Ungdomsfavoritsutmaningen del 1: "Den hemliga historien"

Läsupplevelsen något av en besvikelse. Men kvällen oändligt trevlig.

Min pyttelilla kulturklubb (medlemmar är jag och en kollega från en annan bokhandelskedja) har nyligen initierat "ungdomsfavoritprojektet". Det vill säga, vi läser om böcker vi älskade i ungdomen för att se på vilket sätt de påverkar oss nu.

I dagarna gick första mötet av stapeln, då vi träffades för att diskutera Donna Tartts "Den hemliga historien". Förutsättningarna var intressanta. För min kollega tillhör boken (precis som för vääldigt många jag känner) en av hennes absolut starkaste läsupplevelser. För mig var det chansen att äntligen fatta på riktigt. När jag läste DHH (i slutet av 90-talet) hade den hyllats av en enig bekantskapskrets, och dessutom innehöll den alla element som borde göra den till en av mina favoritböcker. Ett lärosäte, klassiska språk (ja, jag läste latin i gymnasiet. Modernt? Användbart? Nja...), ritualer, intriger. För att inte tala om sex och droger. Minnet av boken är dock mest förknippat med att ha missat någonting. Visst, jag gillade den, men aldrig så mycket som jag kände att jag borde ha gjort och jag förstod aldrig riktigt den kult som bildats kring boken. Eftersom den marknadsfördes som "en thriller för den tänkande människan" slöt jag mig helt enkelt till att jag var lite dum.

När jag nu läst om den kvarstår mina invändningar. De till och med förstärks. Boken igenom håller Tartt en sådan distans till sina karaktärer att de aldrig lyckas beröra mig. Huvudpersonen är den enda som jag till slut känner att jag får lite grepp om. De andra slinker helt ur mitt grepp. Och varje gång historien verkligen är på väg att bränna till är det som att författaren/berättaren helt lämnar scenen. Allt som är riktigt viktigt sker liksom utanför läsarens synfält. Det är frustrerande. Detta är i sanning en hemlig historia. Det är först under de sista 150 sidorna, av 700(!) som jag på allvar börjar vilja läsa mer. Och så ska det väl inte behöva vara?

Jag blir inte klok på om Donna Tartt medvetet håller den här distansen, som ett (obegripligt?) berättartekniskt grepp, eller om hon har som uppsåt att beröra, men misslyckas. Jämför man med "Steglitsan" (recension här) som är spännande och nära ner i minsta detalj, framstår den "Den hemliga historien" tydligt som det förstlingsverk den är.

Å andra sidan. Det kanske faktiskt bara är jag som är dum (även om min kollega höll med om att boken inte riktigt åldrats med värdighet). Ni som fattat, förklara gärna för mig varför jag missar hela grejen.

Läs istället: "Fördjupade studier i katastroffysik" av Marisha Pessl, "Steglitsan" av Donna Tartt.

Nästa ungdomsfavoritutmaning är "Anne på Grönkulla". Oändligt älskad av mig när det begav sig. Jag är faktiskt nervös för vad jag kommer att tycka nu.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro