"Stjärnklart" – Lars Wilderäng

"Elektronik har inget immunförsvar.

Det är något som inte stämmer med de allt fler trasiga telefonerna som har lämnats in för reparation runtom i landet. De är stendöda.
Samtidigt börjar en rad oförklarliga händelser i samhället avlösa varandra. Ett fabrikationsfel i bilarnas mikrochips förvandlar snabbt vägarna till bilkyrkogårdar. Tågen drabbas av elfel, hyllorna i affärerna gapar tomma, sommarförkylningarna blir allt segare och strömavbrotten blir en del av den nya vardagen."

Sedan Lars Wilderängs dystopiska thriller (ja, jag har läst en undergångshistoria igen! So sue me!) ankom min lilla boklåda häromdagen så har min kontorsdator packat ihop. Datorn på lagret vägrar hitta nätverket och butikens skrivare strular så mycket att jag funderar på att "go Office Space on it’s ass" (såhär).
Jag kan inte med säkerhet hävda att dessa händelser har ett direkt samband, men jag börjar bli lite orolig för framtiden här …
För likt Jana Vagners "Ön" (recension här) så är Wilderängs skildring av hur ett samhälle som förlorar basfunktioner, ström och fungerande infrastruktur förmodligen inte särskilt långt ifrån sanningen.

Handen på hjärtat. Hur länge tror du vi skulle klara oss utan rinnande vatten, våra iPhones och ett öppet Konsum eller ICA runt hörnet? Inga sjukhus att åka till eller polis som kommer när vi behöver hjälp.
Jag vet inte hur länge du skulle överleva i vildmarken? Själv är jag ingen Bear Grylls direkt.

Det som verkligen skiljer Wilderängs apokalyptiska sci-fi-thriller från mängden är den geografiska placeringen. Precis som en död svensk får mer uppmärksamhet än hundra döda palestinier i pressen – medkänsla mäter man i kilometer – så slår det hårdare när miljöerna och platserna är välbekanta.
Att korsa Göta Kanal trumfar okänd flod i Colorado liksom.
Och Wilderäng får fram en skönt "Walking Dead"-ig stämning i boken (minus Zombiersarna då, inget sådant här).
Vi får följa olika grupper och personer, se hur de klarar sig (eller inte) genom katastrofen.

Wilderängs MÖP-fans (Militärt överintresserade personer), som frossade i vapen- och krigsfokuseringen i de tidigare romanerna "Midvintermörker" och "Midsommargryning", kommer inte att känna sig övergivna här heller. Även om katastrof- och överlevnadsberättelsen är den dominerande här så finns det ändå rätt gott om Militaria. Bl.a. får vi följa en svensk FN-trupp i Afghanistan (och all deras militära utrustning ingående) samt deras kollegor på hemmaplan i Sverige.

Som alla böcker i början av en svit (det ska bli tre i serien tydligen) lider den lite av "Del 1-syndromet". Mycket lämnas hängande i luften.
Och jag ska inte avslöja något om boken slut, men den rejält oväntade "cliffhangern" lämnade mig klart positivt överraskad!
Ser definivt fram emot fortsättningen nästa år.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd