Inte fullt så magisk uppföljare

Det har dröjt för mig att skriva om The Magician King. Har liksom inte riktigt vetat vad jag vill säga. För visst var det underbart att återse Fillory och Quentin Coldwater, den halvt misslyckade nördhjälten från The Magicians som jag ju älskade, men den där riktigt fantastiska, svindlande känslan ville liksom inte infinna sig den här gången. Jaja, nu kör vi i alla fall. (Och hur jag än gör så kan jag inte låta bli att avslöja lite av handlingen i ettan. Så har du inte läst den – gör det först! Den är magisk.)

När The Magician King börjar har Quentin blivit kung i sitt älskade sagoland Fillory tillsammans med de gamla vapendragarna Janet och Eliot, samt Julia, ungdomskärleken, som fått lära sig magi på egen hand efter att hon misslyckats i Brakebills intagningsprov. Men livet som regent är inte vad Quentin hoppats på. Trots lyx och överflöd, eller kanske just på grund av detta, längtar han efter något annat. En mening, ett uppdrag. Och ganska så snart får han vad han söker, och mer därtill. Så mycket att han kommer att önska sig tillbaka till det enkla livet på slottet.

I ett tidigare inlägg kallade jag The Magicians för en blandning av Narnia och Harry Potter. Och precis som i ettan så stjäl Grossman i uppföljaren friskt från framför allt Narnia-serien. Några exempel:

Det magiska landet Fillory (Narnia)

Bockguden Ember (lejonguden Aslan)

 De fyra regenterna; två drottningar, två kungar som enligt sägnen ska härska över sagolandet (syskonen Pevesie i Häxan och Lejonet m.fl.)

En lång seglats över havet (Kung Caspian och skeppet Gryningen)

Neitherlands (Skogen mellan världarna i Min morbror trollkarlen)
och så vidare…

Men det gör mig just ingenting. För det här är ju trots allt berättelsen om vad som händer om man hamnar i sin favoritbok. (Och vem har inte drömt om att göra det?) Vad som däremot skiljer serierna åt är att Grossman är betydligt mer desillusionerad, hans världsbild är mörk, huvudkaraktärerna moderna tvivlare med en förkärlek för ironi och droger. Långt ifrån CS Lewis välfriserade barnaskaror. Det var också ett stort skäl till att jag gillade ettan så mycket.

Men faktiskt tycker jag att Quentin, sin existentiella ångest till trots, gör en lite slätare figur i tvåan. Det som fångar mig mest är istället Julias historia, hennes väg till magin är långt ifrån den välkrattade som Quentin upplevt inom skolans murar. Hon har fått göra stora offer, och på vägen har någonting inom henne gått ohjälpligt förlorat. I passagerna om Julia får jag tillbaka känslan från första boken, den där osläppbara måste-läsa-vidare-känslan. Resten av tiden är det helt ok, ja bra till och med. Helt klart läsvärt. Jag försöker alltså inte säga att Grossman inte kan leverera en bra historia. Det är bara inte riktigt lika magiskt den här gången.

Kan fortfarande leverera

Susanna Mattsson

Killbergs Bokhandel Jägersro

Bok & Bibliotek i Göteborg 2011 - En fältrapport

Bokmässan, torsdag den 22:a sept. Åter i detta Mecka för bokhandlare, förlagslakejer, bibliotikarier och allsköns litteraturnördar. Torsdagen är branschdagen, så det är bara näst intill outhärdligt mycket folk. Jag gjorde misstaget att gå på en lördag för många år sedan. Det gör jag aldrig om….

Bokmässans kanske längsta signeringskö var nog den framför Hollywoodfrun Maria Montazamis bord (med Ulf Lundell som stark utmanare). Eftersom Maria var vänlig nog att byta ett par ord med varje person i kön så hann hon tyvärr bara med att signera sju böcker….

Anders de la Motte, som utsågs till Årets Debutant 2010 av Svenska Deckarakademin, återvänder nu med uppföljaren till ”[geim]”, ”[buzz]”. Anders håller för närvarande på att äta upp sig lite, odla skägg och köpa en väst med väldigt många fickor. Vad som i deckarförfattarfältet kallas för att uppnå ”GW-pondus”.

Glad och lycklig. Pia Printz, förläggare på Printz Publishing, med den bok som gjorde henne till multi-multimiljonär i höger hand och den som kommer göra henne Von Anka-rik i den vänstra.

Skräckmysfarbror Anders Fager må se snäll och beskedlig ut på bild, men bakom fasaden dunkar ett ruttet, svart hjärta vars törst för blod, inälvor och ond bråd död kan mäta sig med Vlad Pålspetsarens.
Anders är tillgänglig för barnkalas.

Skräckdrottningen från Saxtorp, Caroline Jensen, aktuell med rysaren ”Vargsläkte” - en mycket läsvärd rysarroman som utspelar sig i en sömnig skånsk kuststad - och hennes förläggare Anna Lindvall (även författare till boken ”Cancerkarusellen”). Aah-oooh, Werewolves of Gothenburg!

Bosse ”Bildoktorn” Andersson har bytt fokus från bilreparationer till Whisky. Jag misstänker att detta pågått under en längre tid, för sist jag lämnade in min Suzuki Grand Vitara på reparation hos honom var det uppenbart att han druckit under servicen. Fläktremmen var intrasslad i avgasröret och han hade monterat tillbaka ratten uppochner. Ta’t lugnt med spånken Bosse!

Kåsören, bloggaren, TV & Radiopersonligheten och (snart) romandebutanten Kalle Lind spanar i fjärran efter framtida succér. Liza Marklund spejar, udda nog, efter sin svunna storhetstid i samma riktning….

Kim Kimselius, Ungdomsförfattare Extraordinaire, med sitt senaste alster. Kim är en av rikets flitigaste boksignerare. Kanske endast slagen av kungen själv, Björn Hellberg.

Thomas Eriksson, en klar kandidat till Svenska Deckarakademins debutantpris i år, poserar nöjt framför sin thriller ”Bländverk”. En mycket sympatisk och rolig ny bekantskap (och det säger jag inte bara för att han snart gästbloggar här på Bokboxen)!

Johan Theorin kan tyckas se lite ledsen ut. Kanske beror det på att Ölands Turistråd fått honom avvisad från ön eftersom hans böcker skrämde iväg turisterna. Johan, som saknar sitt hus och sin familj, har gått dem till mötes genom att förlägga sin nya rysare till västkusten istället. Det är hemskt hur myndigheterna kan behandla stackars oskyldiga författare egentligen! Någon borde starta en protestlista eller en Facebookgrupp eller nåt!

Dagen börjar närma sig sitt slut. Precis när jag är på väg till bilen för att bege mig hem till Skåne springer jag in i mina gamla gymnasiepolare Herta, Mario och Peter (vi gjorde Nya Elementars skoltidning tillsammans 1989-1991). De ber mig att delta i manifestationen för Dawit Isaak och naturligtvis ställer jag upp för en sådan god sak. http://www.freedawit.com/

Känn ingen sorg för mig Göteborg. Vi syns igen 2012!

Johan Zillén

Bokia Killbergs Center Syd

Alla var där – utom jag

Jag har nästan inte missat en enda, inte sedan starten 1985. Men nu är jag kvar i Skåne samtidigt som hela Boksverige minglar benen av sig uppe i Göteborg. Inget trängas och svettas och bara nästan skymta den där författaruppläsningen man så gärna ville se. Inga felvalda seminarier som aldrig tycks ta slut. Inget nattsuddande på Park. Inget champagnesmuttande högst upp i Gothia Towers (räkmackorna som är världsberömda i hela Sverige har jag inte smakat)… Vad är väl en bal på slottet? Får hoppas att Johan kommer med en fullödig beskrivning av vad som gjorde just den här Bokmässan så trist och tråkig, och alldeles, alldeles underbar.

När jag var barn däremot kunde inget hindra mig. Sprang runt med autografblocket i högsta hugg och jagade författarsignaturer, hög på gratisgodis från montrarna. (Nörd? Jag? Är det konstigt att jag hamnade i en bokhandel?) Var merparten tagit vägen nu har jag ingen aning om, men den tummade lappen med Anthony Burgess namnteckning är ständigt bokmärke i ”A clockwork orange” där hemma i hyllan.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Ränderna går aldrig ur

Det började med min styvmors gamla böcker om tvillingarna O’Sullivan, Enid Blytons (”Fem”-böckerna) något mer okända serie om Isabel och Patricia på internatskolan St Clare. Det fortsatte med "Den hemliga historien”, ”Prep”, ”Döden på en blek häst”, ”The Likeness”, ”Händelser vid Kirkston Abbey”…

Vi pratar alltså om min kärlek till böcker som utspelar sig i skolmiljö, och allra helst då på internat. Jag vet inte vad det kommer sig av, det var något med de där midnattsfesterna i St Clare-serien, gemenskapen och tanken på att växa utanför familjen. Något romantiskt. Eller kanske är jag bara en obotlig plugghäst. Och om jag själv hamnat på internatskola? Hade med största säkerhet hatat det.

Inte desto mindre blev min glädje stor när jag läste om Agnes Hellströms ”Ränderna går aldrig ur” hos Calliope. En svensk internatskoleroman! Hur har jag kunnat missa den? Nåväl, skadan togs snabbt igen.

Boken handlar om Elin, uppvuxen i Gimo med en ensamstående mamma som tagit avstånd från sin överklassbakgrund. Elin känner sig avstängd och utanför i det lilla samhället. Hon längtar efter något annat, så när det är dags att börja gymnasiet tjatar hon, med benägen hjälp av sin mormor, sig till att få börja på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Överklassigt internatliv, så långt från vardagen man kan komma. En chans till gemenskap och en möjlighet att knyta an till de rötter mamman skurit av utan att fråga.

Men inte helt otippat är livet på internatskolan inte bara en dans på rosor. Elin kämpar för att smälta in i den nya miljön (med initiationsriter, strikta hierarkier och allt), och när hon väl gör det börjar även den nya kostymen skava;

”Jag trodde att livet skulle vara enklare här, mer statiskt och onyanserat. Jag hade helt förträngt att människor i grund och botten är lika. Att de oavsett sin plats i världen kämpar för sin överlevnad, med de medel som krävs.”

Jag gillar boken, och jag gillar Elin. Miljöerna är exotiska för mig, såväl internatskolemiljön som överklassditon. Men boken är ingen tungviktare, griper aldrig riktigt tag på djupet. Jämfört med till exempel ”Prep” (Curtis Sittenfeld) känns utanförskapet bra mycket mindre plågsamt, mindre akut. Elin kompromissar, men ger aldrig upp sig själv, hennes blick är glasklar. Och det glimrar definitivt till emellanåt, i klassanalysen, och skildringen av Elins längtan efter samhörighet. Men ibland känns slutsatserna lite väl självklara, lite trubbigt psykologiserande, som när Elin vid upprepade tillfällen i tanken slår fast sådant som texten redan har (eller borde ha) visat.

Men, men, men… jag tycker om det. Sträckläser och njuter under tiden. För älskare av internatskolegenren funkar det fint. Likaså för den som vill som vill ha en bra bok som underhållning för stunden. Det ryktas att Agnes Hellström skriver på sin nästa bok. Den tänker jag läsa.

Charma en bokhandlare – Såhär gör du

Vill du helt kollra bort din lokala bokhandlare? Gör såhär (delar av exemplet tagna ur verkliga livet):
Kom in i butiken i dina arbetskläder (i det aktuella fallet sotarmundering, med tillhörande svarta fläckar i ansiktet). Leta runt ett tag och gå sedan förvirrad fram till kassan. Fråga vänligt:

- Har ni inte Jeanette Winterson på engelska? För min Winterson-samling försvann nämligen i flytten och jag måste köpa om den…

Här kommer din bokhandlare att önska inget hellre än att hon kunde plocka fram allt från ”Oranges are not the only fruit” till ”Lighthousekeeping” och lägga för dina fötter. Istället kanske du tvingas lämna butiken med oförrättat ärende. Men kommer du tillbaka hittar du bokhandlaren, imbecillt leende, fastfrusen bakom kassan, nynnande Chim-Chim-Cheerie. Bjud ut henne då. Hon kommer garanterat att svara ja.

Austin Wright – Tony & Susan

Jag har sedan 2002 betygsatt varje bok jag läst ut på en skala från 1 till 10 och vanligtvis skrivit en liten recension (I’m Reading på Facebook. Yay!). När man läser mycket och ofta i manusform, långt innan boken släppts är det ett utmärkt verktyg för att slippa ha allt i huvudet. Kan vara lite jobbigt när det kan ha gått två år sedan man läste de böcker man ska rekommendera som sommarpocket…

Under dessa år har jag bara haft två 10-poängare (Ja, jag är rätt snål det erkänner jag). Cormac McCarthys ”Vägen” och Neil Gaiman & Terry Pratchetts ”Goda Omen”. Jag trodde in i det längsta att ”Tony & Susan” skulle bli den tredje.

För Austin Wrights ”Tony & Susan” är en förbannat bra roman, om detta råder absolut ingen tvekan. Det är en riktig höjdare. Den gavs ut första gången 1993 och fick lysande recensioner, men glömdes snabbt bort. Nu får nya läsare, som jag och alla de kunder jag kommer tvinga på den här boken i vinter till exempel, chansen att hitta detta mästerverk om skuld, hämnd och läsandets krafter.

Bara själva romankonstruktionen är värd en hel påse med guldstjärnor. Susan får ett bokmanus från sin gamla exmake Edward som hon inte hört av på många år. Han ber henne läsa det och ge honom ett ärligt omdöme. När hon i boken läser boken i boken läser vi också boken i boken. Våra tankar om boken i boken blandas med hennes tankar om boken i boken. När hons sugs in i boken i boken sugs vi in i boken i boken.

Ni får se. Det är mästerligt. Ni ska läsa det själva så jag avslöjar inte mer om handlingen.

Boken i boken är också en förbannat bra roman. En dramathriller värdig Daniel Woodrell eller Dennis Lehane. En historia om blod, hämnd och maktlöshet som utan problem kunnat hävda sig som en alldeles egen bok.

Sedan tar boken (samt även boken i boken) slut.

Vilket gör mig besviken på flera sätt. Dels det att jag inte får läsa den här boken (eller boken i boken) längre, men även för att boken (och boken i boken) inte slutar som jag vill.

Det är på inget sätt ett dåligt slut. Bara inte det slut jag ville ha.

Goddammit! 9 av 10 poäng. Bara.

(Boken släpps på svenska den 13:e oktober, men den engelska pocketutgåvan finns i butik nu.)

Johan Zillén 

Bokia Killbergs Center Syd

Smygtitt på Haruki Murakamis 1Q84

Om du har svårt att vänta på den andra delen i Haruki Murakamis trilogi "1Q84" så får du här lite införmaterial:

"Kan vi verkligen säga att världen existerar så som vi uppfattar den? Hur är världen egentligen skapad? Hur samverkar det som nu existerar med det förflutna? Och hur påverkar nuet framtiden? Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin utmanar vår uppfattning om sanning och tid - och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse. Aomame åker på motorvägen i en taxi. Hon har bråttom men fastnar i trafiken. Eftersom hon är försenad till ett viktigt och hemligt arbetsmöte får hon ett märkligt förslag av chauffören: att ta en trappa som leder ner från motorvägsbron. Hon tackar ja och kort därefter börjar hon känna sig frånkopplad världen utanför. I ett slag är hela hennes tillvaro förändrad och hon står snart inför grundaren av en religiös sekt. Tengo är en ung man som vill uppfylla sin dröm om att bli författare. En vän till honom, som knappast är en särskilt begåvad författare, börjar allt mer att styra hans liv när hon bestämmer sig för att ställa upp i en litterär tävling. Till Tengo påstår hon att den bygger på egna erfarenheter, ändå tycks ingenting stämma. Plötsligt är det som om någon drar undan mattan för det han alltid tagit för givet är sanning. På olika sätt möts Aomame och Tengo och de börjar sakta närma sig varandra. Det är som om de vore beroende av varandra. Men frågan är om det är möjligt för dem att någonsin mötas i den verkliga världen som de tror sig leva i. Kanske är det kärlek, eller så är det något som är mycket mer komplicerat än så. Det här är andra delen i trilogin 1Q84."

Följ den här Facebook-länken och klicka på "gilla" för att läsa hela första kapitlet ur 1Q84, andra delen. 

Boken släpps på engelska den 25 oktober och den svenska översättningen i mars 2012.

Utgivningsdag 15 mars 2012

Litterärt ösällskap

Robinson-såpan har minst sagt sett sina glansdagar (är det någon som fortfarande tittar?). Men när kvällstidningsrubrikerna braskar kan jag inte låta bli att fundera över vem jag helst skulle vilja ha med mig till en öde ö. Ur litteraturhistorien då såklart.

Smartast vore förstås att välja Robinson Crusoe. Eller Fredag. Eller annan individ ur stammen gedigna män med erfarenhet av det här med ö-liv. Någon som Aragorn. En kung och utbygdsjägare är perfekt. Långa ballader vid lägereld väntar. Det borde väl vara helt ok. Varför känns det så tråååkigt?

Istället tänker jag direkt på mr Darcy (åååååh, mr Darcy! Jag erkänner, tillhör de besattas skara. Vi är några stycken har jag förstått). Så ger man tanken ett varv till och bara… HJÄLP! Vad är jag för en självplågare som vill ha den där självgoda surpuppan (stolt, fördomsfull, någon?) som enda sällskap, kanske i åratal. Kan det vara så att det egentligen är Colin Firth jag vill ha med mig till ön? Ska vi vara noggranna är han ju inte direkt klippt ur litteraturhistorien. Tillbaka på noll alltså. Kanske vore bra mycket trevligare med Lizzie Bennet, en annan favorit ur samma bok.

Men de där borgerliga romankaraktärerna har ju aldrig lärt sig att göra ett vettigt handtag. Möjligen måste man välja. Praktisk eller kul. Överleva fysiskt eller överleva intellektuellt. Kan någon från deckarvärlden fylla båda behoven? Kanske Frank Mackey (”Faithful Place”) eller Harry Hole (utan sprit, flyter det i land en tunna rom – som det väl plägar göra - är man ju körd med honom som sällskap). Eller skulle man inte ha väldigt kul ihop med till exempel Bridget Jones? Hennes enerverande viktnoja hade antagligen släppt efter en diet på palmhjärta och fisk. Totalt opraktisk såklart. Och kanske skulle det kännas som att vara fast i ett evigt ”Sex and the City”-avsnitt efter ett tag. Fast utan city då. Och utan sex.

Det lutar nog ändå, mot bättre vetande såklart, åt mr Darcy. Jag och mr Darcy… ensamma… på en öde ö. I evighet. Ååååh, mr Darcy!

Perfekt på en öde ö? Vem väljer du?

Vemodigt och vansinnigt vackert om kärlek och förlust – ”Den Försvunne” av Kim Echlin

Det är svårt att skriva bra om kärlek. Alltså om de där riktigt svindlande, andlösa, alltuppslukande kärlekshistorierna. Ganska lätt blir det sentimentalt. Ganska lätt blir det pekoral. Men när den kanadensiska författaren, journalisten och filmaren Kim Echlin skriver om kärlek blir det bara vansinnigt vackert. ”Den försvunne” är den första boken av Echlin som översätts till svenska, och själv hade jag inte hört talas om henne tidigare. Desto större blev såklart glädjen över att snubbla över den här fantastiska romanen.

På en bluesklubb i Montreal träffar sexton år gamla Anne Greves musikern Serey. Han är student från Kambodja och lever i ofrivillig exil sedan gränserna stängts vid Pol Pots maktövertagande. De inleder en passionerad kärleksaffär, men när gränserna öppnas återvänder Serey hem. Anne försöker gå vidare, men trots att hon inte hör ett ljud från mannen hon älskar reser hon till slut efter till Kambodja för att hitta honom.

För drygt tio år sedan reste jag själv i Kambodja, det var mitt första möte med ett land så fattigt, och så extremt färgat av sin historia. Det fanns så få gamla människor. Så hårt hade våldet och dödandet slagit att generationer nästan raderats ut. Jag minns hur jag sjönk ner, svimfärdig, i skuggan under ett träd utanför det gamla säkerhetsfängelset Toul Sleng, förlamad av vad jag sett därinne. Det var ofattbart. Echlins bok gör det inte mindre ofattbart, snarare kryper tragedin närmare, genom de personliga historierna. För lika mycket som det här är en kärlekshistoria, lika mycket är det en skildring av vad som sker med invånarna i ett land tyngt av rädsla, sorg, våld och korruption. Men det är också en berättelse om människans styrka och en längtan gränsande till besatthet. Hur långt är vi beredda att gå för kärlek? Och det vi finner, är det värt det? Här finns inga raka svar. Men en underbar historia; vacker, sprängfylld av känsla och outsägligt sorglig.

Jag frågar mig bara varför det svenska omslaget har en bild som får i alla fall mig att omedelbart associera till Vietnam (kläder, huvudbonad). Nej, då känns det här omslaget bra mycket bättre.

Läs mer om Kambodja: Vill du veta mer om Kambodja och dess historia (och det vill man efter att ha läst ”Den försvunne”.) så läs Peter Fröberg Idlings poetiska och knivskarpa reportagebok ”Pol Pots leende” från 2006. Makalöst bra den också.

Gästbloggare: Anders de la Motte

Att skriva en uppföljare borde vara en baggis.

Formen är ju satt, huvudkaraktärerna introducerade och förhoppningsvis har man hunnit locka till sig en trogen krets läsare som kommer att kasta sig över boken så fort den kommer ut i handeln. A Piece of cake med andra ord, gasen i botten, det är bara att köra så det ryker!

Allt det där är naturligtvis sant, men då glömmer man en liten och inte så obetydligt detalj. För vid första boken var man bara en förhoppningsfull hobbyskribent som satt och knackade för sig själv hemma på kammaren. Lugnt och fint – no pressure at all!

Men nu, när andra boken skall skrivas finns de där plötsligt. Små irriterande förnimmelser som kikar över axeln och sänder kalla kårar längs ryggraden medan de Gollumväser i ens öra. Förväntningar, my precious! Förväntningar….

Förväntningar från förlaget (och i värsta fall förlagen) att visa att man kan leverera enligt kontraktet, förväntningar från läsekretsen om att förvalta deras berättelse. Ge dem mer av sådant de gillar men ändå komma med något som känns nytt.

Och sist men inte minst – förväntningar från en själv!

För nu måste man visa att första boken inte bara var en Lidnersk knäpp, ett one-hit wonder som inte går att upprepa. Att man dessutom hunnit lära sig ett och annat på vägen och att man blivit en mycket bättre skribent, ja rent utav – en författare…

Så hur gick det då? Fick jag ihop det eller är jag dömd att likt Göran Gillinger försvinna in i solnedgången medan Lemon tree klingar i iPodlurarna?
Det är i slutänden upp till er läsare att avgöra.
My work is done, the rest is up to you som HP skulle ha sagt.

När [buzz] börjar är han på flykt. Det har gått fjorton månader sedan han via en mystisk mobiltelefon blev indragen i ett djävulskt verklighetsspel som sånär kostade honom livet. Men även om HP nu har allt han kan önska sig, frihet, pengar och ett minimum av ansvar, är han inte nöjd. Han saknar kickarna från Spelet. Det bekväma livet tråkar ut honom och i takt med att han får allt svårare att sova börjar han också få problem med att skilja fantasi från verklighet. Ibland kommer han på sig själv med att nästan hoppas att Spelet ska hinna ifatt honom.

När han så träffar Anna Argos verkar saker och ting ljusna. Hon är precis hans typ – rik, världsvan och snygg. Men under hennes coola yta börjar han ana något oroande. Som om hon var rädd för någon – eller något. Och så var det ju det där med hennes telefon …

För Rebecca Normén borde livet vara enklare nu när hennes förflutna inte längre plågar henne. Hon har befordrats till gruppchef för ett eget livvaktsteam och står i begrepp att bli sambo. Trots detta har hon svårt att finna sig tillrätta. Hela hennes nya liv känns på något sätt overkligt, som om det inte var hennes. Så får hon tips om ett webbforum där en anonym skribent, en polis som kallar sig Maybey, plötsligt börjar vända sig direkt till henne, nästan som om de kände varandra. Och det som Maybey skriver är minst sagt oroande …

Allteftersom förföljarna tar in på HP och Rebecca hinner frågorna också ikapp dem. Vad är egentligen på riktigt? Vem kan man lita på? Och går det att skydda sig mot ett hot som kanske inte ens existerar?


Anders de la Motte är född 1971 och numera bosatt i Skåne. Han arbetar som säkerhetschef på ett multinationellt IT-företag och har tidigare varit polis i Stockholm.

Thrillern [buzz] är uppföljaren till succédebuten [geim] som av Svenska deckarakademin utsågs till bästa svenska deckardebut 2010. Boken släpps den 8:e september samtidigt som pocketversionen av [geim].

Höstligt habegär

Jag tillhör dem som passionerat älskar våren och sommaren och som sjunker ihop lite för varje minut som dagen förkortas när hösten nalkas. Utrop av typen: "Men nu kan man äntligen stanna inne och mysa utan dåligt samvete" biter inte på mig. För visst, hösten är högsäsong för läsning. Men min förnåga att sjunka ner i soffan med en bok utan en tanke på allt annat som behöver göras är nämligen ytterst välutvecklad. Det gör jag oavsett om det är maj eller oktober.

Det finns däremot en väldigt årstidsspecifik tröst - svampen. Visst, man kan tjuvstarta med lite svampplockande under sommaren, men det är nu som den verkliga festen är igång. Det enda som skulle kunna göra mig ännu lyckligare medan jag duckar för jägarnas kulor och plockar kantareller, taggsvamp och trattisar som om det inte fanns någon morgondag är den här termosen.

Visst är den alldeles, alldeles underbar? Är inte så mycket för prylar annars, men att hälla upp en kopp kaffe eller te ur den här under en paus i svampplockningen måste vara varje bok- och naturälskares våta dröm. Den som ger mig den i present äger mitt hjärta för evigt.

Mästerberättaren Nesser

En ny Håkan Nesser-roman får inte ligga och bli dammig hos oss. Jag kastade mig över boken, mannen tog ljudboken samtidigt.

Han är numera Londonbo, den gode Nesser, och det märks. "Himmel över London" är mycket atmosfär från staden. Men här, mina vänner, gäller det att inte tappa bort sig. Romanen går i många olika spår, förvirrar och fascinerar. I centrum står en dödssjuk förmögen man som ska fira sin 70-årsdag i just London. Han bjuder in ett litet gäng människor till denna speciella kväll. En av dem får inbjudan och flygbiljett från USA från "en välgörare".

Vad blir det då av detta? En speciell nessersk historia, till och med ännu med speciell än de tidigare. Emellanåt skakar mannen och jag på huvudet åt Nessers tricks, men det kvittar: Han är en mästerlig historieberättare och vi kapitulerar.

Eva Killberg
Bokia Killbergs bokhandel Ängelholm