Smärtsamt bra om vänskap

- Berätta något, sa Igelkotten. Berätta vad du göt medan jag sover.

- Åh, det är bara lite ditt och datt, sa Haren. Inget spännande. Är det inget annat du vill höra?
Då lyste Igelkotten upp.
- Berätta om när jag var död.
- Inte nu igen, den har du ju hört tretusen gånger.
Men Igelkotten darrade med underläppen ända tills Haren gav med sig.
- Jaja, men bara en gång till. Sedan måste du sova.
Igelkotten gonade in sig bland löven och Haren satte sig tillrätta.

Som ni kan höra redan i inledningen är Mats Wänblads och Per Gustavssons bok om Igelkottens och Harens vänskap alldeles makalöst fin. Ensam och frusen (själv skulle han kalla det en aning melankolisk) darrar Haren runt mitt i smällkalla vintern när han ser ett ben sticka ut ur en buske. Det är ett märkligt taggigt djur. Alldeles dött. Haren beslutar sig för att ge djuret en värdig begravning och sjunga en sång om det glittrande livet och den mäktiga döden. Han gör det. I ungefär tre veckor. Plötsligt vaknar Igelskotten.

Det är så de möts. Haren och Igelskotten. Två mycket olika djur, både till kynne och utseende, som ändå blir de allra bästa vänner. De äter mask (vissa mindre entusiastiskt) och springer över fälten. Hela sommaren är alldeles varm och vacker. Så långt en hjärtvärmande bok om vänskap.

Men så kommer hösten. Igelkotten blir sömnig. Vad kommer att hända med Haren? Han övertygar Igelkotten om att han har massor att göra, byta päls, träffa sina andra kompisar, men man förstår ju... han kommer att vara ensam! Mycket riktigt sitter han där översnöad och stirrar på Igelkottens sovplats på sista sidan. Och Harens ansvarstagande och självuppoffring slår ner i mig med full kraft. Hur mycket den där vänskapen som Igelkotten bara glatt vaknar upp till en dag är värd så mycket för en ensam Hare. Och då blir det plötsligt alldeles bråddjupt.

Det är en jäkla tur att Igelkottar vaknar till våren. En. Jäkla. Tur. Annars hade det varit en fruktansvärd bok.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro