Första gången jag stötte på ett konsekvent vi-berättande var i Julie Otsukas fantastiska "Vi kom över havet" (rec. här). Jag trodde inledningsvis att pluralformen skulle skapa ett motstånd. Det visade sig att det var precis tvärt om. Vi:et gav en identifikation som skulle varit omöjligt med ett "jag" eller ett "de". Det drog in mig i dessa hundratals japanska emigranters berättelse, gjorde mig till en del av den, fick mig att för några timmar - åtminstone något - uppleva vad historiens många kvinnor upplevde.
Litteraturens kraft! Makalös.
Att Susanna Alakoski använder vi-formen i sin nya bok "April i anhörigsverige" gör mig dubbelt glad. Dels därför att den behandlar ett ämne som berör så många, men som det talas mycket litet om. Att läsaren, anhörig eller ej, får en möjlighet att bjudas in till identifikation i och med detta demokratiska "vi" är vackert. Dels ger tilltalet alla anhöriga en skuldra att stå enade bredvid, en kör av likar, ett vi i ensamheten istället för ett sorgset och desperat jag. Tack för det Susanna Alakoski!
I en individualistiskt inriktad tid är det kanske dessutom dags att förflytta fokus. För ensam har ju egentligen aldrig varit särskilt stark. Är det till och med tid för en ny tilltalsreform? Kanske ska vi gå från att dua varandra till att via varandra. Vad skulle hända då? Vad säger vi?
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar