Bokhandlarna svarar: Vilken är bästa reselitteraturen?

Eva Killberg, Ängelholm: Resa betyder Donna Leon för mig. Inget slår en nyutkommen deckare av amerikanskan som lever i Venedig. Här låter hon också sin kommissarie Brunetti, den högst sympatiske, vandra runt och åka på kanalerna. Hans chefer är hopplösa och bör helst undvikas (skickas på kurser och konferenser för arbetsrons skull). De är dessutom ganska korrumperade, vilket inte är att förvånas över i Italien.
Brunettis sekreterare är alltid lika elegant, har otroliga blomsteruppsatser på sitt skrivbord (Vilken mystiskt person ligger bakom dem, måntro.... ) Denna Signora Elettra har dessutom en mängd kontakter, bland annat med en och annan hackare. Men det talar vi tyst om. Behjälplig är hon i alla fall, när fall ska lösas i Venedig.
Brunetti är en ovanlig polis. Med välartade tonårsbarn och en mycket intelligent akademiker till hustru skiljer han sig från mängden av självdestruktiva snutar i kriminalromanerna. Hustrun har en sällsynt förmåga att fälla den avgörande repliken. Hennes far, greven, har en hel del nyttiga kontakter i det övre samhällsskiktet.
Så nu inväntar jag nästa resa och har redan den nya Donna Leon, Beastly Things, på vänt. Jo, förresten. Det måste vara på engelska, annars tar det slut för fort!

Veronica Wästergård, Växjö: Vad passar bättre att läsa i hängmattan eller solstolen än en bok som ger personlig utveckling, eller förhoppningsvis ger det. Vem vill inte bli effektivare? Känna att man har presterat något under dagen istället för att dagen bara flugit förbi.
Jag jobbar mycket med att lära mig säga Nej, att städa bort tidstjuvar och att inte försöka slösa energi på onödiga saker, helt enkelt prioritera rätt. Om man vill kunna avsluta sina arbetsdagar och alltid vara nöjd med vad man har åstadkommit är Personlig effektivitet definitivt rätt bok.
Vem vill inte det? Kanske inte alla, men Jag har ett stort behov av att prestera och känna mig nöjd med dagen, både på arbetet och hemma.
Så när jag kommer tillbaka från semestern i sommar är jag mycket mer effektiv än innan…hoppas jag!

Johan Zillén, Center Syd: Resor och semestrar tenderar ofta att bli mitt "uppsamlingsheat". En chans att hinna med de böcker man missat eller lagt åt sidan när annat kommit i vägen. I sommar hade jag tänkt hinna med del fyra och fem i Jussi Adler-Olsens Avdelning Q-serie, Journal 64 och Marcoeffekten. Hjorth/Rosenfeldts trea Fjällgraven. Belinda Bauers Ni älskar dem inte, Terry Pratchetts Snuff, James Freys Sista testamentet och sannolikt många till.
Allra mest ser jag nog fram mot Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt dock. Utkommer inte förns i höst men förlaget har utlovat manus inom kort. Yay!
Ja, och så måste jag väl kanske umgås med fru och barn en del också.

Odette Gross, Helsingborg: Jag svarar Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Inte bara är den en bra bok som jag absolut tycker passar som ressällskap, men också för att man när man läst den vill åka till Guernsey! Med en gång! Jag och min kollega Ellen läste båda den för ett par år sedan och började prata om hur kul det skulle vara att åka dit, och för ett par veckor sedan blev det äntligen av! Nästan i alla fall, vi bodde på systerön Jersey, tyvärr blåste det så mycket att båtturen till Guernsey blev inställd. Inget vi sörjer dock, har redan planerat att åka tillbaka, tar Guernsey då :-)
Några ord om boken: En brevväxling mellan författaren Juliet Ashton i London och Dawsey Adams, medlem i litteratur-och potatisskalspajssällskapet, på Guernsey 1946. Kanalöarna hade under kriget varit ockuperade av nazisterna och Juliet blir så intresserad av det hon får höra att hon bestämmer sig för att åka dit. Ett beslut som förändrar hela hennes liv.

Susanna Mattsson, Jägersro: Jag måste rekommendera Bill Brysons Notes from a small island. Inte bara om du ska resa till England (även om den är en oslagbar, personlig guidebok) utan för att den skildrar de där turstögonen så fantastiskt bra. Och för att det är lättsam läsning med substans - perfekt på resa. Jag läste den till exempel när jag var i Thailand. Bill Bryson är amerikan, och efter många herrans år i England ska han flytta tillbaka till USA. Innan han flyttar gör han turné genom Storbritannien, liknande den resa han gjorde som nyinflyttad. Intryck från då och nu blandas i en hejdlöst underhållande kärleksförklaring till ett land som genom Brysons iakttagelser framstår som mer än lovligt galet. Det här är lätt Brysons bästa bok!

Höstspaning!

Tillbaka hemma i skogen efter två intensiva dygn i Skövde är jag full av intryck i allmänhet och höstutgivning i synnerhet. Att heltäckande försöka återge hur bokhösten kommer att se ut vore omöjligt och skulle troligen resultera i ett extremt långtråkigt resultat, så jag gör några nedslag. Fler kommer att följa...

Inledningsvis en modespaning. Det verkar som att kulturtantstilen med stormönstrat, kattbroscher och svepande tyger är på väg ut. På väg in är istället en mer preppy framtoning, med randigt som favoritmönster hos kvinnorna, följt av prickigt. För männen är det rutigt som gäller, på skjorta, kortärmad. (Ja, här vill man ju såklart ha en bild, men min kamera gick sönder tidigt dag ett. Jag ska undersöka vad Johans mer pålitliga dito har att bjuda på och hoppas på illustration å det snaraste.)

En annan tydlig trend i höst är nazismen (ja, jag hör hur det låter, låt oss verkligen hoppas att den stannar mellan pärmarna). I romanen Han är tillbaka av Timur Vermes, vaknar Hitler upp i bunkern år 2011 och gör succé som Hitlerimitatör. Mer nazism och av det allvarligare slaget i reportageboken Drottningens hemlighet av Johan Åsard om nazistkopplingarna i drottningens familj. Knausgårds 6:a kommer i augusti och ett antal av de 1400 sidorna utgörs av en essä om Hitlers Mein Kampf. Avslutande delen i Guillous 1900-talssvit skildrar nazismens framväxt under 20- och 30-talet. Och på ungdomsbokssidan kommer Fjärde riket av Maria Nygren. Om några tjejer som gör ett arbete om nazismen och bestämmer sig för att prova Hitlers retorik i sin skola: "Såklart var Hitler ett svin", säger Blenda med en blick på LSD:s bleka ansikte. "Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike borde vi åtminstone lyckas ta över klassen." Ser mycket fram emot att läsa den (och ett förhandsex ligger och väntar - härligt!)

