Jag visste det!

Du behöver inte se så bister ut, det är ok att du inte kunde lämna mig.
foto Andrey Loyning

Kära Karl Ove!

Visst tog jag farväl häromsistens, men jag visste väl att du inte skulle lämna mig för gott! Efter att (mer eller mindre troget) ha stått vid din sida genom hela din långfredagslånga livskamp förstod jag att du aldrig skulle kunna sluta skriva. Att det där med att sluta som författare bara var ett sätt att lura skrivkrampen. Något du koketterade med. Ett utbrott av utmattning. Ett sätt att sänka förväntningarnas börda efter den massiva succén. Kanske hoppades du också, efter ditt flertusensidiga Purgatorio, att du nu skulle vara en annan. Eller så var det bara ett försök att få mig att fatta att det faktiskt var slut.

Men just för att du är du kommer nu inte bara en, utan fyra (i och för sig små) böcker att ges ut under nästa år. Innehållet verkar än så länge hemligt, men är det skönlitterärt vet du att du har mig på kroken igen. Du lovar ju också en roman längre fram (hur mycket ångest kommer det löftet inte att ge dig innan den är färdigställd?). Jag läser det som att du inte kan släppa mig.

Men att jag skulle behöva läsa det här i DN, Karl Ove. Efter allt vi har gått igenom tillsammans kanske du skulle kunna ha berättat personligen. Eller åtminstone i en bok?

Vi ses snart,
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro