Spökur flygur

"I wanna laaay you down, on a bed of andra skräckförfattareee …"

Som trogna bloggläsare vet är jag mycket förtjust i rysare och skräck.

Till exempel så har nyheten i veckan att John Ajvide Lindqvist kommer med en ny roman i höst gjort mig mycket spänd och förväntansfull. Kommer den vara i klass med Låt den rätte komma in och Lilla Stjärna? Hålling my thumbs.

Så ramlar Steinar Bragis Höglandet ner i brevlådan. Isländsk skräcksuccé. Jämförd med självaste Ajvide i Aftonbladet. Hyllad av Yukiko, och vi brukar ofta vara överens vi två.

Känns lovande onekligen.

Handlingen i korthet:

"Island, efter börskraschen. Två par gör en utflykt till det ensliga isländska höglandet i öns inre delar. Landskapet är kargt och ogästvänligt och i den tjocka dimman kör de rakt på ett hus. Bilen går sönder och de tvingas övernatta hos husets ägare, två gamlingar som lever isolerade.
De beter sig märkligt, låser om sig och verkar vara rädda för någon ute i mörkret.
De fyra försöker komma därifrån, men misslyckas gång på gång. Snart blir sprickorna inom gruppen uppenbara.

Egill och Hrafn är sedan länge rivaler. De har båda tillhört finanseliten på Island men har i kraschen förlorat allt och försöker dämpa sin ångest med alkohol, droger och porr. Journalisten Anna är avundsjuk på psykologen Vigdis. Samtidigt är hon den enda som försöker ta reda på vad paret i huset egentligen döljer. Allt tyder på att mannen flytt upp på höglandet för att gömma
sig efter att ha begått ett fruktansvärt dåd. Den mardrömslika situationen intensifieras. De fyra måste samarbeta och själva ta sig därifrån, samtidigt som deras förflutna hinner ikapp dem i allt snabbare takt."

Jag tycker det börjar bra.

Suggestivt. Tätt. Obehagligt.

Bragi är en duktig författare med skicklig prosa, ingen tvekan om det.

Men efter halva boken urartar historien ordentligt. Sekvensen av händelser blir svår att följa. Vem som gör vad och varför känns både svårbegripligt och osammanhängande. Det hela försvinner in i en smått psykadelisk mardröm.

Kanske var det tydligt i författarens huvud, men i mitt blir det litterär härdsmälta.

Mer Stallo än Ajvide. Tyvärr.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd