Sömnlösa nätter med Lars Keplers "Stalker"

"Om lamporna är tända kan en stalker se dig utifrån, men om lamporna är släckta kan du inte se en stalker som redan är inne."

Ha. Ha. Ha. Inte sedan "Du kan inte skrika när du inte kan andas" (omslaget till kalkonrullen "Anaconda". Man undrar ju hur brainstorminggruppen satt där och tryckte ur sig säljande payoffs:
– "Du känner dig kvävd"?
– Nej, inte tillräckligt mycket "Alien"...  osv) har jag stött på en lökigare insäljningfras.

Mossiga säljfraser eller inte. Jag har ändå gång på gång frågat mig vad det är som gör att jag fortsätter att läsa Lars Kepler. Trots att varenda bok innehåller evinnerliga upprepningar (man vill ropa på en sträng redaktör), ett överdrivet frossande i detaljer (såväl blodiga som helt meningslösa), verkligt hisnande psykologiska förklaringsmodeller och en crazybombastisk upplösning så tar jag mig lik förbannat an varje ny bok om Joona Linna.
Den senaste, "Stalker" innehåller alla ovan nämnda Keplerska kännetecken. Men den är också, precis som (nästan) alla böcker i serien, oavbrutet spännande.

I den femte boken i serien skickar någon filmklipp på ensamma kvinnor till Rikskrim. Bara minuter senare mördas kvinnan brutalt. Ganska snart står det klart för polisen att de har med en seriemördare att göra. Vår gamle vän från "Hypnotisören", Erik Maria Bark (inga vanliga Svensson-namn hos Kepler, inte) kallas in för att hypnotisera ett chockat vittne. Det han berättar får psykiatrikern att börja ljuga för polisen.

Det var ganska länge sedan jag blev såhär uppskakad av en thriller. Jag har ärligt sovit riktigt dåligt under tiden jag läste "Stalker". Det är ungefär som att se på skräckfilm när man var yngre. Pulsen ökar, man kollar de mörka hörnen, skyndar sig när man går på toaletten, sover med lampan tänd.

Kepler får på samma sätt historien att krypa in i medvetandet. Kanske är det faktiskt de där evinnerliga detaljerna, kanske berättelsens svettiga presens, kanske att författarna så tydligt skriver boken som om den vore en film. Ibland känns det mer som att läsa ett manus än en roman.
Att ligga ensam hemma i huset i skogen på natten och läsa om en stalker gör ju såklart sitt till. Det hjälpte nog inte heller att det andra offret (det kommer tidigt, jag avslöjar inte allt för mycket här) heter Susanna och hittas med ett rådjurshuvud av porslin i handen.

Titta vad som av en slump står i mitt sovrumsfönster!

Det är på inget vis bra, detta. Jag får ingen egentlig feeling för någon av karaktärerna, historien är glömd så snart jag läst sista sidan. Men när man håller på är det så in i bänken spännande. Om jag får tips om några riktigt bra nya skräckfilmer kanske jag inte kommer att läsa nästa Lars Kepler. Annars är risken stor att jag gör det. Och sedan klagar lite lagom här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro