När jag var tjugosju år ville jag bli copywriter. Jag visste inte vad det innebar. Det fanns inga reklambyråer i Gällivare, där jag kom ifrån. Men en kompis sa att jag skulle passa. Hon tyckte jag skrev bra. Hennes pappa var reklamare och han verkade både cool och rik, vilket bidrog till mitt intresse. Bara ett halvår tidigare hade jag nämligen skilt mig och jag tänkte inte bli ännu en av alla fattiga mödrar i statistiken. Som min egen. Det var inte kul att ärva brorsornas killcyklar. Mina barn skulle minsann få nya. Jag, lantisen, skulle också bli rik och cool.
Så jag nosade upp en av de mest rutinerade reklamrävarna i Göteborg (där jag bodde sedan några år) och frågade. Hur gjorde man?
– Glöm det. Ingen kommer någonsin anställa dig. För det första är du för gammal. Den här branschen älskar ungdom.
Han blåste ut cigarettrök i ansiktet på mig. (Det var 1990.) Sedan lutade han sig fram och viskade:
– Dessutom är du en kvinna i kris.
Jag bara satt där och blinkade som en undulat.
– I kris?
– Ja, men se på dig. Nyskild. Med småbarn. Fattar du hur mycket folk på byråer jobbar? Det skulle ALDRIG funka. Och inga kontakter har du heller. Kontakter är ALLT.
Det var det absolut bästa svar jag kunde få. Jag svalde förnedringen och gick därifrån med en enda tanke malande i huvudet. Förbannade gubbjävel. Jag ska visa dig. Jag ska bli mer framgångsrik än vad du någonsin varit.
Sedan gick jag hem och sökte till copywriterutbildningen. I tjugo år höll jag på. Rik blev jag aldrig, jag är alldeles för slösaktig för det. Och mycket mer utarbetad än cool. (Han hade rätt på den punkten. Det jobbas besinningslöst.) Men galet kul och mycket märkligt har det varit.
Den där världen är miljön i min första roman, om Hanna Klein. Tre till ska det bli. Den är inte självbiografisk. Men visst finns det många liknelser. Både Hanna och jag är födda i Tyskland. Uppvuxna i Gällivare. Jobbar i reklambranschen i Göteborg, om än med olika yrken. Vi är båda tröglärda på det där med kärlek. Har svårt att sätta gränser och känna efter; vad vill jag själv då? Hamnar i galna situationer. Söker och hittar. Inte alltid rätt.
När jag var tolv sa jag att jag skulle bli författare. Äntligen har drömmen blivit verklighet. Jag är så lycklig över detta. Att jag knådade ihop det här till en historia till slut. Men en början, en mitt och ett slut. En historia som folk säger att de både ryser, skrattar och gråter åt.
Nu kliar det i fingrarna att sätta igång med resten av böckerna om Hanna. Tvåan börjar på nyårsaftonen 1999. Millennieskiftet. Några månader innan den stora IT-kraschen, som krossade reklambranschen.
Tack för att jag fick blogga här! Om du läser "Stå inte för nära kanten", lämna gärna en reflektion på http://annikamayer.se/
Annika Mayer är född utanför München och uppvuxen i norra Lapplands inland. Hon har jobbat som copywriter i tjugo år och är idag kommunikationschef på ett utbildningsföretag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar