I nästan tjugo år skrev vi manus till filmer och tv-serier, huvudsakligen kriminalhistorier. Det inkluderade 26 Beck-filmer och serier som Graven och Morden. 2011 bestämde vi oss för att byta genre och börja skriva böcker. Den första hette Springfloden, den andra Den tredje rösten och den tredje, som kommer i höst, heter Svart Gryning.
Detta som bakgrund till den vanligaste frågeställningen vi får idag; vad är det för skillnad på att skriva film/tv och böcker?
Svaret är i grunden enkelt; det ena handlar om visuell gestaltning, det andra om verbal. Ett manus ska skapa förutsättningar för en tredimensionell berättelse, en bok ska skapa samma sak i läsarens huvud; med språkets hjälp ska läsaren uppleva det skrivna som en inre film.
Så ser vi på det.
Därför präglas våra böcker av visuellt upplagda situationer, scener om man så vill, där det ska vara möjligt för läsaren att med språkets och fantasins hjälp befinna sig i den atmosfär vi beskriver.
Ett exempel:
• Vi borde gå hem.
• Ja.
Ingen av dem rörde sig. De satt vid utkanten av en lång bardisk, snett till
höger stod en espressomaskin, ett rött neonljus reflekterades i ett par tomma glas framför dem. De hade tagit ett par whisky. Treor, inga mängder, men lagom för att runda av kanterna; båda var indragna i samma mordutredning och behövde sänka samma varvtal.
• Ska vi dansa lite?
Det var Lisa Hedqvist som frågade och mannen intill sneglade ut mot det
minimala dansgolvet bakom dem; ett medelålders par hasade runt till en akustisk Springsteenlåt och såg ut som om de stagade upp varann.
• Det är inte min grej, sa han.
• Dansa?
• Nej
• Vad är din grej?
• Kartor.
Lisa sneglade på mannen intill sig. Han hette Bosse Thyrén och hade jobbat
hårt några dygn nu, det syntes, han hade små trötta puckelpistar under ögonen.
• Kartor?
• Vet du att det finns en satellitkarta som visar var det ligger en pyramid
som är tre gånger större än den i Giza? Begravd under sanden? Vid Omakar?
• Nej. Är det din grej?
• Vill du ha en whisky till?
• Vi borde gå hem.
• Ja.
Båda tittade ner i bardisken igen. Ingen ville gå hem.
Det här stycket beskriver en situation, en scen, där läsaren snabbt befinner sig i samma rum som handlingen. Stycket är skrivet för en bok, men skulle lika gärna kunna förvandlas till en filmscen. Den är ett enkelt exempel på hur vi tänker i visuella situationer, som vi sedan för ner till text.
Förmodligen är vi präglade av vårt manusskrivande, både vad gäller dialog och tempo, vi strävar hela tiden efter en framåtrörelse, ett driv. Den stora utmaningen ligger i att skapa en balans mellan drivet och gestaltningen, att ge läsaren en möjlighet att sjunka in emotionellt i det som beskrivs.
Den något mindre utmaningen ligger i att använda humor på ett sätt så att det smälter in i bokens ton, det är lätt att falla offer för en lustighet som egentligen inte hör hemma i sammanhanget. Vi försöker lägga humorn i dialogen, snarare än i det fysiska agerandet; på film är det ofta tacksammare med gestaltad humor.
Slutligen brukar vi få följdfrågan: Vilket är svårast att skriva? Respektive roligast? Filmmanus eller bokmanus? Och vi svarar som det är för oss: bokmanus är både svårare och roligare. Av samma orsak; den totala frihet du har. För oss som kommer från en värld styrd av budgettänkande, är det fantastiskt att kunna skapa en historia utan begränsningar. Vill vi skriva att det springer åttahundra vita arabhästar nerför en soldränkt esplanad så kan vi göra det. Vore det ett filmmanus skulle det sluta med två haltande åsnor på en bakgata i Trollhättan.
CILLA & ROLF BÖRJLIND
Håll ögonen öppna! Snart lottar vi ut fem signerade exemplar av Den tredje rösten i pinfärsk storpocket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar