Gästbloggaren: Elin Olofsson

Författaren och den numera rikskända Kulturhunden.

Det kan se glammigt ut på Instagram har jag märkt, det där författarlivet.

Bubbel i glasen, eviga releasemingel, maratonlånga signeringsköer, blurriga selfies med människor kända från TV, mascara som aldrig kladdar.

De gråter väl aldrig, de där författarna.

Det är därför sminket inte smetar ut sig.

Och om de aldrig gråter behöver de heller aldrig komma hem efter en promenad och se sig i hallspegeln och upptäcka att de ser ut som om de nyss gått i en solidaritetsmarsch för världens kvarvarande jättepandor (den som någonsin fulgråtit i dåligt smink fattar …).

Ja, eller så ser författarlivet ut så här: upplysta halvgudar sitter på en scen med var sin fasttejpad mygga på kinden (mygga som i mikrofon, inte som i en sådan som suger blod … Även om det vore betydligt skojigare) och panelsamtalar fram sanningar om livet, kärleken och döden.

Det är fasen vad de vet, tänker jag ibland, de där författarna.

Så kloka och kunniga inom allting, stensäkra en del av dem.

Själv undrar jag mest.

Varför folk är som de är, gör som de gör.

Om det går att lämna sin älskade på berget och springa så fort man kan nerför backen hem och på så sätt vädra bort cigarrlukten ur klänningen och håret, ja vädra bort lusten till allt man lämnade där uppe, låta den dö. Och ljuga sin mor rakt i ansiktet efteråt, göra som man blivit tillsagd, leva hela livet så.

Jag funderar på vilket som är det allra grövsta brottet också, mot andra, mot sig själv, och hur det är att alltid vara dömd på förhand, att behöva tjäna, niga, tigga, stjäla när det krävs, och jag grunnar över kvinnorna, konsten, historierna (och om folk som säger att mästermålaren Anders Zorn ”var bra på vatten” verkligen menar allvar – så de ser vågskvalpet snarare än rumpor, sköten, bröst?).

Och har jag själv, efter all research jag gjort de senaste åren, numera tillräckliga kunskaper för att kunna bli en skicklig bedragare och allmän svinpäls?

Ja, det är för att jag undrar allt sådant här som jag skrivit Herravälde.

Och det har varit absolut inget av det glammiga författarlivet på Instagram, och ännu mindre av det allvetande på scenerna – det har varit ändlösa löprundor i lössnö där jag ritat om romanens avgörande scener i huvudet, det har varit tvivel och slit och bistra besked och tårar (det är så jag vet det där med fulgråten och sminket … Fast jag gillar ju jättepandor också och vill ha dem kvar, förstås!), ja, det har varit att äta grus och spotta blod.

Men nu finns den, boken om Alice, Brita och Thomasine, en sotsvart berättelse där heta stråk av kärlek trots allt sprängt sig in, en bladvändare om tre kvinnors kamp för frihet, och jag hoppas att du vill läsa den.

// Elin Olofsson, Offerdal

Du kan läsa mer om boken, bl.a. vad Johan tyckte om den här.

Träffa författaren, och få ett eget signerat exemplar av "Herravälde" i två av våra butiker i september!