Om vitsen med vitsen

För en göteborgare i exil kan det ibland vara ganska plågsamt att hålla tillbaka impulsen att ordvitsa i tid och otid. För man vill ju inte drabbas av känslan: "Ingen tycker att du är rolig nu" (gärna uttalad med förmanande/trött föräldraröst).

I början av mitt liv som skåning, innan jag hade förstått att de (vi) här i söder inte skrattar åt riktigt samma saker som en go gubbe eller gumma från Götet, det vill säga inte direkt förstår vitsen med vitsen, gjorde jag några tappra försök att skapa trevlig stämning i butiken.

Nedan ett exempel från hösten 2008 (JMG Le Clézio hade just erhållit Nobelpriset):

Kund (håller fram Le Clézios "Öken"): Är den här bra?
Jag: Jag vet inte riktigt, har hört att det ska vara lite torr...
(tystnad, en mycket lång)

Jag vill inbilla mig att om detta istället hade skett i Göteborg hade det varit ett givet så kallat avslut (det vill säga försäljiska för att jag lyckades kränga boken) med tillhörande gapskratt. Istället fick jag nu klämma fram ett obekvämt: Alltså, jag bara skojade. Leverera en livesmiley helt enkelt (Le Clézio är måhända inte torr, men jag är det så tillvida att jag anser att smileys minskar vår förståelse för språkets inneboende flexibilitet).

Nu har det impulsiva skämtandet reducerats till ett minimum, men i min ensamhet kan jag trösta mig med nyutkomna "Sveriges bästa ordvitsar". Innehåller bland annat humoristiska höjdpunkter som:

Ska vi dricka rött eller vitt vin?
Det återstårosé.

(tystnad)

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro