Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón är en sådan där bok som alla har läst. Som bokälskare i allmänhet och bokhandelsmedarbetare i synnerhet kvalificerar man sig snabbt till såväl dumstrut som skamvrå när man tvingas svara svara "eh, näää..." på den uppbragta frågan "Har du inte lääääst den?!?!".
(Mer om måsteläsning - och mina dolda hemligheter här. Har dock hunnit med att läsa två av böckerna jag nämner i texten sedan den skrevs, en vill väl förkovra sig. Men Stieg Larsson och Jonas Jonasson är fortfarande vita fläckar på min litterära karta.)
Nu har jag i alla fall gjort det. Läst Vindens skugga. Eller lyssnat på den snarare, inläst av Jonas Karlsson. Och visst tyckte jag om den. Men den där fullkomligt överväldigande känslan uteblev. Och så är det ju ofta med de där böckerna som "alla" höjer till skyarna. Det är svårt att hålla förväntningarna på en hanterbar nivå.
Ett litet referat av handlingen för er som mot förmodan ännu inte läst:
Daniel Sempere är 10 år när hans pappa tar honom med till De bortglömda böckernas gravkammare i Barcelonas gamla stad. Där finner han romanen Vindens skugga av den bortglömde författaren Juliàn Carax, läser den under en natt och blir fullkomligt besatt av den och av dess mystiske författare. Sökandet efter svaren på alla gåtor som omger boken och dess författare kommer att prägla Daniels liv för all framtid.
Varför har någon ansträngt sig så för att sopa igen alla spår efter Juliàn Carax? Varför bevakar den sadistiske kommissarien Fumero varje steg Daniel tar? Varför börjar Daniels eget liv alltmer påminna om Juliàn Carax?
När Daniel till slut finner både kärleken och svaren på alla gåtor har läsaren fått ta del av en totalt uppslukande berättelse, lika gäckande gåtfull, romantisk, mystisk och lockande som det labyrintiska gatunätet i Barcelonas gamla stad.
Och visst var det bra. En sådan där riktig roman-roman med dolda hemligheter, mysterium, dammiga bibliotek och öden ur det förflutna. De bortglömda böckernas gravkammare. Bara en sån sak. Massor av mina favoritingredienser. Jag vill tillbringa mycket tid i närheten av antikvariatet Sempere och söner.
Men var det ändå inte lite mycket burleskerier? Lite för många upprepningar? Och stundtals lite väl långdraget och pratigt?
Om jag bara inte hade hört så mycket gott om den här romanen! Och kanske skulle jag också ha låtit bli att lyssna på ljudboken. Jonas Karlsson gör ett hyfsat jobb, men han skådespelar aningen för mycket. Jag vill själv kunna tolka mina karaktärer, det är ju en del av läsningens charm. Så läs den som pappersbok ni tre personer som likt jag inte stiftat bekantskap med Daniel Sempere. Själv kommer jag att läsa mer av Zafón. Nu när jag skruvat ner förväntningarna lite kan det ju inte bli annat än fantastiskt.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar