Sidor

Aktuella evenemang

måndag 30 november 2015

Gästbloggaren: Carina Bergfeldt

Den här texten som du läser nu är försenad.
Min deadline passerad.
På ett sätt är det ganska synonymt med livet i stort. När mitt arbete vid sidan om – att skriva böcker – krockar med mitt arbete till vardags – att skriva artiklar. Ett får nästan alltid stå tillbaka för det andra.

Jag hade helgen för två veckor sedan planerad. Jag skulle sova ut, vakna i min egen säng, brygga ett par extra koppar kaffe, tända ljusen på både matbordet och vardagsrumsbordet, och så skulle jag skriva ett gästinlägg. Istället satt jag på ett plan till Paris, och liverapporterade från ett elände de flesta av oss förhoppningsvis aldrig behöver uppleva annat än i textform.

För det är så vardagen ser ut.
Orättvisor och elände, och inga lyckliga slut.
Mördaren åker inte nödvändigtvis fast. Offret får inte sin hämnd. Men livet går ändå vidare. För evigt förändrat.
Oftast accepterar jag det, orättvisorna som passerar revy. Jag tycker aldrig om dem, men jag lär mig att leva med dem.
Men ibland inte. Ibland väcks en eld någonstans i bröstet. Det är bara som en gnista först. Men sedan tar det eld. Och hjärtat börjar brinna. Och jag kan inte längre bara berätta det i artikelform och gå vidare. Det krävs något mer.

Det hände mig när jag var i Indien. Jag träffade Seenu, en 16-årig flicka som gruppvåldtagits av åtta män. När hon berättade sin historia så var det en specifik detalj som fastnade hos mig. En vedervärdighet bortom det mest vedervärdiga, som gjorde det omöjligt att släppa henne, långt efter artikeln var skriven. Gnistan var tänd.
Jag gick och funderade på hennes öde, och jag blev arg. Rytande lejon-arg. Och jag gjorde det jag gör när den känslan kommer. Jag skriver. Den som har sagt att man inte ska skriva i affekt anser jag är helt ute och cyklar. Några av mina bästa texter har producerats på det viset.
Den verkliga Seenu fick inte upprättelse. Hon fick inte hämnd. Det fanns ingen rättvisa.
Men i min bok är det en annan femma.

Carina Bergfeldt är en prisbelönt reporter och kolumnist. 2012 vann hon Stora Journalistpriset i kategorin Årets berättare. Hon är uppvuxen i Götene i Skaraborg, men bor numera i Stockholm. Carina Bergfeldt debuterade som författare med kriminalromanen "Fadersmord" som sålde i nästan 50 000 exemplar. "Fotografiet" är den fristående fortsättningen på debuten om poliserna och nyhetsredaktionen i Skövde.
Våren 2015 släppte hon reportage­boken "Sju dagar kvar att leva – En berättelse om brott och dödsstraff".

Blev ni nyfikna på Carinas deckare nu? Håll utkik, för snart är det dags för tävling igen!

lördag 28 november 2015

Signeringar i våra butiker i helgen!

Anna Karolina signerar på Jägersro Center idag kl. 12-14.


Det lackar ju mot jul och det brukar betyda att författarbesöken duggar lite tätare än vanligt i våra butiker. Så även i år. I helgen kan ni träffa Kim Kimselius (Center Syd och Helsingborg), Anna Karolina (Jägersro), Björn Hellberg (Center Syd) och Louise Jondalen (Helsingborg).

Läs mer om var och när under Aktuella Evenemang.

Välkomna!

fredag 27 november 2015

Folkmusik och slottssmystik


Ibland tror man att det nästan inte kan vara sant. För visst måste Elizabeth Hand ha smugit runt mitt hus med örat mot väggen för att kunna snickra ihop en historia så helt i min smak som den gotiska kortromanen "Wylding Hall"?

Hur skulle jag inte kunna älska en bok...
1. Som utspelar sig på ett gods i Hampshire?
2. Som äger rum sig på 70-talet med ett gäng hippies i huvudrollen?
3. Där dessa hippies spelar i ett acid folkband?
4. I vilken författaren droppar referenser som "John Barleycorn" och Vashti Bunyan?

Kanske har jag inte outat min faiblesse för engelsk nyfolk här i bloggen förr... I alla fall. Man kan ju säga att jag får mitt lystmäte här. Och på det en historia fylld av mystik, skräck och folktro. Och såklart, mörka hemligheter! Som sagt. Örat mot väggen.

En varm sommar skickas bandet Windhollow Faire iväg till godset Wylding Hall på den engelska landsbygden av sin manager för att skapa det album som kommer att bli deras mästerverk. Som läsare vet vi redan från början att det barkar mot undergång. Att albumet som spelades in fick kultstatus, men att bandet aldrig spelar ihop igen.
Den rutinerade skräckläsaren får också tidigt varningar om att allt inte står rätt till på Wylding Hall. Lokalbefolkningen håller sig undan, bandet varnas för att tillbringa för mycket tid i skogen, huset osar av mystik, klagande sång kan höras på natten, och så vidare och så vidare. Jag vill inte gå för djupt in på läskigheterna här med risk för att förstöra för läsare som älskar kalla kårar, men döda fåglar spelar också en viktig roll.
Och – självklart – inträffar en katastrof. Bandet flyr tillbaka till London. När vi kommer in i handlingen har många år passerat och medlemmarna berättar för första gången om vad det var som egentligen hände den där sommaren.

Jag njuter av varje sekund. Det här var en alldeles, alldeles underbar ny bekantskap. Tack till boktipsaproffset Elisabeth Östnäs (läs hennes gästblogg här) för en helt perfekt bokmatchning!

Min enda invändning är att bokens många berättarröster gjorde det lite svårt att hänga med. Som ljudbokslyssnare är går det ju inte att bläddra tillbaka för att ta reda på vem som egentligen är vem. Men det ger sig efter hand, även om jag nog skulle rekommendera att ni tar er an pappersboken istället.

Har förresten hört ryktas att Linda Skugges förlag Constant Reader är på väg att introducera Elizabeth Hand på svenska. Kulturgärning.

Slutligen – ett musiktips:


Och blev ni nu sugna på mer folkig engelsk alternativmusik från back in the days? Se om ni kan lägga vantarna på samlingen "Gather in the mushrooms (The British acid folk underground 1968-1974)". Ni kommer inte att ångra er!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Träffa Anna Karolina på Center Syd idag!



Idag mellan kl. 15-18 besöker Anna Karolina oss och signerar sin senaste bok "Står dig ingen åter", uppföljaren till kritikerhyllade "Stöld av babian".
Anna Karolina har gått på Författarskolan vid Lunds universitet och har jobbat som polis i Stockholm och Malmö sedan 2001.

Här kan ni läsa Sydsvenskans hyllande recension av "Står dig ingen åter" från tidigare i veckan.

Hjärtligt välkomna önskar Johan med personal!

torsdag 26 november 2015

Författarbesök och VIP-kväll på Center Syd



Ikväll bjuder Johan med personal in till VIP-kväll i vår butik i nyrenoverade Galleria Center Syd. Alla medlemmar i Akademibokhandelns Vänner har 20% rabatt under kvällen och klockan 19 dyker thrillerförfattaren Joakim Zander, aktuell med "Orten", upp för att signera sina böcker.

Invigningsfesten fortsätter sedan hela helgen. Bland annat med fler signeringar. All information hittar ni under Aktuella Evenemang.

Hjärtligt välkomna!

onsdag 25 november 2015

När hundarna kommer – Augustpriset 2015


Ett stort grattis till Jessica Schiefauer som i måndags kammade hem sitt andra Augustpris!
Denna gång för ungdoms-men-passar-lika-bra-till-en-vuxen-romanen ”När hundarna kommer”.

Hon höll på galan ett mycket kärnfullt och uppriktig tal, där hon propagerade för att Augustpriset för barn- och ungdomsböcker borde delas upp i två. Hon sa bland annat:

”Vi behöver människor i framtiden som är kritiska och tänker själva. Hur får vi det? Jo, genom att satsa på barn- och ungdomslitteraturen …
Vi peppar, och lyfter den lika mycket som vi lyfter vuxenlitteraturen.
Barnen ska få sin fantastiska litteratur, och det kan göra att de kan gå vidare så att det om tjugo år finns läsare som kan läsa vuxenlitteraturen ..”


(fritt citerat)

Word sister!

Men boken då?
Det är en berättelse lika mycket, mer faktiskt, om förövarens familj än om förövaren och offret själva.
För oss gamla nog att minnas John Hrons öde är det mer än bara en otroligt välskriven och djupt rörande berättelse (även om boken inte uttalat handlar om Hron-fallet så är likheterna påtagliga, och författaren växte själv upp i Kungälv), utan även ett stycke gripande nutidshistoria.

Läs den. Och få minst en ungdomling i din närhet att läsa den.
”Läsande unga ger kritiskt tänkande vuxna”.
Word igen!

”Ester och Isak. Isak och Ester.
Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna. 
När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv. 
Isak har en lillebror som heter Anton. 
Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek. Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.”


Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

måndag 23 november 2015

Gästbloggaren: Sharon Bolton

Som ni vet har vissa av våra bloggare (läs: Susanna) ett mycket gott öga till den brittiska deckarförfattaren Sharon Bolton. Därför är vi (läs: Susanna) löjligt glada över att få presentera henne som gästbloggare.
I samband med att hennes senaste bok "Små svarta lögner" kommit ut på svenska reflekterar Bolton över hur försvunna barn påverkar och förminskar hela samhällen.

Losing a child – any child - is our biggest fear and our greatest failing.
Children belong to us all. We feel this, at some deep, primal level. When we hear of a child being sick or injured, empathy can only partly explain the pain we share with those closest to him.
The instinct to protect children is strong. A child stumbles in the park; our reaction is to assist, and whilst our hands might be stayed from fear of being mistaken for a predator, the instinct remains. When children are made to suffer, we all share both the responsibility and the shame. A child’s death lessens us as a community.

When a child dies violently, or disappears, it impacts upon us all. This is something we should have prevented, either at societal level, by putting in place the systems and safeguards that keep children from harm, or individually by being there, spotting it and doing something. Give me a trip in a time machine, and I’m off to the New Strand Shopping Centre, Bootle, on the 12 February 1993, to step in with a timely, ‘Hang on, lads, where are you taking that little boy?’ Does anyone who remembers James Bulger feel differently?

Communities that cannot protect their children (even though the fault is in no way their own) suffer the collective pain of failure. Understandably, the people of Dunblane dealt with crippling grief and burning anger following the 1996 primary school massacre, but the impact of that day went beyond the misery of immediate friends and families and became manifest as a diminishing of our nation. With the illogical but unerring instinct of the victim to self-blame, Dunblane and the nation shared a sense of shame. What did we do to deserve this? How could we have stopped it?

If violent deaths of the very young are hard to deal with, unexplained disappearances are worse, and it was this communal reaction to tragedy that I wanted to explore in "Little Black Lies".
When a child vanishes we see an initial rallying together of the community. A huge amount of emotional energy pours out as we join in the search, support the parents, make tea and freely give up our shoulders to the weeping. We rejoice when the child is found and the ending is happy. But when it is not? When our energy comes to nothing and the child remains missing? Then our communal reaction turns darker.

Then, societies start to turn on themselves and to blame those to whom they should show most sympathy. It is the parents – not us – who are at fault, for failing to take care of their children and thus bringing shame upon us all. When 3 year old Madeleine McCann vanished from the small Portuguese town of Praia da Luz in 2007, sympathy and support among local people gave way to hostility towards the parents, for bringing the condemnatory eyes of the world on their quiet seaside town.

Societies splinter when children go missing. Self-blame turns to blame of those close to us. Neighbours distrust each other. Families are torn apart. Pack-like, we turn on those who are perceived as being weaker: the misfit, the lonely middle-aged man, the woman not long out of prison. Suspicion and reproach become the salve for our grief.
As time goes on, the effects are more muted, but still present, like the ripples on a pond travelling slowly outwards. The impact starts to creep into our culture. In "Little Black Lies" I wrote about how vanishings and violent deaths quickly slip into local folklore, appearing first of all as ghostly sightings, and then later in the oral tradition of story telling.

I grew up in the Pennine moors, a place of uneven landscape and long, lonely roads and can remember a young boy being killed in a road traffic accident at a point where a farm track meets a fast, former Roman road. For years after, we children told each other that if we waited at that spot, at the exact time of his death, we would see his ghost. Similar tales surrounded another boy who’d accidently killed his sister with his father’s shotgun. We told stories of how the boy, forever afterwards, was followed around by the ghost of his sister, and that to befriend him was to share his fate.

It is thirty years since I’ve lived in Lancashire, but I won’t be at all surprised to find those stories, or a version of them, are still being told, that they will be told in a hundred years from now. Our ghost stories begin with real events and crime writers, of all people, should not be surprised. If our own stories are often inspired by real events, why should we imagine our forebears did anything different?
Cultures the world over tell stories of children being stolen away by supernatural means – the changeling legends being a case in point. A changeling is a child born to fairy folk or trolls but swapped in the early days of its life with a human infant. Typically the changeling child is uglier, sicklier and of a poorer temperament than the human it replaced. They rarely live long.
The changeling, or swapped child, common in literature since mediaeval times, is believed to reflect unexplained childhood illnesses and deaths. Grieving parents can console themselves (to a point) with the belief that their child lives on in the fairy realm. Guilt stricken parents can tell themselves it wasn’t poverty or neglect that lost them their child. The fairies stole him away.

This taking of real events, and turning it into folklore has been happening for centuries. On a June day in the 13th century, one hundred and thirty children vanished from the town of Hamelin in Germany, led away by a man in multi coloured (pied) clothing. Early references to the abduction are sparse, but by the 16th century a full narrative including rats, pipes and betrayal had emerged. The story of the Pied Piper stays with us to this day, as one of our more enduring, and disturbing, fairy tales.

Nor is it an isolated case. "Snow White and the Seven Dwarfs" arises from real life cases of children being forced to work in mines, stunting their growth and causing deformities. Hansel and Gretel is believed to have its origins in the great European famine of 1315 – 17, when disease, mass death, infanticide and cannibalism became the responses of desperate people. Allegedly, children were abandoned, even eaten. It’s difficult to imagine how societies could ever come to terms with such behavior. Those who did told stories. In the stories, there was no abandonment; children were lost in the woods. Their families or neighbours didn’t eat them; that was the work of witches.

In the UK a child is reported missing every three minutes. That equates to 140,000 every year. Most turn up safe and well within a few hours. Some don’t. Some are never heard from again. These lost children turn up in other ways entirely, and remain with us long after their happier peers have been forgotten.

SHARON BOLTON, född i Lancashire i England, har snabbt blivit en av Storbritanniens mest hyllade deckarförfattare. 2014 mottog hon The Dagger in the Library från brittiska Crime Writers’ Association för sitt samlade författarskap.

söndag 22 november 2015

Träffa Björn Hellberg på Burlöv Center idag!



Ge bort en signerad bok i julklapp! Idag får vår butik på Burlöv Center besök av Sveriges flitigaste signerare - Björn Hellberg! Hellberg är aktuell med nya deckaren "De hatiska". 

Björn Hellberg är en av Sveriges mest produktiva deckarförfattare. Han är dessutom en av världens främsta tennisexperter, en välkänd radio- och tv-profil och fyrfaldig På spåret-vinnare.

 Välkomna in önskar Michaela med personal!


Om boken:
Flera invånare i Loviken har bombarderats med otäcka hotelsebrev på nätet eller utsatts för kuslig förföljelse på annat sätt. En del av de anonyma angreppen är så grava att polisen kopplas in. Det ankommer på kriminalinspektörerna Carina Keller och Stig-Allan Jönsson att försöka spåra nättrollen, och de får snart skäl att fråga sig varifrån allt detta uppdämda hat kommer.
Poliserna kalkylerar realistiskt med risken för att något allvarligt kan inträffa, och en kväll görs så en fasansfull upptäckt i en ensligt belägen gränd.
Men har verkligen illdådet på bakgatan något med näthatet att göra? Keller och Jönsson ställs inför ett mystifierande fall med många bottnar och svart frustration.

De hatiska är den sjätte fristående delen om poliserna i den fiktiva storstaden Loviken. De tidigare titlarna är "Paria", "Club Karaoke", "Dominans", "De tysta "och minideckaren "Fallet Martin Felt".

lördag 21 november 2015

Sharon Bolton är tillbaka (och som hon är tillbaka)!


Jag visste det! Jag visste att senaste boken om Lacey bara var en lätt formsvacka, för i "Little Black lies" (nyss utkommen på svenska som "Små svarta lögner") är Sharon Bolton tillbaka i gammal god stil. Nej, jag ändrar mig. Hon är bättre än någonsin förr! Ett faktum som gör mig jublande glad. För dels har jag på sistone haft svårt att hitta deckare jag inte tröttnar på och dels har jag som ni vet en soft spot för Sharon och vill att hon ska leverera. Som hon alltså gör med den äran i senaste boken.

För tre år sedan dog Catrin Quinns båda söner i en fruktansvärd olycka. Ansvarig för händelsen var Catrins bästa vän, Rachel, och Catrin lever nu ett eremitiskt liv, förlamad av sorg och hat och besatt av tanken på hämnd. Så skakas det lilla ösamhället av en liten pojkes försvinnande (han är nämligen inte den förste, visar det sig),  och samtidigt som sökandet dras igång tvingas de båda kvinnorna konfrontera såväl sitt förflutna som sitt nu.

Boken har tre berättare; Catrin, Rachel och Catrins tidigare pojkvän Callum, en före detta soldat som bosatt sig på ön efter att ha deltagit i Falklandskriget. Samtliga plågas av inre demoner, och samtliga bär på mörka hemligheter. Callum är ändå på det stora hela ganska hyvens, men ingen av de bägge kvinnorna är vidare sympatisk. Ändå känner jag en stark sympati för den känslomässigt avstängda Catrin. För mig framstår hennes handlande som, om inte direkt normalt, så i alla fall förståeligt. Och ju längre handlingen framskrider desto tydligare blir samtliga huvudpersoners lidande, desto enklare blir det att förstå deras handlingar och motiv.

Som ni förstår är detta långt ifrån någon munter historia, och har ni svårt för berättelser om barn som far illa bör ni undvika "Little black lies". Annars är det en oavbrutet spännande, men samtidigt mer lågmäld historia än vad Bolton normalt levererar. Om förlust, sorg, skuld och oförmåga att gå vidare, om hur försvinnandet av ett barn påverkar ett samhälle i grunden. I stilen lite mer åt Peter May och Ann Cleeves böcker än den hårdare Lacey-serien. Jag vet att Falklandsöarna och Shetlandsöarna inte är samma sak, men bilderna jag får av landskapet - mycket skickligt skildrat - och befolkningen gör att jag ändå drar parallellen. Och jag tycker allt att Bolton slår både May och Cleeves på fingrarna. Det här är vindpinad domestic noir (med klassisk twist, både en och två!) när den är som bäst.

Boken är minst lika värd att kamma hem Svenska Deckarakademins pris imorgon som hyllade "Kvinnan på tåget". Minst!

För er som är ljudbokslyssnare och likt mig alltid har bråttom att bli klara (den väntande bokhögen, ständigt denna väntande bokhög...) kan jag tipsa om att den engelska ljudboken har något raskare inläsare än den svenska.

Och håll i er! För gissa vem som gästbloggar hos oss på måndag. Sharon herself! Peppen mina vänner! Peppen!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 20 november 2015

Bokhandlarna svarar: Vilka böcker får Augustpriset?

På måndag tillkännages vilka böcker som får årets Augustpris. Vi lät våra bokhandlarna spekulera...


Johan Zillén, Center Syd: Nog är det väl en promenadseger för Jonas Hassen Khemiri i år? Allt annat hade ju varit en enorm överraskning. Men innerst inne håller jag tummarna för att John Ajvide Lindqvist plockar hem det.

På facksidan tycker jag det vore kul om Johan Hilton fick det för sin bok "Monster i garderoben", men tror att Johannissons "Den sårade divan" går segrande ur striden.

Barn & ungdom: Håller alla tummar för Jessica Schiefauers "När hundarna kommer". Kan hon ta hem det för andra gången?



Eva Killberg, Ängelholm: Augustpriset i skönlitterära klassen 2015 borde gå till Stina Stoor, "Bli som folk". En alldeles egen röst, mot alla odds författare, nästan poetisk läsning - vad kan bli bättre!

Bland fackböckerna utser jag Karin Bojs otroligt fängslande historia om människans ursprung. Hon spårar sina egna gener i "Min europeiska familj de senaste 54 000 åren". Otroligt men sant!

Bland barnböckerna ser jag en klart lysande stjärna, Frida Nilssons "Ishavspirater". Hemskt spännande, som en "Bröderna Lejonhjärta" eller "Mio min Mio", nästan.


Susanna Mattsson, Jägersro: Det här blir ett icke-initierat svar för jag har tyvärr inte hunnit läsa så många (läs nästan ingen) av årets nominerade titlar. Men i romanklassen håller jag stenhårt på Jonas Hassen Khemiris "Allt jag inte minns", som jag (om jag inte missminner mig) entusiastiskt utnämnde till årets bästa bok härförleden.

I barn/ungdomsklassen håller jag just nu på att läsa Jessica Schiefauers "När hundarna kommer" och tycker att den verkar vara en värdig vinnare, även om det kanske är otroligt att hon kammar hem priset en gång till så snart inpå vinsten med "Pojkarna". Annars är jag nyfiken på "Iggy 4-ever", men gissar på att "Ishavspirater" tar priset. Har hört så mycket gott om den.

I fackklassen är jag också sorgligt obevandrad, men jag brukar gilla Karin Johannisson (hennes "Den mörka kontinenten" var en del av mitt feministiska uppvaknande en gång i tiden). Men kanske blir det ändå Karin Bojs som tar det. Bokidén är liksom för nördbra för att passera lottlös.


Här hittar ni samtiliga nomineringar till Årets Augustpris.

onsdag 18 november 2015

Välkommen till (för)Orten.


”Yasmine Ajam har flytt sitt förflutna i stockholmsförorten Bergort och jobbar i New York. En dag får hon ett meddelande som gör att hon omedelbart måste återvända – de uppror som är på gång i förorten verkar ha med hennes brors plötsliga försvinnande att göra. Samtidigt i London har Klara Walldéen fått jobb på ett forskningsinstitut med en dunkel agenda. Hon blir bestulen på sin dator och strax efter blir en av hennes kollegor knuffad framför ett tunnelbanetåg. Även Klara måste bege sig tillbaka till Stockholm. Under några heta dagar i augusti korsas deras vägar och fram träder en skrämmande bild av ett skrupelfritt samhälle där mäktiga intressen är beredda att gå över lik för att nå sina mål. ”

Zanders debut,spionthrillern ”Simmaren”, var en av mina favoriter 2013, och denna fristående fortsättning (handlingen har näst intill ingen koppling till första boken, men några av karaktärerna från den dyker upp även i denna) håller samma höga klass.

Det är ett snårigt ämne för en författare att ge sig in i.
Jihadistresor bland unga muslimska män från utanförskapens förorter, brinnande bilar och fanatism.
Det hade kunnat bli väldigt fel. På många sätt.
Men det funkar, framförallt den oväntade vändningen.

Boken är en av Svenska Deckarakademins fem nominerade titlar till årets bästa svenska kriminalroman (vinnaren presenteras på söndag). Jag tippar att den ligger bra till.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Du kan träffa Joakim Zander på Akademibokhandeln Center Syd, torsdagen den 26 nov. Kl 19-21.

tisdag 17 november 2015

Grattis! Ni vann Linda Skugges bok.





Ni får ursäkta slarvet från Bokboxens (i det här fallet min, Susannas) sida när vi påstod att den feministiska antologin för vilken Linda Skugge var redaktör utkom 1998. Året var ju, som några uppmärksam tävlande påpekade, 1999. Och boken var ju såklart "Fittstim".

Vi fick trots vårt slarv i frågeformuleringen in en mängd rätta svar och bland dem drog vi fem vinnare som får varsitt signerat exemplar av dubbelvolymen "Saker under huden / Det här är inte en bok" med posten. Vi säger stort grattis till Johan i Sifferbo, Sibylle i Gnesta, Christian i Västra Frölunda, Emelie i Mölndal och Emma i Örebro!

måndag 16 november 2015

Gästbloggaren AC Collin

Om att debutera på "Milleniumdagen"

Jag erkänner. Dagen efter min releasedebut smög jag in på Akademibokhandeln i vårt flotta köpcentrum. Jag gjorde mig ett ärende dit. Först spanade jag under bokstaven C i skönlitterära hyllan. Där fanns ingenting bekant och jag fortsatte bort till kassan.
"Har ni sådana där praktiska plastfodral till böcker man är rädd om?" 
 Den ena expediten lommar iväg till lagret för att se efter. Den andra expedierar en ny kund. Jag försöker se avslappnad ut, men känner mig skamsen. Att snoka efter sina egna titlar i bokhandelshyllan, dagen efter releasen, vem gör så? Kanske alla författare, utan att de erkänner det?
 
"Nej, de är redan slut", säger den andra expediten till kunden bredvid. "Den släpptes ju i går och vi fick in etthundratio ex. Vi får in fler i eftermiddag."
För ett ögonblick fantiserar jag om att det är min roman de pratar om. Jag har alltid känt släktskap med den dagdrömmande kon i Beppe Wolgers "Ur en kos dagbok". Hon som ordnar världsfred, flyger ut i rymden och betar på Vintergatan – innan hon vaknar upp i båset igen och allt är som vanligt.
I nästa stund tänker jag att jag ska plocka fram ett av mina exemplar i väskan, luta mig fram mot den andra kunden och viska: "Går det lika bra med selleri?"
 
Kanske är det precis så man ska göra? Överrumpla? Slå in en stöt innan någon hinner blinka?
Jag har författarvänner som är förbannat bra på att sälja in sig själva och sitt författarskap. Jag beundrar dem. Själv smyger jag in i bokhandeln och frågar efter skyddande plastfodral. Men nu råkar min debutroman, "Mamma kom aldrig hem", ha ett fantastiskt vackert omslag i rött med guldfoliering. Ett riktigt smycke. Så någon relevans finns det ändå.

Jag undrar om inte David Lagercrantz skulle vilja byta med mig för ett ögonblick. Inga förväntningar på stordåd, men så mycket mer glädje när läsarna själva börjar berätta om sina upplevelser i sociala medier, helt utan påverkan.
Ofta sammanfattar andra mycket bättre än jag vad romanen handlar om.
"Den handlar om hur barndomen påverkar vuxenlivet, jag kan inte tänka mig ett mer intressant ämne", skrev en läsare härom dagen.
"Det är varmt, det är sorgligt, det är gripande och jag rekommenderar den till alla som tycker om ett fint hantverk. Lyllos du som har den oläst", skrev en annan.

Inte kan jag ge ett sådana omdömen om mitt eget skrivande? Därför känner jag en sådan ödmjuk tacksamhet för alla intelligenta läsare som delar med sig så generöst.
Tack.


AC Collin, född 1961, växte upp i Näsbypark norr om Stockholm. Mitt i villaidyllen låg föräldrarnas bensinstation och doften av bensin kom att bli hennes madeleinekaka. Det har inspirerat till romanmiljön där Linn växer upp, ett kafé. I övrigt är allt fiktion, med viss verklighetsförankring. AC Collin har fått flera utmärkelser för sina noveller. "Mamma kom aldrig hem" är hennes romandebut. AC är utbildad skrivpedagog och arbetar som lektör och skrivlärare. Hon tar också emot klienter i samtalsterapi. När hon inte arbetar eller skriver ägnar hon sig åt måleri. 



Om boken:
Fotografen Linn drabbas av en synrubbning. Hon reser hem till Sverige och flyttar in i sitt barndomshem, ett kafé som har stått tomt i många år. En dag får hon ett livstecken från någon som lika gärna kunde vara död - mamma. Linn ställs inför valet att fortsätta fly eller stanna upp och våga möta sitt förflutna. Hon börjar i terapi och söker upp sin mor för att få veta sanningen, men det visar sig vara en annan än den hon har trott på hela sitt liv.

fredag 13 november 2015

Bokhandlarna svarar: Vilken är årets deckare?

Svenska Deckarakademin har presenterat nomineringarna till årets deckare. Och vi har såklart hela listan (journalisthumor):

Bästa svenska:
Hedström, Ingrid: "Måltavla"
Lapidus, Jens: "STHLM delete"
de la Motte, Anders: "UltiMatum"
Wennstam, Katarina: "Skymningsflickan"
Zander, Joakim: "Orten"

Bästa till svenska översatta: 
Bolton, Sharon: "Små svarta lögner"
Hawkins, Paula: "Kvinnan på tåget"
 Kristensen, Monica: "Kolbarnet"
 Pizzolatto, Nic: "Galveston"
Slaughter, Karin: "De vackraste"

Men frågan som alla ställer sig nu är: Vad tycker bokhandlarna då? Självklart låter vi er inte sväva i ovisshet någon längre tid. Här är våra bästa i år:

 

Eva Killberg, Ängelholm: Ge deckarpriset till debutanten Sara Larsson med "Den första lögnen". Boken, som redan finns i pocketformat, är en urspännande thriller. Mitt i svenskt familjeliv börjar ett gammalt övergrepp spöka. Den du lever med är kanske inte den du tror.... Hu!

 






Johan Zillén, Center Syd: Jag tycker Akademin gjort ett bra urval i år, både på den svenska och den översatta fronten. Saknar kanske Caroline Erikssons "De försvunna" (mer om den här) bland nomineringarna dock. Tror att Zander plockar hem priset i år. Inte bara för att det är en utmärkt spänningsroman, utan även för att den lyckas skildra ett sånt svårt och kontroversiellt ämne som jihadistresor på ett trovärdigt sätt. Garderar med Anders de la Mottes "UltiMatum". På den utrikiska sidan tycker jag Paula Hawkins "Kvinnan på tåget" är den solklara vinnaren. Läs min hyllning här.





Susanna Mattsson, Jägersro: Bland de svenska skulle jag vilja ge priset till Mats Strandbergs "Färjan", väl medveten om att skräck och deckare inte är riktigt samma sak (men den står ju i deckarhyllan i butiken!). Men den är så bra att den förtjänar pris (och nu knep ju Ajvide Lindqvist nominering till Augustpriset, så därför nominerar jag Mats, basta). Läs om boken här. Bland de utländska läser jag just nu Sharon Boltons "Små svarta lögner" och den är verkligen bra, en av hennes bättre. En värdig vinnare alltså. Det är även Megan Abbotts "Om du vågar" (här skriver jag mer om den), inte heller den har nominerats av Akademin dock.

onsdag 11 november 2015

En sista svängom med Maj

När sista meningen i "Liv till varje pris" klingat ut (så typisk den är för hela den här sviten att jag skrattar imbecillt för mig själv på gatan) så infinner sig tomheten... Ska jag aldrig mer få träffa Maj? För även om jag känner att jag fått tillräckligt för stunden (vi har ändå tillbringat hela hösten ihop, mer eller mindre), så lämnar vi väl henne inte för alltid. Väl? Väl? Visst finns det en öppning för en fortsättning? Hon ska ju ändå leva i många år till...

För i sista boken skruvas dramatiken åt på ett nytt sätt. Pengarna tar slut. Maj tvingas ut i arbetslivet. Barnen växer upp och bildar familj. Döden och sjukdomarna gör sig påminda. Det blir tydligt hur skört det där livet vi bygger kring oss själva är. När boken tar slut är det så många frågor jag vill ha svar på. Vi lämnar ju ändå familjen mitt i en kris (när befinner sig en familj inte i kris, kan ju vän av ordning då undra, men det är en annan diskussion).

För tillfället får jag i alla fall nöja mig och ta ett värdigt avsked av Maj. Inga stora gester förutom i det tysta, det vet den som umgåtts med henne över tid, som jag ju har. Och sammantaget är det här något av det absolut bästa jag läst på länge. Varje bok i trilogin är i sig ett mästerverk, men tillsammans blir de till något ännu större. En hyllning till det vanliga livets dramatik. Ett stycke undangömd historia som får lysa i sin egen rätt. En kärlekshandling till alla tysta kvinnoliv.

Kristina Sandberg, jag älskar dig och det du gjort. Tusen tack! Moa Martinson dansar i sin himmel.

Här och här kan ni läsa vad jag tyckte om de två föregående delarna i serien.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 10 november 2015

Missa inte vår tävling!


I förra veckan gästades vi av författaren, krönikören, producenten, bloggaren och förläggaren (har vi glömt något? Ja säkert) Linda Skugge. Nu har ni chansen att vinna ett signerat exemplar av dubbelvolymen "Saker under huden / Det här är inte en bok" som återutges på Lindas nystartade förlag Constant Reader. Vi lottar ut fem böcker bland dem som kan svara på frågan:

Linda Skugge medverkade, tillsammans med bland andra Karolina Ramqvist och Belinda Olsson, i en banbrytande feministisk antologi som kom ut 1998. Vad hette boken?

Skicka ditt svar, samt namn och adress till bokboxen@akademibokhandeln.se senast idag, så är du med i utlottningen.

Lycka till!


Här kan ni läsa Lindas text.

Röster om böckerna:

"Med Det här är inte en bok lanserar sig Linda Skugge som en Suzanne Brøgger för 2000-talet." Dagens Nyheter

''Linda Skugge skonar ingen med sin radikala ärlighet. Allra minst sig själv.''
Helsingborgs Dagblad

"Skugge skriver inifrån rummet där vi stuvar undan vår oförsonlighet, våra aggressioner, vår illvilja, vår avund, vår otillräcklighet, vår dödsångest, vår fåfänga längtan efter godhet som vi vet att vi aldrig kommer att få stillad, därför ser vi till att sätta kniven i den som kunde blivit en vän innan hon gör detsamma mot oss.''
Upsala Nya Tidning

''Oförsonligheten och sanningsnivån hos henne är brutal och man vill värja sig. Det här är en förtvivlad och omskakande bok. Läs den, om du vågar!''
Elle

måndag 9 november 2015

"De försvunna" av Caroline Eriksson


Redan när Carolines Erikssons ("Djävulen hjälpte mig" och "Inga gudar jämte mig") "De försvunna" kom in till butiken i början av hösten blev jag sugen på att läsa den. Ett mystiskt försvinnande. Skogen. Galenskap. Mystik. Än mer pepp blev jag när författaren själv preenterade sin bok i samband med bokmässan.

Hon pratade om viljan att skapa spänning med substans, att göra något mer än bara klassiskt bladvänderi. Och bokens sociala/politiska agenda framträder en bit in i läsningen för den som letar sådant. Jag uppskattar det. Vi behöver prata mer om destruktiva relationer och dess verkningar (jag avslöjar inget här som inte står i baksidestexten).

I bokens början åker Greta, Alex och dottern Smilla ut till en ö vid sommarstället. Greta stannar i båten, men när de andra två dröjer går hon iland för att leta. Men det finns ingen kvar på ön. Hur kan de bara ha försvunnit? Förtvivlad tar sig Greta i land och en förvirrad tid tar vid. För ganska snabbt förstår vi att vår huvudperson inte är helt stabil. Och det är, ärligt talat, inte någon av de andra karaktärer som efterhand gör entré heller.

Jag läser (bokstavligt talat) i en enda sittning. Det är helt enkelt ruskigt spännande. Men ett lite fullödigare psykologiskt raster hade höjt betyget ett snäpp till. Ibland känns handlingarna lite väl kaninkokaraktiga (observera dock att jag absolut inte skyller Caroline Erikssons bok för att dela eller förmedla "Farlig förbindelses" unkna misogyni). Kanske är det det korta formatet som gör att romanfigurerna inte hinner utvecklas fullt ut. Jag som alltid brukar förespråka strykningar och avlivningar av älsklingar vill helt enkelt ha mer. Som andlös underhållning funkar det dock alldeles utmärkt precis som det är.

Johan har också läst. Han var mer odelat positiv. Här hittar ni hans recension.
Extra tips: Läs mer om destruktiv kärlek i Olivia Bergdahls "Efter ekot".

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

söndag 8 november 2015

Oväntad (men inte oönskad, aldrig oönskad) lästid


Det blev ju lite si och så med läsandet i Indien, och nu när jag är tillbaka tycks jag inte riktigt ha kommit i fas. Så kanske ska jag tacka min lyckliga stjärna för att bilen havererade häromdagen och jag nu tvingas ta tåget till jobbet. För som ni alla vet är tågtid lästid.

Så här fint sällskap hade jag dessutom på tåget hem igår. Ser sååå mycket fram emot att återigen få fördjupa mig i Patti Smiths värld av litteratur och konst och kärlek. Och gissa om jag kommer att stalkerbesöka Café 'Ino nästa gång jag är i New York. Kommer att hovra väldigt nära bordet mellan kaffemaskinen och fönstret.

Tack Brombergs för läsex. Ni gjorde bildebaclet så mycket mer uthärdligt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 6 november 2015

Träffa ny författarduo på Center Syd imorgon!


 
"Rita stirrar på skärmen. Hur hon än gör så vägrar nollorna att sluta blinka. Var har alla pengar tagit vägen, och var är hennes man? Lite i taget inser hon vilken situation hon faktiskt ställts inför. Vad hon inte vet är att hennes man gått under jorden med en kvinna han nyss träffat. Plötsligt är allt Rita trott på borta, och på bara några timmar har hennes liv har slagits i spillror."

Under ett av alla mingel på Bokmässan 2014 började Christina Granbom och Thomas Erikson att prata om att skriva spänningslitteratur. Väldigt snart gled konversationen över i tankar om ett gemensamt thrilleruniversum som ligger till grund för "Av jord är du kommen". Man skulle kunna säga att det ”bara sa klick”.

Christina Grambom är intresserad av mode och heminredning. Hon har en särskild känsla för antikviteter, då hon äger en gård från 1700-talet. Hon arbetar idag som konsult inom marknadsföring och försäljning, och har tidigare arbetat som operationssjuksköterska. Hon debuterade 2014 med "Morsarvet" och 2015 kom uppföljaren "En god gärning", båda om polisinspektör Mildred Carlesten i centrum av det lilla samhället Kungsör.

Thomas Erikson är beteendevetare och driver en konsultverksamhet med fokus på att förändra beteenden inom olika typer av organisationer. Våren 2014 kom hans populärvetenskapliga bok om kommunikation, "Omgiven av idioter". Boken har nått stora framgångar med sitt rättframma budskap om hur man når fram till olika typer av människor. Thomas har även gett ut fyra spänningsromaner om beteendevetaren Alex King. "Bländverk", "Illdåd", "Vanmakt" och "Vedergällning".

Träffa dem bägge på Akademibokhandeln Center Syd lördag den 7:e november!


Välkomna önskar Johan med personal!

onsdag 4 november 2015

Tävla med oss - Vinn 2 x Linda Skugge


I måndags gästades vi av författaren, krönikören, producenten, bloggaren och förläggaren (har vi glömt något? Ja säkert) Linda Skugge. Nu har ni chansen att vinna ett signerat exemplar av dubbelvolymen "Saker under huden / Det här är inte en bok" som återutges på Lindas nystartade förlag Constant Reader. Vi lottar ut fem böcker bland dem som kan svara på frågan:

Linda Skugge medverkade, tillsammans med bland andra Karolina Ramqvist och Belinda Olsson, i en banbrytande feministisk antologi som kom ut 1998. Vad hette boken?

Skicka ditt svar, samt namn och adress till bokboxen@akademibokhandeln.se senast tisdagen den 10 november, så är du med i utlottningen.

Lycka till!


Här kan ni läsa Lindas text från i måndags.

Röster om böckerna:

"Med Det här är inte en bok lanserar sig Linda Skugge som en Suzanne Brøgger för 2000-talet." Dagens Nyheter

''Linda Skugge skonar ingen med sin radikala ärlighet. Allra minst sig själv.''
Helsingborgs Dagblad

"Skugge skriver inifrån rummet där vi stuvar undan vår oförsonlighet, våra aggressioner, vår illvilja, vår avund, vår otillräcklighet, vår dödsångest, vår fåfänga längtan efter godhet som vi vet att vi aldrig kommer att få stillad, därför ser vi till att sätta kniven i den som kunde blivit en vän innan hon gör detsamma mot oss.''
Upsala Nya Tidning

''Oförsonligheten och sanningsnivån hos henne är brutal och man vill värja sig. Det här är en förtvivlad och omskakande bok. Läs den, om du vågar!''
Elle

tisdag 3 november 2015

Män som verkligen, verkligen hatar kvinnor.


Karin Slaughter är en av de där mega-stora amerikanska thrillerförfattarna som aldrig riktigt fått fotfäste här i kriminallitteraturens högborg, dvs Skandinavien.
Som USA-storsäljande Janet Evanovich till exempel. Eller som enmansbokfabriken James Pattersson, som sedan sent sjuttiotal klämt ur sig nästan 150 mediokra deckare som den svenska publiken glatt totalt struntat i.
Slaughter har inte sålt lika många böcker som Pattersson, nästan 300 miljoner tydligen, men med över 30 miljoner ex ivägskeppade världen över står hon nog inte länge och funderar om hon ska välja Silver- eller Guldtvätten på Preem när bilen är smutsig misstänker jag…

Flera svenska förlag har försökt lansera henne här hemma tidigare. Både Norstedts och Telegram gav ut två titlar var under tjugohundratalet. Men ingen av dem lyckades sätta något kraftigt avtryck på de svenska topplistorna. Det är ett hårt jobb att peta ner Läckbergarna och Keplerarna nämligen.
Nu har nya storförlagsutmanaren Harper Collins Nordic bestämt sig för att tiden är kommen för Slaughter. Kan Gillian Flynn (som för övrigt blurbar positivt på nya bokens omslag) bli en superhit i Sverige så kan väl hennes ”föregångare” tälja lite guld hon med?

Först ut är ”De Vackraste” ("Pretty Girls", 2015).

”Alla har hemligheter. Vissa är bara mer brutala än andra. Hennes man blir kallblodigt mördad. Hennes syster är spårlöst försvunnen.
När Claire börjar nysta i det förflutna förstår hon att livet hon levt aldrig varit på riktigt, och att hennes man inte var den hon trodde. Snart inser hon att sanningen är grymmare än hon någonsin kunnat föreställa sig.”


Spännande, spännande … Eller?

Jag ska inte påstå att det är dåligt, det är det inte. Slaughter är en habil berättare. Intrigen håller skaplig nivå, personteckningen är, om än inte imponerande, godkänd. Den komplicerade relationen mellan systrarna Claire och Lydia känns äkta. Chockeffekterna sitter. Våldet är skakande och obehagligt. Det finns våldtäktsscener här som fick mig att må riktigt illa.
Den klarar Bechdeltestet (Den har mao minst två namngiva kvinnliga rollfigurer… som pratar med varandra… om något annat än män.)
Men det är något som saknas.
Det är rätt förutsägbart. Handlingens stora överraskningar blir ett ”Jahapp, det var väl ungefär det jag misstänkte ja…”.
Och i närheten av Gillian Flynns böcker är det inte. Tyvärr.
Det är en ok strandpocket nästa sommar, men knappast boken som gör Slaughter till Svedalasuccé.

Sedan kanske det bara är jag.
Men om man ”lånar” halva handlingen från gamla Nic Cage-thrillern ”Super 8” (Gjord innan Nicolas Cage drabbades av vilken sjukdom det nu är han har som gör honom fysiskt oförmögen att avgöra om ett manus kan bli en sevärd film eller bara ännu en i raden av de otaliga kalkoner han spelat huvudrollen i de senaste 15 åren eller så) borde man kanske ange det någonstans. Ge lite credd till manusförfattaren Andrew Kevin Walker ("Seven" bl.a.) liksom.
Jag ska inte avslöja var i stölden består, men om jag säger ”Snuff” så kan ni nog lista ut det själva.
Eller se Cage-rullen. En av hans sista sevärda faktiskt.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd 

måndag 2 november 2015

Gästbloggaren: Linda Skugge

Foto: Andreas Dienert
Kvinnan på scenen frågade:

”Du har en brokig bakgrund som bloggare, tidningskrönikör, book on demand-förläggare, musikproducent, eventföretagare, teaterproducent och nu romanförfattare tillsammans med din syster. Kan du säga något om hur du smälter samman de här erfarenheterna i ditt fortsatta arbete, vad du har lärt dig av de olika verksamheterna?”

Om jag hade jobbat på nagelsalong och varit sjöman och haft ett hunddagis så hade det möjligen varit brokigt. Men alla yrken hen radar upp handlar om kultur, och jag har bara jobbat med kultur: tidning, musik, böcker, skrivande, teater. Det är inte brokigt, det är en rak tydlig linje.

De flesta författare har väl hankat sig fram på olika jobb, men jag tycker mig aldrig höra att det skulle vara brokigt i samband med deras författarskap. Du har ju lite brokig bakgrund, du har haft lärarvik, jobbat i receptionen på ett hotell, jobbat på dagis, det låter lite brokigt, hur går det ihop med ditt författarskap? Nej, författaren hyllas snarare och får höra att hen som jobbat på så många olika ställen måste ha en massa erfarenheter att använda i sitt författarskap.

Linda Skugge, född i Stockholm, blev känd som egensinnig krönikör redan i tonåren. Hon inledde sin karriär som frilansande skribent på ungdomstidningen Ultra Magazine. 1993 började hon skriva krönikor i Expressen, vilket hon fortsatte med i över fjorton år. Linda har skrivit flera böcker; krönikesamlingar, dagboksanteckningar samt romaner. Hon driver också nystartade förlaget Constant Reader.

Nyfiken på Linda Skugges tidiga produktion? Snart lottar vi ut dubbelvolymen "Saker under huden / Det här är inte en bok" här i bloggen. Håll utkik!

söndag 1 november 2015

Dålig deckarkoll



Jamen här gnällde jag häromsistens om att jag inte hade någon deckarfeeling, och så hade jag alldeles missat att Sharon Bolton var på väg ut med nytt. Eller snarare, att hon redan i våras släppte "Little black lies" som nu kommer på svenska. Jag vet inte på vad jag ska skylla denna brist på uppdatering, men jag är inte desto mindre glad nu när jag äntligen kommer att få läsa.

Catrin och Rachel hade varit bästa vänner sedan barndomen, då de växte upp i ett litet samhälle på de ensliga Falklandsöarna.
Men deras vänskap fick ett fruktansvärt slut när Catrins söner dog medan Rachel passade dem. Tre år senare kämpar Catrin fortfarande med att bli fri från det bittra hat som förgiftar all hennes vakna tid. När ett barn försvinner och öborna förenas i sökandet tvingas de två kvinnorna åter konfrontera sitt förflutna. Även Catrins före detta älskare, Callum, finns med i bilden.
Alla bär de på fasansfulla hemligheter. Och de har ytterligare två saker gemensamt: de sörjer, och ingen av dem litar på någon. Inte ens på sig själva


Kanske är det en fördel att boken är fristående, alltså inte en del i serien om Lacey Flint. Visst längtar jag efter Lacey, men jag var ju ändå yttepyttelite besviken på den senaste delen i serien. Tänker att det här är vad Bolton behöver för att komma tillbaka med en kanonbok om mjukhårda Flint sisådär framåt nästa år (fingers crossed). Så länge hoppas jag att "Små svarta lögner" är vad jag behöver för att komma över min deckardepp.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro