavisade av klubbens självutnämnda ordingsman, Henrik Fexeus. Något som mästervimlaren Caroline L Jensen snabbt fick erfara ….
Park. Mycket sent på natten.
På den här bilden hittar ni mängder av förlagschefer, författare, bokhandlare och andra power players i bokbranschen. Det minglas, schmoozas, görs affärer och inmundigas kopiösa mängder alkoholhaltiga drycker. Någon borde ha sagt till en stackars timid bokhandlare från Löddeköpinge att gå hem långt tidigare än vad han till slut gjorde. Men kul var det!
Dagen efter var det inte fullt lika roligt (aj mitt stackars huvud) och dags att åka hem. Tog denna bild, i det vackra höstvädret, på Gothia Towers snart färdigställda tredje torn. Nästa år kommer det alltså att finnas plats för ännu mera bokälskare och branschmänniskor i stan.
Herre Jösses!
Vi ses då.
Johan Zillén,
Killbergs Bokhandel Center Syd (trött)
Sidor
▼
Aktuella evenemang
▼
måndag 30 september 2013
lördag 28 september 2013
Laura Ingalls Wilder tillbaka i hyllorna
Det var en gång en liten flicka som bodde i Stora skogen i en grå timmerstuga. Det fanns inga andra hus. Det fanns inga vägar. Det fanns inga människor. Det fanns bara träd och vilda djur. Men inne i det lilla huset hos far och mor och systrarna var det varmt och tryggt.
Kan ni förstå min glädje när jag upptäckte att Det lilla huset i stora skogen äntligen skakats fram ur de antikvariska gömmorna och givits ut på nytt?! Om ni hade sett mig multitaskande som barn; klistrad framför tv:n med näsan i boken i princip samtidigt så hade ni förstått. Jag. Älskar. Laura. Ingalls.
En eloge till Rabén&Sjögren som ger en ny generation barn möjlighet att stifta bekantskap med den lilla flickan som vi senare i serien kommer att lära känna som boende i Det lilla huset på prärien.
Och en snabb förfrågan till förlaget gav vid handen att de planerar att ge ut åtminstone den andra boken i serien framöver. Förhoppningsvis följer de resterande efter. Jag kommer i alla fall att trycka Det lilla huset i stora skogen i händerna på varenda unge framöver. Och deras föräldrar också. En ren kulturgärning.
Förhoppningsvis kan barnen av idag uppskatta Lauras äventyr även utan Melissa Gilbert på bullig tjock-tv med grynig bild.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
fredag 27 september 2013
Nu vill jag inte höra ett ord till om Andrée!!!
Orden är mina. Yttrade då en vän försökte kallprata lite trevligt om S. A. Andrées katastrofala Nordpolsexpedition. Min vän tycker fortfarande att det är hejdlöst roligt, vem orkar vara arg på Andrée liksom?
Men ända sedan jag såg Troells fruktansvärda Ingenjör Andrées luftfärd som barn drabbas jag av svår Into the wild-ångest så fort den olycksaliga mannen kommer på tal. (Ja alltså, Into the wild hade ju inte direkt haft premiär när jag såg Jan Troells film, men ni fattar grejen. Storslagen ambition. Great adventure. Och så genom en ödets nyck - obönhörlig katastrof. Så mycket vilja. Så mycket oförmåga att påverka sitt öde. Det värsta tema jag vet. Värsta!)
Alltså var jag inte alls nöjd inför utgivningen av Bea Uusmas Expeditionen : Min kärlekshistoria. "Nu kommer det bli en jädrans massa snack om Andrée, och jag kommer att få ångest", tänkte jag. Och plötsligt är Andrée mycket riktigt överallt (eller det kanske är Uusma som är överallt, men i det här fallet är det samma lika). Framför allt står Boken där i hyllan på jobbet.
Och jag kan inte låta bli att trotsa obehaget och smyga dit. Igen. Och igen. Och igen. För den här boken är ju något så vansinnigt fascinerande. Själva historien såklart, men också Bea Uusmas egen besatthet. Hennes diagram och teorier. Hennes förälskelse. Mycket snart kommer denna tidigare så fruktade bok att vara i min ägo.
Ett liv i förnekelse är över. Jag vill höra ett ord till om Andrée. Och sedan ännu ett. Och ett till.
Polarångest av bästa sort. |
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
torsdag 26 september 2013
Vi gratulerar vinnarna i Backman-tävlingen!
Eva i Landskrona, Anders i Malmö, Caroline i Gantofta, Victoria i Luleå och Emil i Sollentuna hade alla stenkoll på att rätt svar på frågan i vår Fredrik Backman-tävling var:
X. Personligt meddelande till ganska stressad blond kvinna i grön Volkswagen Golf.
Ni får varsitt signerat exemplar av Min mormor hälsar och säger förlåt i brevlådan.
STORT GRATTIS!
onsdag 25 september 2013
"Nattsagor för sömnlösa" av Johanna Wester
Neko Case är en artist jag gillar skarpt. The worse things get, the harder I fight, the harder I fight, the more I love you heter hennes senaste album, som i den enda meningen perfekt ringar in mina år mellan 17 och 20.
Och det är de åren som kommer till mig när jag läser Nattsagor för hemlösa av debuterande Johanna Wester. För jag tänker att huvudpersonen Olivia nog också skulle kunna skriver under på raderna ovan.
Olivia befinner på stand by. Har slutat gymnasiet, jobbar i en sunkig kiosk, festar nätterna igenom med bästa vännerna Pascal och Chris (men sällan samtidigt - de tål varandra inte), längtar efter Josef - den stora kärleken som lever med en annan. Att hon kallar lägenheten hon bor i för väntrummet säger väl allt.
Det här är en grymt fin roman om att vilja bli vuxen, men inte veta hur det går till. Längta bort, men inte veta till vad. Att vilja ha det man inte kan äga. Att inte vilja ha det man kan få. Det vill säga om livet så som jag gissar att det ter sig för många under den där speciella mellantiden.
Olivia är självcentrerad, obändig och oemotståndlig. Krass och drömmande på samma gång. Osjälvständig och envis. Jag kastas in i hennes historia, som berättas i korta kapitel, på ett språk som flyter som natten. Känner igen mig så att det blir jobbigt. Och älskar det.
Det här är en saga för oss som inte sov de där sista tonårsåren. Och för alla andra också.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
tisdag 24 september 2013
Return to Sender
I den pågående debatten om returrätten kan jag tycka att det lite ensidigt läggs skuld på bokhandeln.
”Varför ska ni ha rätten att skicka tillbaka osålda böcker? Varför kan ni inte sälja det ni köper in?”
För att kunna förstå frågan i dess helhet måste vi även prata orsak och verkan.
Prata om förlagens ansvar i processen.
För att förstå retursystemet måste vi klarlägga hur inköpen fungerar.
Förlagen säljer in sina titlar till bokhandeln långt i förväg. Ibland ett halvår före utgivning, ibland ännu tidigare. Handelns intresse måste mätas innan upplagor kan planeras.
Bokbranschen är Big Business.
Förlagen, och bokhandeln, har affärsplaner och balansräkningar som måste fyllas i. Marknadsplaner, budgetar och projicerade intäkter skall läggas.
Det fungerar inte så att en bok presenteras på måndagen och finns ute i handeln på fredagen.
Många titlar som presenteras vid inköpstillfällen är inte färdiga ännu. Varken omslag eller manus finns att visa upp för inköparna. Ibland får vi ett synopsis, en titel och (om vi har tur) lite wienerbröd.
Så faktum är, delvis, att vi faktiskt ofta inte vet vad det är vi köper.
Det är ju en relativt enkel sak att beställa hem rätt volym av GWs nya bok. Där finns det historik och tidigare försäljning att gå på. Men inköp av debutanter eller andra, för oss, nya författare kan aldrig bli mer än en kvalificerad gissning.
Vi blev till exempel kära i Johan Theorins Skumtimmen och köpte in i mängder med stor framgång.
Vi föll pladask för Fredrik Backmans En man som heter Ove. En debutant som nu har lästs av mer än 300 000 svenskar. Framgångssagorna är många.
Men jag kan ge er namnen på många manus och författare som vi också har älskat, men där kärleken blev obesvarad från bokköparna.
Det händer tyvärr ofta att fantastiskt välskrivna romaner misslyckas med att nå sina läsare samtidigt som usla böcker når enorma försäljningsframgångar. Det finns inget facit. Eller rättvisa.
Både smak och kvalitet är ju subjektiva begrepp.
Jag har jobbat som inköpare för Bokia under många år och känner många som gör samma jobb för de andra större aktörerna. De flesta är storläsare. Bokälskare och litteraturnördar.
Men eftersom det är en omöjlighet för inköpare och bokhandlare att läsa varje titel som kommer ut går man självklart ofta huvudsakligen på förlagens rekommendationer och pitchar.
Och eftersom förlagens försäljningsavdelningar har som enda uppgift just att sälja in sina böcker till återförsäljarna är det naturligtvis inte särskilt förvånande att vissa böckers kvalitéer kanske överdrivs en smula…
Ibland spricker trollen i ljuset. Boken möts av dåliga, eller inga, recensioner. Trots att författare sitter i vartenda TV-program hamnar just Din inte i någon soffa med Malou. Eller hos Steffo & Jenny.
Mosander väljer inte din bok till ”Veckans favorit” och den enda kunden som köpte boken i min butik kommer tillbaka för att byta den mot Jonas Jonassons nya.
Jag har dock till dags dato ännu aldrig mött en förlagsrepresentant som sagt: ”Äh, köp inte in den här titeln.” Eller: ”Ni ska nog ha en mycket lägre volym av den här.”
Det är alltid:
”Köp fler titlar. Köp större volymer. Stora högar ger större försäljning.”
Och visst kan det vara lockande, rent förföriskt, att falla för säljarnas fagra löften om stora rabatter vid stora inköp.
”Men behöver vi verkligen 5000 exemplar?” säger vi och äter ett wienerbröd till.
”Ja! Jaa! Åh jaaa!!” säger säljarna. ”Den här kommer bli större än Femio Nyanser!!”
Så för de etablerade förlagen finns naturligtvis returerna med i balansräkningen. Vissa titlar kommer tillbaka. Så ser verkligheten ut. 10-20% kommer att skickas åter. De flesta hamnar sen på Bokrean.
The Cörkel of Lajf.
Det största problemet är väl när en titel som misslyckats med att nå kunderna kommer i retur till mindre förlag. En ekonomisk smäll som kan vara svår att hämta sig från.
Det är alltid trist när det händer, men det måste vara en kalkylerad risk.
Sen är det inte heller så att returrätten är något unikt för just bokbranschen. Gott om livsmedelsaktörer har liknande avtal med sina leverantörer. CD- och DVD-försäljare skickar tillbaka osålda produkter. Kommissions-, konsignations- och bytesrättavtal är vanliga i många branscher.
Och gör ett tankeexperiment:
Tänk om en livsmedelsleverantör skulle sälja in fantastisk fin oxfilé men sedan levererade torr falukorv med lakritssmak? Eller om en elektroniktillverkare sålde in åttatusen 3D-TVs till SIBA och sedan skickade över gamla klockradios? De skulle nog gå i retur rätt omgående.
Precis så kände jag när jag läst ut, den av förlaget så hyllade av (Titel och författare censurerade av mer empatisk Bloggansvarig / Susanna)
Sen finns det en, måste jag säga, lite naiv syn på hur bokmarknaden fungerar hos vissa. Kanske framförallt hos nya aktörer, egenutgivare och små, små förlag. De har ofta svårt att förstå varför inte just deras bok/böcker får vara med och fightas i handeln med Guillou, Läckberg och de andra.
Om det vore så enkelt att det var endast de tiotalet stora elefanterna som striden stod mot.
Det är värre än så. Du har kanske 3000 andra nya titlar mellan dig och topplistorna också…
Som jag ser det är det snarare ett stort dilemma att många titlar inte får en riktig chans ute i bokhandeln längre. På grund av den massiva utgivningen vi ställs inför åker en hel del titlar snabbt i retur. Det måste tömmas plats för det nya.
”Varför skickade ni tillbaka den titeln?”
– För att den inte sålt något på sex månader och ni ger ut sjuttioelva nya. Bland annat just den i pocket. Våren får ge plats åt hösten.
Allt ryms inte.
Enkel fysik.
Tycka vad man vill om bokhandelns returrätt. Jag säger inte att det är det idealiska systemet, men jag har svårt att se en bättre lösning just nu.
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd
Sista chansen att skicka in svar i Backman-tävlingen!
Vill du vinna ett signerat exemplar av Fredrik Backmans senaste roman Min mormor hälsar och säger förlåt? Skynda dig att skicka in svaret i vår tävling som pågår fram till midnatt.
Skicka ditt svar på frågan nedan tillsammans med namn och adress till bokia.killbergs@gmail.com.
Fredriks blogg på Cafe.se följs av 50 000 läsare varje vecka. Ett inlägg han skrev sommaren 2011 har lästs av över 500 000 personer och slog svenskt rekord i antal delningar på Facebook.
Vad hette inlägget?
1. Öppet brev till gubbe med keps som åt mjukglass på tunnelbanan.
X. Personligt meddelande till ganska stressad blond kvinna i grön Volkswagen Golf.
2. Bygger mina drömmar av Bacon.
Fem lyckliga vinnare får boken i brevlådan. Lycka till!
måndag 23 september 2013
Tillbaka i Indien med Göran Borg
Delhis vackraste händer läste jag med ett småleende. Mikael Bergstrand lät sin antihjälte utstå halsbrytande äventyr i Indien tillsammans med textilexportören Yogi. Och sedan fick Mr Gora (blekansiktet) återvända till ett grått Malmö.
Att finna sig tillrätta i den småtrista svenska lunken, med taskiga relationer till exfru och stora barn, blev dock svårt för Göran Borg. Och när nu Yogi hör av sig och behöver hjälp, tvekar han inte. Det blir en ny vända till Indien i uppföljaren Dimma över Darjeeling.
Yogi vill gifta sig - mot sin dominanta mammas vilja - men har inte råd. Det driver honom att investera i en teplantage i Darjeeling. Detta blir inget mindre än en "katastrofal katastrof".
Vänta er en hel del komiska scener precis som i första boken. God underhållning, absolut!
Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm
söndag 22 september 2013
Madame Bovary - och jag
Om du inte gillar en bok i din ungdom, vänta tre år och läs den igen. Om du inte gillar den då heller. Vänta tre år till och läs den igen. Om du fortfarande tycker illa om den - vänta tills du är 50 och läs den då.
Rådet får den unga Jeanette Winterson av en bibliotekarie när hon inte står ut med Nabokovs Lolita i självbiografin Why be happy when you could be normal? (Jag lyssnar på författaruppläsningen av boken just nu - och det är väl ingen överraskning direkt - den är helt fantastisk!)
Exakt så ser min historia med Madame Bovary ut. Brådmoget försökte jag läsa den när jag var runt 14. Dom: Sällan har jag haft så långtråkigt, även om jag inte helt ville erkänna det, då jag närde en het önskan om att vara finlitterär. På det igen i svenskan på gymnasiet. Dom: Madame B är en gnällig kärring.
Några år senare var det dags för litterturvetenskap på universitetet. Och på litteraturlistan: Madame Bovary! Bävande plockade jag upp boken (att jag ens beslöt mig för att läsa den igen efter de två första försöken, är det envishet eller dumhet?) - och älskade den!
Boken har förresten kommit ut i en hyllad nyöversättning av Anders Bodegård för ett knappt år sedan, kanske dags att ta en vända med den igen?
Och när bibliotekariens tips nu fungerade så bra med Flaubert... Vad ska jag läsa när jag är 50 då? Ja, Den unge Werthers lidanden ligger bra till. Förfärlig bok. Werther är på riktigt en gnälleröv (skånska för inte så lite överkänslig). Vi får se om jag säger samma sak om 12 år. Vilken 50-årspresent. Huvva!
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
lördag 21 september 2013
Träffa Fredrik Backman på Center Syd idag!
Idag kommer favoriten Fredrik Backman till vår butik på Center Syd! Backman är aktuell med Min Mormor hälsar och säger förlåt, en ovanlig julsaga om dysfunktionella superhjältar.
Enda signeringen i Skåne under hösten!
Fredrik gästbloggade hos oss i måndags. Läs hans inlägg här (varning för en del kraftuttryck).
Missa heller inte vår Backman-tävling. All info om den hittar ni här.
Vi ses på Center Syd idag!
fredag 20 september 2013
Livet på ett lasarett
På ett sjukhus utspelas dagligen mänskliga dramer, lyckliga och olyckliga, stora och små, mellan liv, kärlek, sjukdom och död. Det är en otroligt tacksam mylla att skriva ur eller göra TV-serier av.
Kvinnoläkaren Karin Wahlberg har tagit vara på stoffet i sin nya roman Än finns det hopp. Hon skriver inte längre deckare, och detta är första delen i en svit som hon kallar Lasarettet.
Året är 1953, platsen ett kamouflerat Kalmar som kallas Ekstad. Sjuksköterskeelever hunsas hårt, men är inte längre helt livegna. De får - med nådig tillåtelse - förlova sig och sedan gifta sig. Varpå de förväntas bli hemmafruar med barnen(!). Gifta kvinnor som yrkesarbetar blir inte väl sedda, även om de måste för familjens försörjning.
Det är alltså en annan tid vi talar om, ett femtiotal då hierarkin är mycket uttalad. Längst ner baderskor, sedan biträden, så sjuksköterskor, blivande läkare, och allra högst: Överläkaren som närmast allsmäktig.
Polioepidemin härjar svårt och slår blint mot tusentals människor i Sverige. Feber och huvudvärk kan vara tecken på den sjukdom som kunde leda till förlamning men också till döden. Och ännu fanns inget vaccin mot polion.
Tidsfärgen är perfekt skildrad, med en vokabulär som stämmer. Man tuggar bubbelgum, tar sig fram på hoj, läkarfruarna har kalaskokerska, männen dricker pilsner och handlar sprit på motbok. Ibland blir det för mycket av det goda ändå.
Ett helt kollektiv människor passerar genom Karin Wahlbergs roman. Ändå känner jag med dem, varenda en. Och även om jag själv jobbade ett tag på sjukhus som ung känner jag väl igen mycket av miljön 25 år senare.
En annorlunda läsupplevelse - men sympatisk och lovande för fortsättningen av Lasarettet.
Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm
torsdag 19 september 2013
Vinn biljetter till Bokmässan i Göteborg!
Ja vi har fått tävlingsfnatt!
Snart är det dags för bokbranschens stora firmafest - Bokmässan i Göteborg! Och även i år har vi fått några biljetter över. Vi tänker oss att ni Bokboxenläsare kanske skulle vara sugna på att mingla med författarkreti och förlagspleti nästa helg, så vi lottar ut två par biljetter bland dem som kan svara på frågan:
Vilket år arrangerades den första Bokmässan i Göteborg?
Skicka ditt svar samt namn och adress till bokia.killbergs@gmail.com. Senast måndag den 23 september vill vi ha svaret för att kunna skicka biljetterna i tid.
Biljetten gäller för valfri dag (mellan 26-29 september) och löses in i kassan.
Här kan du läsa om vad som händer på Bokmässan.
Lycka till!
Tillbaka i Three Pines
Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in
Ja, det är Leonard Cohen (en av mina älskade gubbar) och ja, det är tur att han citeras så tidigt i Nådastöt. För inledningsvis är jag faktiskt på väg att stänga av, efter att Louise Penny under de första minuterna lyckats smäda överviktiga, skämta gumsjukt om snygga rastakillar och upprepade gånger beskriva en hemlös kvinna som ett stinkande fyllo (just det sista kanske är en översättningsgrej, men det låter riktigt illa). Det känns bara... smaklöst. Långt ifrån trivsamma Mörkt motiv (mer om den här). Hade det inte varit för Cohen, och att jag gillade den första boken så mycket hade det varit finito direkt.
Men sedan tar det sig, som tur är. Inte för att mordgåtan i sig är så rafflande. En mycket obehaglig kvinna mördas. Älskad av ingen i livet. Saknad av ingen i döden. Och när supermysiga kommissarie Gamache (mild, eftertänksam, älskvärd) börjar utreda visar hon sig såklart bära på en uppsjö mörka hemligheter.
Det är således inte mordgåtan som gör att jag inte slutar lyssna. Utan att jag helt enkelt gillar att befinna mig i den lilla byn Three Pines, med alla dess egensinniga invånare. Gillar också känslan av gammaldags pusseldeckare (även om pusslet gärna hade fått vara svårare - men nu var det ju inte riktigt whodunnit som var grejen). Och det verkar dessutom som att Gamache kan få det hett om öronen i nästa bok, det vill säga Den grymmaste månaden måste läsas snarast.
Tänk er Morden i Midsomer. Och sedan tänker ni er Morden i Midsomer fast bra. På riktigt. Bättre än det allra första avsnittet. Och så tänker ni landsbygden i Quebec istället för England. Där har ni Louise Penny. Ny drottning i mysdeckargenren.
Så skrev jag om Mörkt motiv. Nådastöt är snarare som något av de tidiga avsnitten av ovan nämnda tv-serie. Men jag gillar ju Morden i Midsomer. Och även om boken är lite för segdragen, med en lite för lättlöst gåta, och lite för vårdslös språkanvändning (kan som sagt vara översättningen) så har jag trevligt efter min inledande invändning. Väldigt trevligt.
Så, jodå, läs boken. Företrädelsevis framför en sprakande brasa, med en katt i knät och en kopp te bredvid dig. Men lyssna framför allt på den här!
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
onsdag 18 september 2013
Tävla med Bokboxen - Vinn Fredrik Backmans nya!
Vi lottar ut fem signerade exemplar av Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt!
Vill du vara med och tävla? Gör så här: Svara på frågan nedan och skicka ditt svar tillsammans med namn och adress till bokia.killbergs@gmail.com. Senast tisdag den 24 september vill vi ha ditt svar.
Och så till vår tävlingsfråga...
Fredriks blogg på Cafe.se följs av 50 000 läsare varje vecka. Ett inlägg han skrev sommaren 2011 har lästs av över 500 000 personer och slog svenskt rekord i antal delningar på Facebook.
Vad hette inlägget?
1. Öppet brev till gubbe med keps som åt mjukglass på tunnelbanan.
X. Personligt meddelande till ganska stressad blond kvinna i grön Volkswagen Golf.
2. Bygger mina drömmar av Bacon.
Fredrik gästbloggade hos oss i måndags. Läs hans inlägg här.
Om boken:
En normal roman om annorlunda människor. Eller möjligen tvärtom.
Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.
Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.
Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, "Miamas", och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.
Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.
Min mormor hälsar och säger förlåt är en ovanlig vardagssaga om dysfunktionella superhjältar. Med enastående komisk träffsäkerhet och ett stort bankande hjärta berättar författaren till En man som heter Ove om en mormors kompromisslösa kärlek till sitt barnbarn, och om grannarna i ett hyreshus som alla på sitt sätt slåss för en av de viktigaste mänskliga rättigheter som finns.
Rätten att få vara annorlunda.
tisdag 17 september 2013
Lättglömt
Jag skulle så hemskt gärna vilja säga att Daniel Poohls självbiografiska romandebut är fantastisk.
Jag hyser en enorm respekt för hans arbete med Expo och han har tidigare (i bl.a. Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna) bevisat att han kan vara en lysande skribent.
Men Daniel Poohls första skönlitterära verk lämnar mycket att önska tyvärr.
Det är tidigt nittiotal och Daniel bor med sin bror och ensamstående mamma i Åsensbruk utanför Mellerud, Västra Götaland.
Ingenstans. Obygden.
En dag kommer flyktingarna från krigets Jugoslavien. Kosovo-Albanerna.
Det skaver mellan grupperna, som det nästan alltid gör när kulturer krockar.
Samhället, och skolungdomarna, delas. ”Patrioterna” och ”de snälla”.
Några av Daniels klasskompisar börjar raka skallarna och bära ”hatkors”. Daniel och hans vänner väljer att öppna sina armar i stället. De blir ”anti-rasisterna”.
Det låter som en lysande berättelse.
Trist nog är det inte den vi får.
Boken är istället en samling lösryckta barndomsanekdoter om fotboll, deckarklubbar, frånvarande pappor, fotboll, skolliv, fotboll och mer fotboll.
Av den dramatik som vi blivit lovade serveras väldigt lite. Några killar blir skinheads.
Ibland bråkar de lite med Daniel och hans vänner. En del av flyktingungarna är snälla, en del är dumma. Som folk är mest. Inte konstigt nog.
Sen är Daniel vuxen och berättelsen är slut.
Jag märkte knappt att den började.
Johan Zillén,
Bokia Killbergs Center Syd
måndag 16 september 2013
Gästbloggaren: Fredrik Backman
Bokboxen välkomnar varmt - Fredrik Backman! Tillbaka som gästbloggare i Bokboxen.
Hej. Jag heter Fredrik Backman. Jag skriver grejer. Nu allra senast en bok som heter Min mormor hälsar och säger förlåt. Den handlar om lite olika grejer och är väl på det stora hela vad min fru beskriver som ”det här är vad som händer när han får sitta på sitt kontor varje dag i ett år utan att någon frågar vad han egentligen håller på med”. En del människor verkar tycka om boken, ganska många andra verkar tycka att det kanske är dags för mig att försöka förklara bort det här med att jag har gått på väldigt starka värktabletter det senaste året eller att jag går igenom någon sorts personlig kris.
Men om jag ska isolera det som jag får flest frågor om angående språkbruket i den nya boken så är det faktiskt användningen av okvädingsord. Mer specifikt undrar många om den sjuåriga huvudpersonen Elsas användning av tillmälet ”smarthuvud” i referens till människor som hon finner vara själva motsatsen till smarta huvuden.
Jag ska erkänna att detta har förvirrat mig lite, eftersom jag när jag skrev det sex-sjuhundra gånger i boken var övertygad om att det var ett allmänt spritt begrepp som flitigt användes som synonym till ”dumhuvud” eller ”knäppskalle” över hela landet av försmådda individer i alla åldrar. Men så var alltså tydligen inte fallet. My bad.
Så: Ett smarthuvud är alltså, kort och enkelt uttryck, något av en idiot. I boken beskrivs Elsas och hennes mormors förolämpningshierarki ungefär så här: ”En stjärt är aningen störigare än en fjant, inte nödvändigtvis så puckad som ett pucko men betydligt störigare än till exempel ett pjåsk. Dock inte alls så störig som en skitstövel, vilket är den allra mest puckade formen av stjärt. Och givetvis inte heller så störig som ett smarthuvud, vilket är en skitstövel som även är ett pucko”.
Vän av vedertagen rim och reson undrar nu möjligen varför i all sin dar någon individ i någon ålder skulle behöva så här många variationer av det mer populärkulturellt förankrade ”idiot”. Jag kan på alla sätt förstå och respektera det resonemanget. Saken är väl nu bara att jag på ett rent personligt plan hyser något av en oproportionerlig förkärlek till okvädingsord i allmänhet och då i synnerhet (har jag märkt nu medan jag skrev den här texten) den sortens okvädingsord som förmår kombinera ett beskrivningsord med en kroppsdel. Och om jag nu ska dra några spontana exempel på just detta inser jag genast att kraniet och dess omgivning tydligen är min primära cup of tea. ”Smarthuvud” lär kunna härledas ganska direkt till de under min uppväxt frekvent lokala förekomsterna av förolämpningarna ”plattskalle” och ”äggplantehue”. Det är möjligt att man behöver höra dem på skånska för att förstå själva schwunget i dem, men jag kan försäkra er att de i likhet med det i övrigt helt orelaterade ”ditt satans ålarens” verkligen på alla sätt är utomordentligt eleganta förolämpningar när någon till exempel backar in i ens bil eller när någon rövhatt köper sista langosen mitt framför ögonen på en på Helsingborgsfestivalen.
Vilket inte helt osökt för in mig på det som kanske i sammanhanget får räknas som hela kategorins original gangster-underkategori för det smutsiga språkbrukets verkliga finsmakarpalett: Okvädingsorden som inte bara utnyttjar en kroppsdel för att tillverka förolämpningen, utan två. Under min arbetstid i mina tidiga tjugoår, förlagd på diverse arbetsplatser dominerade av medelålders nordvästskånska hens, hann jag snappa upp såväl ”arselpanna” som ”ditt jävla rövknä” (något jag själv blev kallad efter att oaktsamt ha placerat bekämpningsmedlet mot mjölbaggar på lagerhyllan avsedd för bekämpningsmedlet mot vägglöss under min tid som anställd på Anticimex). Andra ord som återfinns inom samma tema, men som såsom talesättet lyder är nära utan att vara en harjävel, är till exempel just nämnda ”rövhatt” (vilket i sig själv lär vara en mer elokvent variation på ”skitstövel”).
För att ytterligare offentliggöra min egen lingvistiska fortbildning (och jag förutsätter nu, som ni förstår, att vi av tid- och platsbrist helt hoppar över hela underkategorin djur/kroppsdelar såsom exempelvis ”benget”, ”krillhjärna” och ”gamnacke”) måste jag erkänna att en stor del av den i min ungdom handlade om den del av kroppen som i buskissammanhang refereras till som ”ändalykten”. Det blir fortfarande rysligt mycket stjärt när jag ska skälla på någon, helt enkelt. Av bekvämlighetsskäl, mest av allt. Eftersom ingen vettig människa kan förneka att det ordet är sällsynt i sin förmåga att vara både vackert och mångbottnat. Utöver det stilistiskt rena ”stjärt” eller det lite aggressivare ”förbannade arselnos” (vilket av möjligen inte helt klarlagd anledning var något jag blev kallad på ett tryckeri jag jobbade på en gång när jag gjorde för svagt kaffe) minns jag även med viss nostalgisk affektion ”rumpsump”, som var en efter missad målchans djupt illustrativ term som jag minns vann popularitet under min tid i diverse korpfotbollslag i de sena tonåren när regeln om gula kort för svärord nyligen hade införts av Skånska Fotbollsförbundet. Och här kan vi förstås snabbt borra ner oss i en diskussion som enbart inskränker sig till tycke och smak och där det faktiskt inte finns några rätt eller fel svar: ”Stjärt”, ”rump”, ”arsel” är alla fullt gångbara prefix. Jag dömer ingen. Vad jag själv föredrar? Tja, kalla mig konservativ, men jag är en röv-kille. Allra helst gillar jag den helt avskalad och simpel, som i: ”Jag sa ju vänster, din röv!”.
Och, ja, ni vet hur det blir. Man har alltid bekanta som härifrån gärna går ytterligare ett steg, till ”rövhål”, eller det mer direkta ”anus”. Själv måste jag erkänna att jag tycker att det lätt blir som koriander i grytor, det tar liksom över. Just därför var det med stor förtjusning jag ägnade en hel julafton för några år sedan åt intensiv sms-kontakt med en god vän då vi oberoende av varandra helt nyligen hade upptäckt ”ändtarm”-synonymen ”stolgång”. Ska vi nu prata om schwung så: That’s schwung, magistern.
Ja. Jag vet inte exakt vart det här är på väg. Jag ska inte ljuga för er. Johan Zillén på Bokia frågade om jag ville skriva ett gästinlägg här, och när jag frågade ”om vad” svarade han ”vad du vill”.
Det är så här det blir då.
Men jag ville i alla fall bara förklara att det var ungefär längs den här vägen jag snubblade när huvudpersonen i min nya bok började gå runt och kalla folk för ”smarthuvud” i parti och minut. För att jag verkligen gillar okvädingsord. Jag förstår förstås att det inte är något att stoltsera med, snarare tvärtom, det talas ju oerhört mycket nuförtiden om riskerna i att skapa ett ”vi” kontra ett ”dem” i den publika debatten. Och jag håller förstås med om det på alla sätt och vis. Eftersom jag inte helt och hållet är ett rövknä.
Men jag tänker mig att det ibland ändå kan finnas ett rättmätigt behov av just det där. Ett ”vi” och ett ”dem”. När man är nästan åtta år och får stryk i skolan för att man inte är exakt som alla andra, till exempel. Eller när man är vuxen men fortfarande får det för att man fortfarande inte är det. Ibland behöver den som får skit för att hen går i takt till sin egen trumma helt enkelt få höra att hej, hörru, det är lugnt. Du behöver inte lyssna på de som försöker pressa tillbaka dig in i mallen. Du kan vara vem fan du vill. För vi är vi och de är dem.
Och de är för fan smarthuvuden.
FREDRIK BACKMANS debutroman En man som heter Ove har sålts i mer än 300 000 exemplar. Fredrik är född 1981 och bor i Solna med fru och barn. Hans kultförklarade blogg på Cafe.se följs av 50 000 läsare varje vecka.
Läs Fredriks förra gästinlägg här. Och håll utkik! Snart lottar vi ut fem signerade exemplar av Min mormor hälsar och säger förlåt.
Hej. Jag heter Fredrik Backman. Jag skriver grejer. Nu allra senast en bok som heter Min mormor hälsar och säger förlåt. Den handlar om lite olika grejer och är väl på det stora hela vad min fru beskriver som ”det här är vad som händer när han får sitta på sitt kontor varje dag i ett år utan att någon frågar vad han egentligen håller på med”. En del människor verkar tycka om boken, ganska många andra verkar tycka att det kanske är dags för mig att försöka förklara bort det här med att jag har gått på väldigt starka värktabletter det senaste året eller att jag går igenom någon sorts personlig kris.
Men om jag ska isolera det som jag får flest frågor om angående språkbruket i den nya boken så är det faktiskt användningen av okvädingsord. Mer specifikt undrar många om den sjuåriga huvudpersonen Elsas användning av tillmälet ”smarthuvud” i referens till människor som hon finner vara själva motsatsen till smarta huvuden.
Jag ska erkänna att detta har förvirrat mig lite, eftersom jag när jag skrev det sex-sjuhundra gånger i boken var övertygad om att det var ett allmänt spritt begrepp som flitigt användes som synonym till ”dumhuvud” eller ”knäppskalle” över hela landet av försmådda individer i alla åldrar. Men så var alltså tydligen inte fallet. My bad.
Så: Ett smarthuvud är alltså, kort och enkelt uttryck, något av en idiot. I boken beskrivs Elsas och hennes mormors förolämpningshierarki ungefär så här: ”En stjärt är aningen störigare än en fjant, inte nödvändigtvis så puckad som ett pucko men betydligt störigare än till exempel ett pjåsk. Dock inte alls så störig som en skitstövel, vilket är den allra mest puckade formen av stjärt. Och givetvis inte heller så störig som ett smarthuvud, vilket är en skitstövel som även är ett pucko”.
Vän av vedertagen rim och reson undrar nu möjligen varför i all sin dar någon individ i någon ålder skulle behöva så här många variationer av det mer populärkulturellt förankrade ”idiot”. Jag kan på alla sätt förstå och respektera det resonemanget. Saken är väl nu bara att jag på ett rent personligt plan hyser något av en oproportionerlig förkärlek till okvädingsord i allmänhet och då i synnerhet (har jag märkt nu medan jag skrev den här texten) den sortens okvädingsord som förmår kombinera ett beskrivningsord med en kroppsdel. Och om jag nu ska dra några spontana exempel på just detta inser jag genast att kraniet och dess omgivning tydligen är min primära cup of tea. ”Smarthuvud” lär kunna härledas ganska direkt till de under min uppväxt frekvent lokala förekomsterna av förolämpningarna ”plattskalle” och ”äggplantehue”. Det är möjligt att man behöver höra dem på skånska för att förstå själva schwunget i dem, men jag kan försäkra er att de i likhet med det i övrigt helt orelaterade ”ditt satans ålarens” verkligen på alla sätt är utomordentligt eleganta förolämpningar när någon till exempel backar in i ens bil eller när någon rövhatt köper sista langosen mitt framför ögonen på en på Helsingborgsfestivalen.
Vilket inte helt osökt för in mig på det som kanske i sammanhanget får räknas som hela kategorins original gangster-underkategori för det smutsiga språkbrukets verkliga finsmakarpalett: Okvädingsorden som inte bara utnyttjar en kroppsdel för att tillverka förolämpningen, utan två. Under min arbetstid i mina tidiga tjugoår, förlagd på diverse arbetsplatser dominerade av medelålders nordvästskånska hens, hann jag snappa upp såväl ”arselpanna” som ”ditt jävla rövknä” (något jag själv blev kallad efter att oaktsamt ha placerat bekämpningsmedlet mot mjölbaggar på lagerhyllan avsedd för bekämpningsmedlet mot vägglöss under min tid som anställd på Anticimex). Andra ord som återfinns inom samma tema, men som såsom talesättet lyder är nära utan att vara en harjävel, är till exempel just nämnda ”rövhatt” (vilket i sig själv lär vara en mer elokvent variation på ”skitstövel”).
För att ytterligare offentliggöra min egen lingvistiska fortbildning (och jag förutsätter nu, som ni förstår, att vi av tid- och platsbrist helt hoppar över hela underkategorin djur/kroppsdelar såsom exempelvis ”benget”, ”krillhjärna” och ”gamnacke”) måste jag erkänna att en stor del av den i min ungdom handlade om den del av kroppen som i buskissammanhang refereras till som ”ändalykten”. Det blir fortfarande rysligt mycket stjärt när jag ska skälla på någon, helt enkelt. Av bekvämlighetsskäl, mest av allt. Eftersom ingen vettig människa kan förneka att det ordet är sällsynt i sin förmåga att vara både vackert och mångbottnat. Utöver det stilistiskt rena ”stjärt” eller det lite aggressivare ”förbannade arselnos” (vilket av möjligen inte helt klarlagd anledning var något jag blev kallad på ett tryckeri jag jobbade på en gång när jag gjorde för svagt kaffe) minns jag även med viss nostalgisk affektion ”rumpsump”, som var en efter missad målchans djupt illustrativ term som jag minns vann popularitet under min tid i diverse korpfotbollslag i de sena tonåren när regeln om gula kort för svärord nyligen hade införts av Skånska Fotbollsförbundet. Och här kan vi förstås snabbt borra ner oss i en diskussion som enbart inskränker sig till tycke och smak och där det faktiskt inte finns några rätt eller fel svar: ”Stjärt”, ”rump”, ”arsel” är alla fullt gångbara prefix. Jag dömer ingen. Vad jag själv föredrar? Tja, kalla mig konservativ, men jag är en röv-kille. Allra helst gillar jag den helt avskalad och simpel, som i: ”Jag sa ju vänster, din röv!”.
Och, ja, ni vet hur det blir. Man har alltid bekanta som härifrån gärna går ytterligare ett steg, till ”rövhål”, eller det mer direkta ”anus”. Själv måste jag erkänna att jag tycker att det lätt blir som koriander i grytor, det tar liksom över. Just därför var det med stor förtjusning jag ägnade en hel julafton för några år sedan åt intensiv sms-kontakt med en god vän då vi oberoende av varandra helt nyligen hade upptäckt ”ändtarm”-synonymen ”stolgång”. Ska vi nu prata om schwung så: That’s schwung, magistern.
Ja. Jag vet inte exakt vart det här är på väg. Jag ska inte ljuga för er. Johan Zillén på Bokia frågade om jag ville skriva ett gästinlägg här, och när jag frågade ”om vad” svarade han ”vad du vill”.
Det är så här det blir då.
Men jag ville i alla fall bara förklara att det var ungefär längs den här vägen jag snubblade när huvudpersonen i min nya bok började gå runt och kalla folk för ”smarthuvud” i parti och minut. För att jag verkligen gillar okvädingsord. Jag förstår förstås att det inte är något att stoltsera med, snarare tvärtom, det talas ju oerhört mycket nuförtiden om riskerna i att skapa ett ”vi” kontra ett ”dem” i den publika debatten. Och jag håller förstås med om det på alla sätt och vis. Eftersom jag inte helt och hållet är ett rövknä.
Men jag tänker mig att det ibland ändå kan finnas ett rättmätigt behov av just det där. Ett ”vi” och ett ”dem”. När man är nästan åtta år och får stryk i skolan för att man inte är exakt som alla andra, till exempel. Eller när man är vuxen men fortfarande får det för att man fortfarande inte är det. Ibland behöver den som får skit för att hen går i takt till sin egen trumma helt enkelt få höra att hej, hörru, det är lugnt. Du behöver inte lyssna på de som försöker pressa tillbaka dig in i mallen. Du kan vara vem fan du vill. För vi är vi och de är dem.
Och de är för fan smarthuvuden.
FREDRIK BACKMANS debutroman En man som heter Ove har sålts i mer än 300 000 exemplar. Fredrik är född 1981 och bor i Solna med fru och barn. Hans kultförklarade blogg på Cafe.se följs av 50 000 läsare varje vecka.
Läs Fredriks förra gästinlägg här. Och håll utkik! Snart lottar vi ut fem signerade exemplar av Min mormor hälsar och säger förlåt.
söndag 15 september 2013
Augustjuryn - Here I come!!!!
"Vi är glada att du vill delta i den elektorsförsamling på 21 personer som ska rösta fram Årets svenska skönlitterära bok 2013."
Skulle man kunna kalla det en bokälskardröm som gått i uppfyllelse? Ja! Oh, yes indeed!
Okej, nu är det ju inte så att jag är medlem av själva Augustjuryn (rubriken är lite missledande, här hittar du den riktiga juryn), men när de sex skönlitterära kandidaterna är utsedda, ja då är det jag (och 20 andra personer) som bestämmer vem som får Augustpriset! Pepp är bara förnamnet.
Den 21 oktober tillkännages vilka böcker jag har att välja mellan. Typiskt nog är jag i Indien då, så jag får raketläsa när jag kommer hem. Men det gör jag ju så gärna.
Vinnarna tillkännages på Augustgalan den 25 november. Och när er favoritbok vinner... ja, då vet ni vem ni ska tacka!
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs
lördag 14 september 2013
Gillan Flynn - kortversionen
Läste precis ut Gillian Flynns magnifika Gone Girl.
Blir lite sur på att Susanna använde alla de bästa superlativen när hon skrev om den i juli (här).
Ty den är verkligen otroligt bra.
Jag tror aldrig jag tyckt så mycket om två personer som jag tycker så innerligt illa om.
Du kommer att förstå när du läser den. För det. Ska. Du. Göra!
Plötsligt var inte Alex Marwoods Onda flickor lika solklar som årets bästa kriminalroman längre...
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd
fredag 13 september 2013
Bokhandlarna svarar: Vilken är din värsta skämsbok?
Visst finns de, de där böckerna du bara älskar, men som du kanske inte ställer längst fram i bokhyllan. Men vilka böcker stuvar vi bokhandlare undan när vi får främmande? Inte så många, visade det sig...
Johan Zillén, Center Syd: Knivig fråga. Visst känner jag kanske inte direkt litterär stolthet över att jag gärna sommarslukar underhållningsvåld som Kepler & Co, men det är absolut inget jag skäms över heller. Lika lite som jag skäms över att kolla på en bra actionfilm.
Jag vet en del "vuxna" skäms över att de läser serier. Det har jag aldrig gjort heller. Snarare har jag nog skämts åt en del andras vägnar. '"Jasså, läser du tecknat? Är det Fantomen eller?" (Från bekant som just stavat sig genom Liza Marklund-deckare samtidigt som jag är förlorad i Neil Gaimans Sandman...)
Ingen läsning borde framkalla skämskudde. All läsning är av godo.
Veronica Wästergård, Växjö: Skämsbok/böcker eller inte?!Vet inte om Harlequin-böcker är skämsböcker?! Får ofta höra att det är ”skräp”, men Åh vad jag har slukat sådana böcker i mina tonår och även senare.
Historiska kärleksromaner med kanske inte så mycket historia i, men med baler, vackra klänningar, slott, grevar och allt annat som hör sagovärlden till.
Romantiska romaner på sjukhus. Vet egentligen inte vad det är med sjukhusmiljön, men romantisk är den. Läkare i vit rock möter snygg sjuksköterska och så levde de lyckliga i alla sina dagar. (Precis som i verkliga livet =D )
Och sist men inte minst, Passionerade romaner där kemin sprakar redan vid första blicken. Hett Hett Hett…
Susanna Mattsson, Jägersro: Alltså, jag är nog ganska så skamlös i min läsning. Visst brukar jag kalla Charlaine Harris för min guilty pleasure-läsning, men även om någon slags objektiv litterär kvalitetsgranskare i mig kan se att böckerna inte är något vidare är det ju knappast så att jag skäms...
Förut, när jag hade mindre tid att läsa, kunde jag skämmas om jag läste deckare. Men det var nog mest för att de tog dyrbar lästid från sådant som gav mig mer i långa loppet. Nu när jag hinner med högt och lågt (dock låååångt ifrån allt jag vill läsa) håller sig skamkänslorna på behörigt avstånd.
Men, kanske finns det en riktig bubblare: Den alldeles, alldeles u n d e r b a r a Glitter Baby - Flynns dotter av Susan Elizabeth Phillips. En magisk tantsnuskroman om Errol Flynns okända dotters öden och äventyr. Jag har läst den otaliga gånger, men det var länge sedan sist. Och faktiskt har jag och ett gäng andra älskare beslutat oss för att läsecirkla med den. Kanske kommer jag då att inse att jag faktiskt borde skämmas. I alla fall litegrann.
Johan Zillén, Center Syd: Knivig fråga. Visst känner jag kanske inte direkt litterär stolthet över att jag gärna sommarslukar underhållningsvåld som Kepler & Co, men det är absolut inget jag skäms över heller. Lika lite som jag skäms över att kolla på en bra actionfilm.
Jag vet en del "vuxna" skäms över att de läser serier. Det har jag aldrig gjort heller. Snarare har jag nog skämts åt en del andras vägnar. '"Jasså, läser du tecknat? Är det Fantomen eller?" (Från bekant som just stavat sig genom Liza Marklund-deckare samtidigt som jag är förlorad i Neil Gaimans Sandman...)
Ingen läsning borde framkalla skämskudde. All läsning är av godo.
Veronica Wästergård, Växjö: Skämsbok/böcker eller inte?!Vet inte om Harlequin-böcker är skämsböcker?! Får ofta höra att det är ”skräp”, men Åh vad jag har slukat sådana böcker i mina tonår och även senare.
Historiska kärleksromaner med kanske inte så mycket historia i, men med baler, vackra klänningar, slott, grevar och allt annat som hör sagovärlden till.
Romantiska romaner på sjukhus. Vet egentligen inte vad det är med sjukhusmiljön, men romantisk är den. Läkare i vit rock möter snygg sjuksköterska och så levde de lyckliga i alla sina dagar. (Precis som i verkliga livet =D )
Och sist men inte minst, Passionerade romaner där kemin sprakar redan vid första blicken. Hett Hett Hett…
Susanna Mattsson, Jägersro: Alltså, jag är nog ganska så skamlös i min läsning. Visst brukar jag kalla Charlaine Harris för min guilty pleasure-läsning, men även om någon slags objektiv litterär kvalitetsgranskare i mig kan se att böckerna inte är något vidare är det ju knappast så att jag skäms...
Förut, när jag hade mindre tid att läsa, kunde jag skämmas om jag läste deckare. Men det var nog mest för att de tog dyrbar lästid från sådant som gav mig mer i långa loppet. Nu när jag hinner med högt och lågt (dock låååångt ifrån allt jag vill läsa) håller sig skamkänslorna på behörigt avstånd.
Men, kanske finns det en riktig bubblare: Den alldeles, alldeles u n d e r b a r a Glitter Baby - Flynns dotter av Susan Elizabeth Phillips. En magisk tantsnuskroman om Errol Flynns okända dotters öden och äventyr. Jag har läst den otaliga gånger, men det var länge sedan sist. Och faktiskt har jag och ett gäng andra älskare beslutat oss för att läsecirkla med den. Kanske kommer jag då att inse att jag faktiskt borde skämmas. I alla fall litegrann.
onsdag 11 september 2013
Superkändis på sin tid
Egentligen var det helt vansinnigt: Ägna en hel sommarsemester åt en och samma bok.
Så här var det: En drömresa till Capri gjordes i maj. Osannolikt vacker ö, inte minst från San Michele.
Här bodde en gång en verklig superkändis i Europa: läkaren och författaren Axel Munthe. Och i hans personliga hus väcktes nyfikenheten på denne specielle man. Hade han egentligen ett förhållande med svenska drottningen? Och hur blev han så känd?
Väl hemma dammades Bengt Jangfeldts biografi om Munthe av. Den hade stått åratal på översta bokhyllan. En av de där böckerna som man ska läsa någon gång...
Så nu blev det av. Och jag blev verkligen inte besviken. Har väl sällan träffat på en så mångsidig och märklig personlighet. Axel Munthe, läkaren som åkte till kolerans Neapel som deprimerad yngling, skrev om detta och om sitt ställe på Capri, blev uppburen författare, rik och dessutom kronprinsessan Viktorias älskare (enligt brevväxlingen i Jangfeldts bok). Han såg till att jakten på småfåglar förbjöds, älskade hundar mer än människor, var vegetarian och jobbade gratis som läkare åt lokalbefolkningen.
Samtidigt fick han rejält betalt av de rika han vårdade (ofta med motion och frisk luft). Och han reste kors och tvärs i Europa hela sitt liv. Till slut blev Axel Munthe bästis och fick bo hos Gustaf den femte - vars hustru han haft en livslång relation med(!) Fascinerande, måste jag säga, även om det tog sin tid att komma igenom de 660 sidorna.
Låna den, läs den när ni har gott om tid, och förundras över vad en person kan hinna med under ett liv!
Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm
tisdag 10 september 2013
Film är bäst på Bok!
Vad får man om man kombinerar Max Brooks zombierysare Världskrig Z och Klas Gustafsons Enkel, vacker, öm - Boken om Monica Zetterlund?
Något som detta kanske? :-)
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd
Något som detta kanske? :-)
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd
måndag 9 september 2013
För mycket deckare och för lite spökerier
Jag hade verkligen sett fram emot ännu en roman om Maja Grå, som sedan sist fått jobb i ett av polisens specialteam, där de utnyttjar hennes synskhet i svåra utredningar. Det som gjort de tidigare böckerna så speciella är avvägningen mellan konkret och verklig kriminalgåta och övernaturlig skräck, som genom Majas förmågor tagit stor plats i berättelsen. Det har varit riktiga sträckläsa-med-lampan-tänd-böcker. Perfekta för mörknande sensommarkvällar, rytande höststormar och snöiga vinternätter.
Hellberg har beskrivit det som att Snögloben är den mest klassiskt deckaraktiga av hennes böcker. Det är sant. Och det är också bokens svaghet. För min puls går knappast upp av en klassisk mordgåta. Däremot av de (tidigare så) rysansvärda övernaturliga upplevelser som Maja får utstå. Här hamnar de i skymundan (även om de finns där - dock betydligt mindre obehagliga än tidigare), och då hjälper inte riktigt ingredienser som mord i slottsmiljö på engelska landsbygden med rasande vinterstormar om knuten för att skapa den där klaustrofobiska spänningen.
Jag saknar också det som gjorde till exempel debuten Styggelsen till en sådan fantastisk roman. Fler historier som griper tag. I Snögloben blir såväl offren som människorna omkring Maja (möjligtvis med undantag för Jack, och då menar jag möjligtvis) inte annat än bifigurer. Och Maja ensam räcker inte riktigt till den här gången. Jag saknar ett större grepp, ytterligare engagemang som skulle kunna dra mig djupare in i berättelsen. Som Styggelsens historia om Singa, som fortfarande hemsöker mig.
Hade jag inte varit så fast för den här bokserien sedan innan hade jag nog ryckt på axlarna åt Snögloben. Nu tycker jag ändå att det är bra (jag läste trots allt från pärm till pärm). Bara inte så bra som det hade kunnat vara. Underhållning för stunden, men jag får inget av det som min kollega skulle kalla boksmälla. Känslan av att boken stannar kvar och fortsätter att verka inom en, långt efter att den är slut.
Men på det igen Amanda! Jag vet att du kan.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
lördag 7 september 2013
”Bazinga!”
Don Tillman är 39 år gammal och ska gifta sig. Han vet bara inte med vem än. Han ser bra ut men har aldrig riktigt passat in i några sociala sammanhang och har svårt att få kontakt med kvinnor. Men som den strukturerade forskare Don är utformar han Projekt Fru - ett mycket grundligt frågeformulär - som ska hjälpa honom att hitta den perfekta partnern. Hon får absolut inte röka, dricka, ogilla kött, komma försent eller rubba hans inrutade liv.
Rosie Jarman gör allt detta. Hon är även spontan, smart och snygg, jobbar som bartender och vänder upp och ner på hela Dons tillvaro. Eftersom han är lektor i genetik kan han hjälpa henne i sökandet efter hennes biologiska pappa. Och ju mer Don engagerar sig i Rosies jakt, desto mer börjar han släppa på sina strikta rutiner. Hon drar ut honom ur hans trygga men trista tillvaro och han börjar förstå att man inte kan hitta kärleken med hjälp av vetenskapliga tester.”
Kan ni tänka er Sheldon Cooper (från The Big Bang Theory) i Hugh Grants roll från Notting Hill?
Funkar det? Ser ni det framför er?
Resten av filmen helt oförändrad alltså, bara Sheldon som Hugh.
Det beskriver den här boken rätt bra.
En charmig, romantisk bagatell med en twist.
Själv fann mig själv tänka dels på David Nicholls En dag, pga det klassiska ”kommer de-kommer de inte”-temat, och även en hel del på Judd Apatows film The 40 year old virgin under bokens gång.
Inget som kommer förändra ditt liv men, handen på hjärtat, hur många böcker om året gör det?
Ett par dagars leenden och småskrockanden.
Det är inte illa det heller.
Johan Zillen
Bokia Killbergs Center Syd
fredag 6 september 2013
Fredagsmys!
Titta vad som väntar på mig ikväll när jag kommer hem! Köpte Amanda Hellbergs nya så fort jag kom tillbaka till jobbet och ser såååå mycket fram emot att få tillbringa lite tid med Maja Grå igen. Fredagsmys deluxe på min ära.
Och skulle boken ta slut alltför snabbt (risken är överhängande) har jag alltid Johanna Westers Nattsagor för sömnlösa att sätta tänderna i (den och chokladen). Blev nyfiken på den redan när hon berättade om den på Bokinformationsdagarna och igår landade den i brevlådan (tack Natur & Kultur!)
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
ps. Favoriten Amanda Hellberg gästbloggade hos oss i samband med att förra boken Tistelblomman släpptes. Läs hennes inlägg här.
torsdag 5 september 2013
Visset sommarläsningsresultat
Den som läser Johans sommarläsningsinlägg (här) kan lätt drabbas av mindervärdeskomplex. Framför allt om den personen är jag.
Tillbaka på jobbet efter semestern kan jag inte annat än krypa till korset. Så här såg min semesterläsning ut:
Halva Rov av SJ Bolton – Lacey Flynts mamma klarar sig inte lika bra utan Lacey. Den här tidiga boken är ganska seg. Därav den halva läsningen.
Halva Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu – Helt fantastisk så här långt. Men kräver koncentration. Som jag inte haft de cirka tre minuterna jag orkat läsa innan jag somnat som en död på kvällarna. Därav den halva läsningen.
Halva Nådastöt av Louise Penny som ljudbok – Jag lyssnar mest på väg till jobbet. Jag har inte jobbat. Därav den halva läsningen.
Däremot hann jag under den delen av sommaren som jag faktiskt jobbade med att läsa några av de böcker jag föresatt mig att läsa:
När duvorna försvann av Sofi Oksanen – Ja, hon levererade igen. Recension här.
Och bergen svarade av Khaled Hosseini – Levde inte upp till förväntningarna. Men inte dålig. Recension här.
Gone Girl av Gillan Flynn – Flynn är min nya Tana French. Recension här.
Francesca av Melina Marchetta – Ännu bättre än braiga Jelicoe Road. Recension här.
Så... varför hinner jag inte läsa när jag är "ledig"? Svar nedan:
Tack och lov att jag är tillbaka på jobbet! Och nästa sommar blir det all inclusive och 14 böcker på 14 dagar. Lovar!
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Tillbaka på jobbet efter semestern kan jag inte annat än krypa till korset. Så här såg min semesterläsning ut:
Halva Rov av SJ Bolton – Lacey Flynts mamma klarar sig inte lika bra utan Lacey. Den här tidiga boken är ganska seg. Därav den halva läsningen.
Halva Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu – Helt fantastisk så här långt. Men kräver koncentration. Som jag inte haft de cirka tre minuterna jag orkat läsa innan jag somnat som en död på kvällarna. Därav den halva läsningen.
Halva Nådastöt av Louise Penny som ljudbok – Jag lyssnar mest på väg till jobbet. Jag har inte jobbat. Därav den halva läsningen.
Däremot hann jag under den delen av sommaren som jag faktiskt jobbade med att läsa några av de böcker jag föresatt mig att läsa:
När duvorna försvann av Sofi Oksanen – Ja, hon levererade igen. Recension här.
Och bergen svarade av Khaled Hosseini – Levde inte upp till förväntningarna. Men inte dålig. Recension här.
Gone Girl av Gillan Flynn – Flynn är min nya Tana French. Recension här.
Francesca av Melina Marchetta – Ännu bättre än braiga Jelicoe Road. Recension här.
Så... varför hinner jag inte läsa när jag är "ledig"? Svar nedan:
Tack och lov att jag är tillbaka på jobbet! Och nästa sommar blir det all inclusive och 14 böcker på 14 dagar. Lovar!
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro