Gästbloggaren: Birgitta Andersson

Revansch

Min roman Lustans tivoli  är ingen självbiografi, även om den är skriven i jagform. Den är snarare en mix av mardröm och fiktion. Jag började skriva den mest som en protest mot att alla kvinnor i den erotiska litteraturen var så unga och vackra. Jag ville lyfta fram att även äldre kvinnor kan uppleva kåthet, passion och kärlek.

Jag debuterade 2010 – vid 67 års ålder – med den självbiografiska romanen Blondie. Boken blev en succé och har hittills sålts i närmare 90000 ex. I den skrev jag av mig all frustration, all skam och allt hat.

Under hela min barndom var jag uppfylld av hat. Jag hatade allt och alla och den fattigdom och misär jag växte upp i – men framför allt dem som gjort mig ont: alkisen som våldtog mig när jag var sju år och mobbarna som förpestade mina år i skolan.
En dag skulle jag visa dem! Visa att jag dög och att jag kunde prestera någonting, trots mina taskiga förutsättningar.
Men det visade sig att jag inte hade en chans på att bli bäst på att vara bäst. I stället blev jag bäst på att vara sämst!

Det kostade mig sexton år på olika institutioner, allt från ungdomsvårdsskolor till rättspsykiatriska kliniker och kvinnofängelset Hinseberg. I pressen omnämndes jag som "Sveriges gangsterdrottning" – ett epitet som jag inte är speciellt stolt över i dag.

Skrivandet blev min terapeut och jag blev hel som människa! Jag tvingades stå för vem jag var – och jag slapp leva med en livslögn. Först då fick jag också respekt för mig själv och även från min omgivning. Jag blev accepterad för den jag var.
Och jag kände att jag äntligen fått revansch!

Jag har levt ett långt och mångfacetterat liv, ett liv som många gånger inte varit värt att leva. Men numera är jag tillfreds med tillvaron. Inte minst är jag tacksam över att ha fått en andra chans här i livet och försöker förvalta den så gott jag kan.
Och jag vill visa att man aldrig blir för gammal för att förverkliga sina drömmar.

Birgitta Andersson är 72 år och för henne är inte skrivandet en hobby. Det är ett livselixir. Hon skriver så gott som hela dagarna. För henne är det lika viktigt som att äta och andas och hon har ständigt nya skrivprojekt på gång. På sin fritid åker Birgitta runt om i världen på skrivarresor och hon går nu fjärde terminen på Författarskolan. Hon är också flitigt anlitad som föredragshållare.