Gästbloggaren: Johanna Wester

På gott och ont har mitt vuxna liv präglats av ofullständighet. Jag går nybörjarkurserna, men inte fortsättningarna. Jag ritar upp resvägar och tar sedan helt andra. Jag sjösätter äventyr som jag glömmer bort och lär mig många saker halvbra, men färre till fullo.

Det finns nog fördelar med att göra lite grann av mycket, istället för att välja ut några få saker och behärska dem helt. Man får de lärdomar som alstras bland försöken; jaså, så känns det att kastas av en båt i hård blåst och så ser den drejade kruka ut som aldrig ställdes in i brännugnen. Det är roligt när det är händelserikt. Men tillvaron blir också fragmentarisk. Det finns inte något man kan knacka på och säga: Det här gjorde jag verkligen. Det här gjorde jag klart.

Så har det varit för mig. Rader på rader av halvfärdighet. 

Fram till nu.

Egentligen var Nattsagor för sömnlösa en urladdning av text – det enda ordentliga fiktiva berättande jag gjort – för flera år sedan. Olivias historia var inte min, men de fyra ödesdigra månader då hon och hennes vänner tar sig an södermalmsnatten är präglade av vad jag själv längtade mig igenom som tjugoåring.

Jag lade ifrån mig berättelsen, som ännu en av de ofärdiga krukorna, och tog upp den först när en gammal lärare sa åt mig över ett glas sommarvin. För att göra bra ifrån mig, som den elev vi väl alltid fortsätter vara till våra lärare, skrev jag då vidare på den. Nu var jag tjugosju år och de smekningar och slag som jag vid det här laget hunnit ta emot av livet fortsatte vidare in i boken. 

Att skriva Nattsagor för sömnlösa var som en tänd ficklampa under täcket långt efter läggdags. Nu släcker jag den till slut, i förväntan inför att få veta vad som händer efter att natten sovits ut.

Johanna Wester bor i centrala Stockholm där hon utbildar i rättighetsfrågor för Amnesty och UNICEF, driver nättidning, spelar trummor i Riot Samba och har producerat teater.
Nattsagor för sömnlösa är hennes debutroman. Se bokens trailer och övriga värld på www.nattsagor.se

Susanna älskade Nattsagor... Läs hennes recension här.


författarfoto: Carl-Johan Högberg