Några hett efterlängtade återkomster kommer det också att bjudas på i höst. Donna Tartt är tillbaka! Tio år sedan Den lille vännen släpptes. Kommer hon att leva upp till de högt ställda förväntningarna från alla Den hemliga historien-älskare? Steglitsen kommer i november, inget omslag klart, handlingen en väl förborgad hemlighet.
Att Khaled Hosseini är tillbaka efter sex år har vi skrivit om förut här i bloggen, så jag behöver inte dröja vid det (men vill ni veta vad Johan som har läst har skrivit om den, klicka här). En annan sak att glädjas åt är att Johan Theorin återvänder till Öland efter irrfärderna i Sankta Psyko. I Rörgast, som ska bli den avslutande delen i Ölandskvartetten är Gerlof äntligen tillbaka. Kommer i oktober, perfekt upplägg för höstmys.
Jag är också grymt peppad på de nya böckerna av Chimamanda Ngozi Adichie och Zadie Smith, samt såklart att Nyckeln ÄNTLIGEN FÅTT ETT SLÄPPDATUM!!! Den 15 november får vi se hur det går för våra vänner i Engelsfors. Å, det känns plötsligt alldeles för långt till hösten!

Några återkomster som väl inte hetsar upp mig rent privat, men som många andra kommer att glädjas desto mer åt är att Jonas Jonassons nya bok Analfabeten som kunde räkna släpps i september (gissar årets julklapp).

Och så är Kurt Wallander tillbaka. Även om Handen - Ett fall för Wallander inte är en regelrätt roman innehåller den en Wallanderhistoria på runt 100 sidor och en massa extramaterial för den trötte kommissariens fans. Den spanska delen av min familj kommer att jubla. De fullkomligt älskar sin Gur Ballanthér och tar gärna varje chans de får att åka till Ystad, ta en kaffe på på hans favoritfik och spana på "hans" port.

Slutligen, höstens lookalike hittar vi på omslaget till den nya Bergman-biografin: Är det Ingmar? Är det Marlon? Omöjligt att avgöra.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Tävla med Bokboxen - Vinn "Onda flickor"!

Vi lottar ut fem exemplar avAlex Marwoods  Onda flickor. I detta nu reser böckerna till England för att signeras av författaren. Vill du att en av dem ska bli din? Svara bara på frågan nedan så deltar du i utlottningen. Och som vanligt - skicka svaret samt namn och adress till bokia.killbergs@gmail.com.
Senast tisdagen den 4 juni vill vi ha ditt svar.

Lycka till!

I vilken tidning är Alex Marwood/Serena Mackesy krönikör?

1. The Independent
2. The Times
3. Daily Mail

I måndags gästade Alex Marwood oss i Bokboxen. Läs hennes inlägg här.

Bokinfodagarna, en teaser...

Ja, gott om tid är det sista som bjuds på dessa Bokinformationsdagar. Allt jag hinner med mellan eftermiddagens Bonniers-presentation och middagen om 25 minuter (det ska hinnas sminkas och bytas om också) är en teaser.

Alltså, när jag har mer tid och huvudet känns mindre proppfullt, kommer jag att skriva om efterlängtade återkomster av olika magnitud och litegrann om Hitler.

Till dess!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Bokinfodagar here we come!

Denna byggnad fylls snart till bristningsgränsen med bokälskare.

Så är det åter dags för årets näst största branschfest - Bokinformationsdagarna (inget slår ju Bokmässan). Eftersom jag nu är gammal i gemet (detta blir år två för mig, vissa skulle nog fortfarande kalla mig rookie) så har jag full koll på vad som gäller.

Alltså har jag laddat för Skövde med glatt humör, sittvänliga kläder, ett tillfälligt avsteg från mitt koffein- och sockerstopp (man måste orka! och man får fika hela tiden!) och en jäkla massa nyfikenhet på alla fina titlar vi ska få presenterade för oss under två späckade dagar.

Dessutom har jag packat min lilla resväska i min stora resväska. Således förberedd på den give away-fest (en stor fördel med bokinfo har jämfört med mässan) jag hoppas att jag har framför mig.

Roligt ska det bli, både att få koll på höstutgivningen och att träffa kollegor, författare och annat branschfolk. Och bo på hotell! Är barnsligt förtjust i det (hotellfrukost! hotellsängar! små, små schampoflaskor!), även om timmarna som tillbringas i den där hotellsängen nog kommer att kunna räknas på ena handens fingrar (man får inte missa minglet ju). Tydligen har hotellet spa också. Men hur vi ska kunna hinna någon slags relax vete gudarna.

Ambitionen är att också hinna klämma in en och annan lägesrapport här i bloggen. Håll utkik!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Gästbloggaren: Alex Marwood

The British are a strange race, full of contradictions. It’s one of the things I both love and loathe about us. We are outspoken in our defence of liberal values, yet we allow our governments to pass ever-more illiberal laws with barely a complaint. We are champions of equality who preserve, through our love of royal pageantry, a class system that has not served us well. We are pioneers in universal healthcare and opportunities in education whose ideologists are, bit by bit, picking them apart in favour of the free market. We are prudes whose biggest-selling national newspaper features a new pair of naked breasts each day.

My psychological thriller, The Wicked Girls, is, in part, at least, about another oddity of the British psyche: our rigid ideas about good and evil – and how wrong-thinking we can be when we apply them to children.

As a nation, we are very, very strange about children. There is no doubt that we love them (well, our own, anyway), but it would be easy for a stranger to conclude that we don’t like them very much. Our public spaces and restaurants are rarely designed with them in mind, we hush them on trains and keep them shut indoors, as much to spare other adults from having to take care on the roads as for their own protection. We theorise constantly and, often, smugly, about their upbringing – but if a child, like Bel and Jade, the central characters of The Wicked Girls, makes a dreadful mistake, its actions will be judged, if anything, on harsher terms than would be applied if they were an adult.

As a child in the UK, you can expect to be watched over, discussed and advised, both officially and unofficially, at every stage of your development and by every adult you encounter. But commit a crime, or step outside the rules laid down, and you’re on your own. And if you’re really unlucky, you will become an Example For Society. Our most celebrated Evil Children, Jon Thompson and Robert Venables, two pre-teens who, in 1993, and in terrible circumstances, murdered a toddler, James Bulger, have become, in the imaginations of many of my fellow countrymen, representations of unalloyed wickedness on a level with the most dedicated serial killers. While their crime was unarguably appalling, my country’s almost united belief that no mitigations – no childish failure to forsee consequences, no family histories, no issues in society at large – could make the perpetrators anything other than simply and permanently ‘evil’ is, in my view, a deep stain on our collective character. One of the incidents that led me to writing The Wicked Girls was receiving an email, years after Venables and Thompson were released, asking me to sign a petition calling for their permanent imprisonment.

So why do we behave like this? I think that a good deal of the British demonization of children who step out of line comes from an unrealistic attitude to the state of childhood itself. If you asked a British person to give three words that typified childhood, you are almost guaranteed to find that one of the words they supply will be ‘innocence’. It’s a belief that’s close to obsession: that children exist, and should be kept, in a state of absolute ignorance about the world, and its bad sides, (and one of these ‘bad’ things is sexuality – the debate about whether homosexuality should be raised as part of sex education, for instance, still rages on), and that a ‘good’ child will continue to exist in this magically clean state until suddenly, overnight, it emerges from its chrysalis as a fully-fledged, worldly adult. This belief takes no account of the gradual processes of learning and experience that actually typify the path to maturity. But also, and worse, it, like many belief systems, religious or otherwise, requires that all its followers blind themselves to evidence that might disprove it. So a child who errs, who strays from the straight and narrow path of its own innocence, cannot be an example of its society’s rational failures, but must be evil by nature: a demon, nobody’s fault but its own. There’s a terrible irony to the fact that the same British newspapers that urge us all repeatedly to ‘think of the children’ are the same ones who would so eagerly consign the ones who take a wrong step to the fiery pits of hell.

Alex Marwood är en pseudonym för den brittiska journalisten, krönikören och författaren Serena Mackesy. Onda flickor är hennes första kriminalroman och den första bok hon skrivit under namnet Alex Marwood.

Håll utkik! Snart lottar vi ut fem signerade exemplar av Onda flickor!
Läs vad Johan tyckte om Onda flickor här.

Maximal dregelfaktor

I förra veckan landade ett mastodontverk om Johnny Depp i butiken. En retrospektiv över hans samtliga filmer, men enormt bildmaterial (ja, han är en begåvad skådespelare... också!). Väldigt fin, eh... bok.

Men hur hög dregelfaktorn än är på detta ambitiösa verk står det sig slätt jämfört med utställningsboken/katalogen från Bowie-utställningen på Victoria and Albert Museum som jag besökte förra helgen (ja, jag kanske råkar tjata lite om den, men det får ni leva med). Andnöd är just vad jag fick. Och tillfälligt hjärnsläpp eftersom jag inte köpte med mig ett exemplar hem. Tänkte på något så världsligt som att det skulle bli tungt. Tungt! Jag ska säga vad som är tugnt nu - mitt hjärta, för att jag inte äger den här boken! Kan bara skylla på att jag var alltför omtumlad efter utställningen för att kunna tänka klart.

Någon som ska till London snart? Och vill köpa med sig ett ex till mig? Pretty please?

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Grattis till vinnarna av "100 balla ställen i Skåne"

Frågan var svår, men nu är tävlingen avgjord. Bland de som visste att ordet ball kommer från slangordet ballra, som betyder prata, (det vill säga alternativ X) fanns Elisabeth i Påarp, Mia i Rydebäck, Anders i Malmö, Eric i Skogås och Helena i Uppsala. Stort grattis till er! Ett signerat exemplar av 100 balla ställen i Skåne landar snart i er brevlåda. Dags att börja planera semestern!

Ett stort tack till alla er andra som deltog i tävlingen!

Hälsar Bokboxarna

Emil i Lönneberga fyller år!!

Den lille gossen från Katthult ser måhända ung ut, men han fyller faktiskt hela 50 år i år. Idag firar vi med kalas i våra butiker. Välkommen in!

Engelskt mysdeckeri - "En förgiftad man" av Peter Robinson

Skrev jag inte någonstans alldeles nyss att jag älskar böcker som utspelar sig i England, fulla av dragiga gamla hus, hemligheter och skuggor ur det förflutna? Jo, jag gjorde visst det.

Detta är också de exakta ingredienserna i Peter Robinsons En förgiftad man. (Den första bok av författaren som jag läst som inte handlat om Alan Banks.) Så förutsättningarna för en riktigt anglofilporrig läsfest fanns där uppenbarligen.

Boken handlar om Chris Lowneds, en filmkompositör bördig från Yorkshire, som efter hustruns död flyttar tillbaka till trakten för att skriva den sonat han länge drömt om att färdigställa. Huset han köpt är stort och ligger avsides. Det verkar dessutom ha varit svårsålt, och snart får han reda på att det för 60 år sedan begicks ett mord där. En man förgiftades av sin hustru, och hustrun dömdes och hängdes senare för brottet.

Chris börjar intressera sig för händelsen, och ju djupare han gräver, desto mer övertygad blir han om att Grace - hustrun - var oskyldig. Han blir besatt av att ta reda på vad som verkligen hände. Och läsaren för följa honom, ner i arkiven, tillbaka i tiden, längs knarriga gubbars minnesalléer, i jakt på sanningen.

Jag har skrivit om den här boken förut, strax innan den skulle komma ut. Min förhoppning var att lite miljöombyte (som i att lämna Banks för en bok) skulle göra Robinson gott, eftersom jag tycker att han gått lite på tomgång i sin polisserie på senare år.

Och på sätt och vis är miljöombytet till belåtenhet. Det känns nytt att läsa Robinson när han gör något annat än tillbringar tid med sin gamla kommissarie. Men speciellt rafflande blir det egentligen aldrig. Jag skulle till exempel inte mått dåligt av lite mer krypande spökstämning (möjligheten finns!). Och lite upptajtning i såväl dialog som intrig. På sina ställen hade jag velat läsa med ögonen istället för öronen. För att kunna skumma, så där bara en aning.

(Varning för lång utvikning... Och vad är den här grejen med de ingående beskrivningarna av alla upptänkliga teknikprylar som används? Är vi verkligen betjänta av att veta vilken typ av musikspelare som används, vilka högtalare? Vilken slags telefon? Märket och modellen på datorn? Exakt hur en för över bilder och ljudfiler från datorn till telefonen? Och så vidare och så vidare. Visst, någon gång eller två för att visa på ett stort teknikintresse hos huvudpersonen, men det verkar vår hjälte egentligen inte hysa något. Så varför detta tjat? Dessutom får tekniksnacket böckerna att kännas hopplöst daterade efter ett tag. Minns till exempel ligan med piratkopierare (av cd-skivor!) i någon av de tidiga Banks-böckerna. Slut på utvikning.)

Men, men. Jag har det mysigt med Peter Robinson minus Alan Banks. Det är lite som att slå sig ner i länstolen hos en trivsam, men något knarrig onkel. En kopp te, en brasa, ett lagom spännande mysterium som definitivt inte ger någon blodstörtning. Det var vad jag fick den här gången.

Och nu är jag faktiskt ändå lite sugen på att återse den där Yorkshire-polisen jag hävdade att jag var så trött på.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Frosseri i kvinnoromaner

Vilken härlig vår! Kallt har det varit och trädgården har fått vänta. Under tiden har jag kunnat grotta ner mig i härliga kvinnoromaner. Som Hilary Boyds underbara roman Torsdagarna i parken. Kärlek 60 plus, och så engelskt och mänskligt och klokt!

I Patricia Harmans Barnmorskan i Hope River följde jag barnmorskan på den fattiga amerikanska landsbygden i West Virginia på 1930-talet. Helt fascinerande med förlossning på förlossning! Låter kanske konstigt, men trots allt, den är väl den största dramatik som finns att en människa föds. Och varför inte läsa om det - som omväxling till alla människor som dör i deckarfloden?

Paris är inte så svårt att grotta ner sig i. Men man skulle ju varit där på 1920-talet, samtidigt med Fitzgeralds, Ezra Pound, Gertrude Stein och inte minst Ernest Hemingway. Och se, det kan man få vara, i böckernas värld. I Paula McLains Åren i Paris lever jag med Hemingways första hustru. Och det är ett alldeles speciellt liv, under takåsarna i Paris, på barerna, på tjurfäktningarna i Pamplona. Ett fattigt men händelserikt och ibland svårt liv med den blivande författargiganten, förstår man genom första hustrun Hadley.

Ett alldeles ovanligt liv fick indiern Pikey, som mötte sin svenska kärlek i New Delhi och satte av efter henne på cykel!
Jo, det gick, de är fortfarande gifta, och den sanna berättelsen blev en charmig, färgstark bok av Per J Andersson.
Pikeys livsresa och låååånga cykeltur kan man lätt grotta ner sig i, i New Delhi - Borås.

Och så kom den efterlängtade nya romanen av Karin Alvtegen. Fjärilseffekten fick mig fast från första sidan. Hon är så fantastisk, Karin Alvtegen. Det känns i magen och hjärtat och huvudet och jag bär hennes romaner med mig länge efteråt. Hon skriver alltid bara om det som verkligen är viktigt i livet. Närmare kommer man inte huvudpersonerna i en roman.

Men nu blir det andra bullar: Senaste dagarna har jag grottat ner mig i Dan Browns nya Inferno. Och det känns helt underbart det också. Jag menar, Florens, Dante, hemligheter, dramatik... Härligare avkoppling får man leta efter!

Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm

Sweden, still going strong...

... och så här såg det ut i bokhandeln Waterstones för ett par veckor sedan:

En numera världskänd 100-åring

Och en svensk andalusier

Odette Gross
Bokia Killbergs Helsingborg

Barnboksskatt på Portobello

På Portobello Market i London kan man hitta det mesta. Vackrast av allt (kanske förutom en guldklänning inhandlad till sommarens bröllopsgästeri) var barnboksstånden. Narnia! Trollkarlen från Oz! Peter Pan! I vackert vällästa utgåvor. Jäkla flygbolag och deras viktrestriktioner!

 

 

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Sista chansen att skicka in svar i vår tävling!

Vi lottar ut fem signerade exemplar av Valle Westessons bok 100 balla ställen i Skåne.

Tävlingsreglerna är barnsligt enkla. Svara på frågan nedan. Skicka ditt svar, samt namn och adress till bokia.killbergs@gmail.com. Håll tummarna!

Frågan lyder:

Varifrån kommer ordet "ball"?
1. Från ordet boll, nåt man leker och har kul med
X. Från slangordet ballra som betyder prata
2. Från ordet bal

Senast idag vill vi ha ditt svar.
Lycka till!

Valle Westessons "100 balla ställen i Skåne 2013" är en uppdaterad version av föregående års stora succé med ett tiotal nya platser. Boken visar hur äventyret många gånger faktiskt finns runt hörnet och att man inte behöver åka särskilt långt för att få uppleva det häftiga, märkliga, vackra, annorlunda eller knäppa. Här kan man hitta undangömda ställen som ortsbefolkningen tar för givna, men besökaren beundrar. Här presenteras historien bakom och här väcks nyfikenheten att åka dit och se allting med egna ögon. Allting förpackat i ett praktiskt och tåligt pocketformat perfekt för resan. "100 balla ställen i Skåne 2013" är helt enkelt en guidebok som på ett personligt, underhållande, annorlunda och upplysande sätt tecknar bilden av vårt mest spännande landskap.

Gästbloggaren: Eva Rydinger

Vi lever i en tid där bilden har blivit navet i vår vardag. Bilden bekräftar oss och bygger upp våra personliga varumärken. Instagram och fotobloggandet är vår tids dagböcker, och kameran har blivit var mans snuttefilt.

Inför arbetet med Fotografen hade jag en enkel grundidé som med denna visuella värld som scen utforskar bildernas baksida. Inspirationen fick jag genom min barndomsvän som gjort sig ett namn som fotograf bland Paris skådespelare och estradörer. Hennes talang har inget med avancerad teknik att göra. I stället har hon förmågan att få människor att öppna sig och i rätt ögonblick vara där med linsen och fånga ett själens ögonkast. Jag såg en fotograf framför mig i ett hus och till det huset skulle kvinnor komma och gå. De skulle bli fotograferade och detta skulle förvandla varje enskild människa på något sätt. En metamorfos som skulle vara resultat av att bli sedd och bekräftad. Det var en mycket yvig och konturlös idé och hade egentligen varken riktning eller djup. Visst är det spännande med kvinnor som lyfter på förlåten, men det skulle inte räcka givetvis.

Så föddes Vanja. Hon fick sin barndom och en dålig relation med sin mamma. Hon fick ett köksbord och upptäckten av camera obscura. Hon fick ett trassligt och omfångsrikt kärleksliv. Hjärtana hittade jag hemma hos en väninna och de blev motorn genom berättelsen. Jag roade mig med att använda fruntimmersveckans alla namn till karaktärerna, vilket tvingade mig att begränsa rollistan. Berättelsen växte därefter långsamt men metodiskt fram under tio månader. Det var en mycket fascinerande resa att göra och intressant att se hur berättelsen levde sitt eget liv, byggde sig själv. Hur allt hängde ihop förstod jag inte förrän Vanja berättade det för mig under de allra sista veckorna.

Fotografen Vanja är en sökande och rastlös kvinna som alltid lämnat och gått sin egen väg. Med kameran över axeln utforskar och väcker hon kvinnor och deras slumrande längtan efter sig själva. Vanja ger dem plats, hon ser dem, bekräftar dem. Och det är när kvinnorna blir sedda som saker och ting händer framför kameran. Under denna sommar som berättelsen utspelar sig, genomgår Vanja en inre resa när hon konfronteras med minnena som väcks till liv under barndomshemmets köksbord. Hon kastas mellan begrepp som lek, illusion och verklighet. Kameran är hennes redskap men också hennes fiende. För vad händer när linsen vänds mot henne själv?

Fotografen vill uppmana oss att vända linsen mot oss själva, att söka rätt på vår inre kompass och våra egna behov, och att våga lita på det vi hittar. Men Fotografen handlar också om sökandet efter bekräftelse, om sårbarheten och längtan efter värme. Att det aldrig är försent att göra omstart.

EVA RYDINGER är född 1967 i Ängelholm. Sedan tjugo år tillbaka bor hon med sin familj i Stockholm där hon arbetar som copywriter. Hon återvänder ofta och gärna till Bjärebygden, tångdoft och nyponros. Det är också här som debutromanen Fotografen utspelar sig.

Gästbloggare i pocket!!

Rykande färska från pocketfabriken har två av våra högt skattade gästbloggares böcker landat i bokdiskarna. Vi pratar förstås om Blandfärs av Kalle Lind och Kringlan Svensson och Illdåd av Thomas Erikson.

Har du missat deras inlägg kan du läsa dem här (Kalle och Kringlan) och här och här (Thomas har gästat oss två gånger).

Mycket nöje!

Till London med Emmy Abrahamson

Vad kan vara bättre reselektyr för en tripp till London än Emmy Abrahamsons Stjäla the show? Ja, det skulle kanske vara samma författares Only väg is upp, men den har jag ju redan läst! Och gillat. Hur mycket gillade jag den? undrar ni.

Så mycket att jag lägger uppföljaren överst i packningen. Om Filippa Karlsson klarar av att stjäla showen den här helgen (som bland annat inbegriper ett besök på Victoria&Alberts magiska Bowie-utställning och förhoppningsvis några riktigt fina bokfynd på en av otaliga marknader jag planerar besöka) är oklart. Men hon kommer att bli utmärkt sällskap på planet.

Filippa Karlssons drömmar har gått i uppfyllelse! Hon har flyttat till London, börjat ett nytt liv och kommit in på världens bästa scenskola. Men det blir allt annat än glamoröst. Filippa lär sig snabbt att livet på scenskolan består av killar som ständigt fiser, tungsinta ryska lärare som vill att eleverna ska slicka väggarna och en hänsynslös rivalitet.

Hur ska det gå? I can hardly wait to find out...

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Gör det själv?

I en artikel på SVB berättar Mark Coker från Smashwords om varför han tror att egenutgivningen och självpubliceringen kommer att konkurrera ut de traditionella bokförlagen (länk).

 ”Det finns ett felslut i den här världen. Förlagen ger ut böcker för att göra affärer medan författare skriver för att de har något att berätta. Jag tror att det senare är viktigare.” säger Mark

Det är möjligt att han har rätt. Vad som är klart är i alla fall att det definitivt kommer att rita om kartan för hela bokbranschen. Inte längre kommer en vanlig dödlig med författardrömmar behöva ta (om)vägen förbi de stora förlagens kvarnar (som mal mycket långsamt ibland) och nålsögon.
Inte behöva vänta i kanske flera år på att se sin bok utgiven för att passa in i det stora förlagets marknadsplan.

I get it. Jag har själv några manus liggande hemma (på diskett, det är ett tag sedan) som refuserades av olika förlag under tidigt nittiotal.
Och Nej.
Ni får inte läsa.
I backspegeln håller jag helt med om deras bedömning …

Och i och med e-bokens utveckling kommer man inte heller behöva investera stora summor på att trycka upp sin bok eller betala för dyr lagring och distribution.

Sen kvarstår då frågorna: Finns det plats för alla aspirerande författare? Finns det läsare till alla

Cokers företag Smashwords har på fyra år gått från ett par hundra till nästan tvåhundratusen egenpublicerade författare. Kan vi förvänta oss en liknande utveckling här hemma?

Inte alla som har en bokidé kan bli Joyce Carol Oates.
Inte alla med en vacker sångröst kan vara Beyonce.
Inte alla som gillar att kicka boll värvas av FC Barcelona.

Den fullkomliga explosion i utgivning som vi sett de senaste 5-10 åren medför även en del problem.
Vi i den fysiska bokhandlen kan naturligtvis inte lagerföra alla dessa titlar. Frågan är om ens näthandelsidorna har plats för alla? Kommer det kanske bli en ”kan inte se skogen för alla träden”-situation även där?

De flesta författare kan nog instämma i det faktum att förlag inte heller bara är onda vinstmaskiner. Inte bara hjälper de till med grammatik och korrektur, en duktig redaktör kan förbättra en bok på alla möjliga sätt. Uppbyggnad, dramaturgi och struktur. You name it.
Och förlagen, som självklart missar en del fantastiska romaner i gallringen, fungerar ju också som ett slags filter som besparar oss mängder med texter som faktiskt inte borde ges ut.

Som inköpare för Bokia de senaste sju åren har jag fått se en enorm mängd titlar från egenutgivare och små, små förlag. Visst finns det mycket bra, men även mycket som borde ha fått stanna kvar i byrålådan. Texter som mått bra av en redaktörs hand, en kritiker som inte är partisk, en lektör som inte ingår i vänkretsen. Passionsprojekt som knappast intresserar någon annan än författaren och hens inre cirkel. Bra texter i horribla paket, omslag gjorda i Word Art m.m. Det sistnämnda påverkar ju inte textens kvalitet, men chansen att en nyfiken läsare plockar upp boken sjunker garanterat drastiskt.

Inte för att allt som ges ut på stora förlag håller hög kvalitet. Långt ifrån.

Lex Camilla Henemark
Lex En bluffpilots bekännelse
Lex Francys Evangelium

Där har du till exempel tre titlar som jag misstänker får någon stackars redaktör på respektive förlag att sträcka sig efter skämskudden just nu…

Självklart kan du argumentera att jag är partisk. Jag är bokhandlare.
Börjar alla köpa sin läsning rakt från författarna, vare sig det är i tryckt eller digital form, så har jag inget jobb. No more Boklådor.
Det tycker jag, och nog många med mig, skulle vara synd. Bokhandeln erbjuder ett skyltfönster mot läsarna som blir svårt att matcha med andra metoder.

Jag tror på egenutgivningen som en ny, naturlig och spännande del av bokbranschen.
Jag tror inte den kommer att ersätta den nuvarande modellen.
Jag ser ett värde i det urval både vi som återförsäljare och förlagen som utgivare gör.

Vi är din litterära mellanhand.
Din livboj i bokfloden.
Det ska jag fanken trycka på mina visitkort! ;-)

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

"Homecoming Queen" går inte riktigt hem

Jamen gissa om jag blev glad när Moa Herngrens Homecoming Queen dök upp i butiken. En säljtext som inleds "Gud, djävulen och cheerleaders - utbytesstudent vid världens ände" skriker ju Susanna lång väg.

My har bestämt sig för att göra ett år som utbytesstudent i USA. Men istället för glassiga kaliforniska stränder eller ett pastellfärgat Florida hamnar hon mitt i Redneck County. På en sunkig farm i Owensville, med en utbytesfamilj bestående av en halvgalen kvinna som vill att My ska kalla henne Mom, ett gäng förvildade spaniels, väldigt mycket gud och ännu mera djävulen. I skolan ser alla ut som klippta ur en high school-film från 80-talet, alla går i kyrkan, ingen äter grönsaker och alla dricker läsk.
My, som lämnat Sverige för att få vara någon annan, dras med. Blir Tessie (My är så svårt att säga, tycker Mom). Får kompisar, dejtar och blir populär. Men (för såklart finns det ett men) så inträffar något som ställer allt på ända.

Jag är ett hängivet fan av high school/college-filmer och amerikanska trash-skildringar i allmänhet. Och till en början är jag också mycket förtjust i Homecoming Queen. Beskrivningarna av Mys amerikanska liv är både träffsäkra och inkännande. Men efter drygt halva boken är det som att Moa Herngren tappar bort sig. Vilken historia är det egentligen som ska berättas? Varför dessa plötsliga vändningar? Och varför detta behov av att hasta sig fram till slutet?

Summan av kardemumman, två tredjedelar av boken bra, sista tredjedelen inte fullt lika. Men klart läsvärt ändå, för en älskare av genren.

Okej, jag kan inte låta bli om att avslutningsvis tipsa om världens bästa high school-film. Heathers (med den lökiga svenska titeln Häxor, läxor och dödliga lektioner)! Mina generationskamrater kommer att känna igen Brenda (pre Beverly Hills), det sena 80- och tidiga 90-talets indie-hottie number one: Winona Ryder, och Christian Slater från tiden då han var alla tonårsflickors våta dröm. Enjoy!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Tävla med Bokboxen - Vinn "100 balla ställen i Skåne"

I måndags gästades Bokboxen av Valle Westesson (läs hans inlägg här) och nu lottar vi ut fem signerade exemplar av hans bok 100 balla ställen i Skåne.

Tävlingsreglerna är barnsligt enkla. Svara på frågan nedan. Skicka ditt svar, samt namn och adress till bokia.killbergs@gmail.com. Håll tummarna!

Frågan lyder:

Varifrån kommer ordet "ball"?
1. Från ordet boll, nåt man leker och har kul med
X. Från slangordet ballra som betyder prata
2. Från ordet bal

Senast tisdagen den 21 maj vill vi ha ditt svar.
Lycka till!

Om boken: Valle Westessons "100 balla ställen i Skåne 2013" är en uppdaterad version av föregående års stora succé med ett tiotal nya platser. Boken visar hur äventyret många gånger faktiskt finns runt hörnet och att man inte behöver åka särskilt långt för att få uppleva det häftiga, märkliga, vackra, annorlunda eller knäppa. Här kan man hitta undangömda ställen som ortsbefolkningen tar för givna, men besökaren beundrar. Här presenteras historien bakom och här väcks nyfikenheten att åka dit och se allting med egna ögon. Allting förpackat i ett praktiskt och tåligt pocketformat perfekt för resan. "100 balla ställen i Skåne 2013" är helt enkelt en guidebok som på ett personligt, underhållande, annorlunda och upplysande sätt tecknar bilden av vårt mest spännande landskap.

Inte snabbare än sin egen skugga, men snabb nog.

Det var inte igår jag läste en Western.
Faktum är att jag inte kan påminna mig om jag någonsin gjort det.

Nåväl, Bröderna Sisters av Patrick deWitt har i alla fall ändrat på detta.

Boken utspelar sig under Guldrushens uppenbarligen-inte-så-glada dagar. Vi möter bröderna Eli och Charlie Sisters, två män som utan större moraliska betänkligheter försörjer sig på att skjuta ihjäl folk mot betalning. Samt diverse andra stölder och lurendrejerier.
I historien följer vi dem från Oregon till Kalifornien, på jakt efter en man vid namn Herman Kermit Warm (stilpoäng till författaren får årets skönaste karaktärsnamn) som förargat deras uppdragsgivare. Den mäktige ”Kommendören”.

Den yngre brodern, Eli, är vår berättarröst. Lite mer filosofisk och mild än den ofta druckne och grymme storebrodern Charlie.
Under resans gång har dessa två revolvermän ihjäl ett tiotal män, en björn, två hästar och nio bävrar.
Jag är trots detta, ej helt politiskt korrekta, beteende helt tiden på deras sida. Lite som man ändå hejar på John Travolta & Sam Jackson i Pulp Ficton. Trots att de är mördare.
De flesta som de skjuter ihjäl är inte bättre människor de. Tuff skit, liksom.

Och på tal om film. Detta stinker verkligen filmmanus.
Oh Brother where art thou möter True Grit ungefär. Perfekt råmaterial för bröderna Coen att ta tag i. Jag röstar på Jeff Bridges i kommendörsrollen.

” … en bok Cormac McCarthy skulle kunna ha skrivit ihop om han hade ett sinne för humor … ”
skrev Los Angeles Times om boken.

Jag håller med. Det här var en kul överraskning.

Pang pang, du är död!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Gästbloggaren: Valle Westesson

Att skriva "100 balla ställen i Skåne"

Nån gång i tonåren formade jag skrivardrömmar för mej själv. Exakt vad jag ville författa var starkt underordnat hur livet runtikring skulle va. Jag såg framför mej en tillvaro där dagarna förspilldes på ölcaféer, kvällarna på nån dragig skrivarlya och nätterna i en rökig källarklubb omgiven av färgstarka vinddrivna existenser.

Ungefär så levde jag visserligen åren mellan 20 och 30, självklart utan att ens göra ett försök att sätta några ord på pränt. Själva bilden av ett changerat bohemliv räckte nog för mej tills jag utan att knappt märka det hade glidit in i utmarkerna av det verkliga författarskapet. Jag befann mej på P3 och sände radioprogrammet Hej domstol! tre dagar i veckan. Plötsligt producerade jag en massa texter och steget att skriva böcker var inte långt. Att göra boken 100 balla ställen i Skåne är kanske det roligaste jag vet. Få saker är så omväxlande, lärorika och ger sån kick som att leta upp, tänka ut och beskriva ställen som jag valt att kalla för balla.

Dock ter sej mina dagar ganska skilda från den dröm jag hade för 20 år sen. Ungefär såhär kan en typisk arbetsdag se ut:

06:30 Vaknar och duschar. Försöker få liv i resten av familjen.

08:00 Lämnar barn på skolan

08:30 Studerar kartor på webben, lägger upp en resrutt för dagen och antecknar telefonkontakter.

09:00 Brer fyra dubbelmackor och kokar termoskaffe.

09:30 Åker från hemmet i Kirseberg, lyssnar på Ring P1 i bilradion.

09:47 Dagen peakar. Jag dricker kaffe, äter macka, lyssnar på radio och är på väg till ett ställe jag aldrig har sett innan, kanske vet jag ännu inte ens att det finns. Jag är en upptäcktsresande. Jag är i självvald ensamhet. Jag är i rörelse och dricker kaffe samtidigt.

10:15 Anländer till första stället. Tassar försiktigt runt och andas in. Tar några foton, känner av och försöker hitta infallsvinkeln. Är stället knasigt? Vackert? Vidrigt? Allt på en gång? Inget av det

10:45 Sätter mej i bilen med öppen dörr och dricker lite mer kaffe. Tänker på nästa ställe. Kollar kartan. Kommer på vinkeln till stället jag just fotograferat. Det är fult, så fult att det nästan är fint. Börjar skissa i huvudet på en lista över arkitektoniska fel man begått skapandet.

11:00 Åker vidare. Hittar inte och förbannar att jag återigen slarvade med att studera kartor. Varför printade jag inte kartorna? Varifrån kommer övertron på mej själv att jag skulle hitta på varenda grusväg i södra Sverige?

11:21 Knackar på dörren till ett hus för att fråga om vägen till Bjärsjölagård. Ingen öppnar. Knackar igen. Går tillbaka mot bilen. En nyvaken dansk öppnar och harklar sej. Han har ingen aning om vad jag pratar om.

11:25 Åker mot vad jag tror är rätt väderstreck. Försöker kolla google maps samtidigt som jag kör. För dålig täckning. Skriker ”Din jävla idiot Valle!” högt i bilen och känner instant skam.

11:45 Uppfattar i ögonvrån att jag just passerat en handgjord skylt med texten ”Islands hästar och thai massage”. Stannar i vägrenen och tänker. Är det värt en omväg? Skylten är rätt ball... Tittar på klockan. Snart middag och jag har bara varit på ett ställe. Okej, jag chansar!

12:05 Undrar om jag passerat häst/massagegården utan att jag märkt det. Stannar bilen vid en annan gård och frågar en bonde om vägen. Han säger att stället bara är öppet på sommaren. Jag vill ändå veta vägen, han vill ändå hävda att det just nu är stängt.

12:20 Hittar häst och massagestället. Det är stängt. Dessutom ser det för tråkigt ut. Åker vidare.

12:35 Kommer till stället jag letade efter. Knäpper av 30 snabba foton från olika håll, inklusive en närbild på den av kommunen uppsatta infotavlan. Såna är bra att basera sin text på. Jag hittar en vinkel sen, tänker jag och åker vidare.

12:40 Dricker mer kaffe och äter dom sista mackorna på väg till nästa ställe. Plånboken på P1, byter till P3.

13:30 Hittar nästa ställe. Tar foton, letar runt lite. Funderar om det är tillräckligt ballt för att va med i boken. Kan man slå ihop det med nåt annat? Finns det nåt annat här? Funderar på om man ska göra nåt med märgelgravar. Det borde gå att hitta nån som är otroligt vacker. Var det inte nån poet som skrev om märgelgravar? Var det inte nån i en svensk film som drunknade i en märgelgrav? Gör ingen anteckning, tänker att jag kommer komma ihåg.

14:10 I bilen igen, kör norrut. Ska försöka kolla upp en gammal kvarn också idag. För skränig låt på P3, byter tillbaks till P1. Är ensam nu, ingen att upprätthålla en ungdomlig fasad inför.

14:45 Stannar vid kvarnen. Den är skitcool! Jag vet direkt vilken vinkel jag ska skriva ifrån. Det är ett klassiskt skräckfilmsställe. Jag ska måla upp en bild av ett gäng campande collage-ungdomar och vad som händer dom under natten vid fördämningen, vid kugghjulen, i det raserade tornet. Tar 20 bilder och är på väldigt gott humör.

15:20 I bilen igen. Har en timme och en kvarts körtid hem och har lovat att hämta barnen kl 16. Vad var det nu jag tänkte skriva om? Det där som jag kom på innan. Varför tog jag ingen anteckning?

16:30 Hämtar barn, lagar mat, läser läxa, berättar för min fru om den coola kvarnen och kollar på Barnkanalen med resten av gänget.

20:30 Sitter vid fotänden på barnens säng. Dom försöker sova och jag försöker researcha kvarnen. Geocachare och urban explorers har lagt upp fina bilder. NE har en bra artikel saxad ut Nordisk familjebok från 1920. Perfekt.

21:30 Skriver texten om kvarnen. Det blev inte alls skräckgrejen, men ganska lättskrivet ändå.

23:00 Ligger i sängen och kollar Mad Men på datorn med min fru.

23:40 Somnar och missar slutet på avsnittet. Tänker att jag ska titta ikapp imorgon.

00:00 Vaknar till och ber min fru komma ihåg ordet märgelgravar. Hon lovar men undrar varför.

Sammanlagt tre månader av såna här dagar tog det mej att skriva den första versionen av boken, och det är ett besvär jag gärna ger mej själv igen. Om mina läsare har hälften så kul som jag är jag väldigt nöjd!

Trevlig resa/ Valle Westesson

Malmöbon Valle Westesson är född 1974 och arbetar som komiker och författare. Han har bakgrund inom radio med P3-programmet Hej domstol! och inom teve där han medverkat i och skrivit manus åt till exempel Robins, Hej rymden! och Gabba gabba. Han har också startat humorsajten Rikets sal som utkom med en bok 2011.

Harry, my love...

foto: Håkon Eikesdal

Jag får tillstå att när det frågas efter Harry i butiken så är det främst Harry Styles, en av de skönsjungande ynglingarna i One Direction, som åsyftas. Hans nuna blickar tillbaka på oss från böcker, muggar, sängkläder (jodå!), pennskrin, anteckningsblock... Till och med från en pappdocka i (någorlunda) naturlig storlek.

Fick jag bestämma skulle det där ansiktet vara betydligt mer härjat, bistert och ärrat. Efternamnet skulle vara Hole.

Jo Nesbø gav i någon intervju det ganska så trötta klyschsvaret att Harry Hole är en sådan man som alla kvinnor blir kära i och alla män vill vara. Men att någon, kvinna eller man, skulle gå igång på den där fullkomliga destruktiviteten, känslomässiga inkompetensen, missbrukarpersonligheten och den autistiska moralkänslan är ju helt befängt. Fnyser jag inombords (och tänker fördomsfullt att Nesbø själv gärna vill vara en sådan man, åtminstone om man ser till looken på pressbilderna inför förra släppet, se ovan).

Och fullkomligt kastar mig över förhandsexemplaret av kommande Hole-romanen Polis (tack Piratförlaget!). Jag avser att tillbringa varenda ledig stund med Harry tills jag vet hur den slutar. Jag må fnysa åt Jos gubbiga statement. Och önska att mitt förhållande till den till det klichéartade gränsande stenhårda kommissarien var mer modernt och upplyst. Men jag tvingas se sanningen i vitögat. I love Harry. Forever.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Signering i Ängelholm!

När copywritern Eva Rydinger kände behovet av att skriva en roman, då föll det sig också naturligt att förlägga handlingen till födelsestaden Ängelholm.
Fotografen handlar om en kvinna med trassliga relationer. Hon söker råd genom de kvinnor hon fotograferar. Självbiografiskt? Nej, det ska det inte vara, även om huvudpersonen placerats i Ängelholm.

Romanen finns ute nu, och författaren Eva Rydinger signerar på Killbergs bokhandel i Ängelholm idag. Möt henne mellan klockan 11 och 13!

Bruksspänning med Kenzie och Gennaro

Har ju som ni känner till lidit av lite av en Dennis Lehane-psykos på sistone. Boven i dramat var mästerverket Ett land i gryningen. Att jag sedan inte kunde nöja mig med att läsa uppföljaren Nattens dåd utan var tvungen att klämma även Ingenting är heligt är kanske bara följdriktigt. Man vill ju inte sluta när det är så bra. Kanske är det då ren tur att Kenzie och Gennaro-serien inte alls når upp till samma höjder som de två föregående. Det är ju mycket som pockar på ur nyutgivningen nu (och jag får lite dåligt bokhandlarsamvete om jag fördjupar mig allt för mycket i backlisten).

I seriens tredje del (låt er inte förvirras av den svenska utgivningsordningen, den är helt hejkon bejkon) får de Bostonbaserade privatdetektiverna i uppgift att leta reda på en ung kvinna som försvunnit spårlöst efter att hon drabbats av en stor sorg. Mycket snart inser de att ingen av de inblandade i historien är det minsta att lita på, men då är det så dags...

Alltså, jag trivs ju ihop med Patrick Kenzie och Angela Gennaro, det har jag alltid gjort. Men som karaktärer är de bra mycket trubbigare än något som Lehane åstadkommit i sina fristående kriminalromaner och de två första delarna i USA-trilogin. De svindlande läsögonblicken uteblir. Som underhållningsläsning (lyssning) fungerar de däremot alldeles utmärkt. Att jag efter avslutad lyssning glömmer intrigen nästan omedelbart gör inte så mycket. Jag hade trevligt så länge det pågick. Och känner ni för lite actionladdad noirspänning så slå till för tusan! Fast boken har gått ur tryck så det är bibblan eller begagnat som gäller. Eller originalspråk såklart.

När jag nu tillbringat så mycket tid med Dennis (ja, jag tycker nog att vi är på förnamnsbasis nu) så blir det, som jag skrivit tidigare, väldigt tydligt hur mycket han utvecklats som författare sedan 90-talet. Därför ska det bli intressant att läsa de senare delarna i K&G-serien, kanske kan jag förvänta mig lite mer litterär spänst i spänningen?

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Gästbloggaren: Susanne Boll

Alla historier har sitt ursprung. Mina har det alltid i mig själv. En erfarenhet, en rädsla, en dröm eller bara en bild.

Ursprunget till Det enda rätta finns i en knöl på min hals. En knöl som snart skulle försvinna. Det gjorde den inte.

När proverna togs bröt jag samman. Dödsångesten flåsade mig i nacken. Var det slut nu? Skulle jag inte längre få vara kvar?

Jag tröstades av en fantastisk läkare och hans sköterska och när provresultatet till sist visade att knölen inte var malign – blev jag oerhört lättad.

Såklart.

Först.

Sedan slog mig tanken. Den som normalt funtade människor förmodigen inte får: Tänk om läkaren inte vill tala om att jag är sjuk. Han såg hur knäckt jag var och kanske vill skona mig från vetskapen om att jag är döende!

Där föddes en av huvudkaraktärerna i Det enda rätta, läkaren Helmi Laine. Och inne i mitt huvud snurrade tankarna som skulle komma att bli ord. Vad skulle kunna få en människa, en läkare, att göra så? Hur resonerar hon? Varför? Och inte minst, vad skulle det få för konsekvenser?

Jag har alltid haft ett stort intresse för hur vi funkar, vi människor, och för de livsval vi gör. Det, kombinerat med en livlig fantasi – gärna i form av katastroftankar – och sedan barnsben en stor kärlek till språket, utgör en tacksam grund för det historieberättande jag ägnar mig åt.

I botten är jag legitimerad psykolog. Och journalist.

Vägen till att ge ut den här boken har varit lång och slingrig. Den passerade barn på habilitering och skola, den tog en sväng in i rekryteringsbranschen för att vid ett vägskäl leda till och passera Utbildningsradion.

Två gånger har jag helt stannat. Två gånger har jag fött barn. Och efter sista dottern födde jag min första mer litterära bebis – spänningsromanen Morgongåvan.

Och på den vägen är det.

Som författare vill jag skriva om de trasiga människor som gör de okloka valen – de som inte gör det enda rätta – på ett sätt så man förstår och kanske till och med känner för dem. Min förhoppning är att jag gör det på ett spännande sätt och bjuder på ordentlig läsunderhållning.

Det enda rätta handlar om hur tre kvinnors liv kantrar. Fullständigt.

De tre huvudkaraktärerna, läkaren Helmi, psykologen Maria och förskolläraren Isabelle, har sina orsaker till att göra det som kanske är förkastligt i våra ögon, men det enda rätta i deras. De befinner sig i olika faser i livet, har med sig olika typer av bagage och hanterar vad de är med om på sätt som är långt ifrån vad etik och moral har att påbjuda.

Och sådär kan det ju faktiskt bli. När livet skakas om och ställs på ända agerar man kanske inte alltid så rationellt och förväntat. Kanske handlar det om otrohet. Kanske om en lögn som får konsekvenser. Eller så undanhåller vi helt enkelt sanningen.

Två andra viktiga ingredienser i Det enda rätta är kärlek och sex.

De tre kvinnorna är i hög grad sexuella varelser. Boken handlar om kärleksfullt sex och missbruk av detsamma. Ibland vänds de traditionella könsrollerna upp och ned och den lesbiska kärleken spelar en viss roll.

Men kanske framför allt handlar Det enda rätta om kärlek. Till barnen, som har en central roll i berättelsen. Det handlar om ungdomskärleken, den där första, största. Den som alltid lever kvar. Och så handlar det om den mogna, vuxna kärleken. Den som överlever vardagen.

I dagarna landar Det enda rätta på landets bokdiskar. Jag håller andan och nyper mig i armen. Hoppas att jag har lyckats förmedla det jag vill och att människor berörs av de karaktärer som så länge bott i mitt huvud.

Somliga bor förresten kvar. För när jag lyckas ta mig ner på jorden emellanåt, så skriver jag på uppföljaren. Den som handlar om att få en andra chans.

Susanne Boll är född 1972 i Motala. Hon är Leg. psykolog och journalist men har sadlat om till författare. Susanne bor i Stockholm med man och två barn. Hon har tidigare gett ut Morgongåvan på Hoi förlag.

"En välbevarad hemlighet" av Kate Morton

Kan man kalla någons fjärde bok för en mellanbok (tja, det borde väl gå, om vi ponerar att Kate Morton tänker skriva åtminstone tre böcker till - och det tror jag). En välbevarad hemlighet har i alla fall mellanbokens alla kännetecken. Det vill säga, den är nästan lika bra som föregångarna, men det känns som att författaren vilar lite väl mycket på lagrarna.

För oss Morton-fans så känns konceptet nutid/dåtid/mysterium-som-sakta-uppdagas igen. När Laurel Nicolsons mor ligger på sin dödsbädd, påminns Laurel om ett traumatisk minne från ungdomen. Ett minne som indikerar att moderns förflutna inbegriper en stor hemlighet. En hemlighet som hon inte kan låta följa modern i graven. Så Laurel börjar undersöka saken och på klassiskt Kate Morton-manér växlar historien sedan mellan nutid och dåtid. Laurels efterforskningar och moderns liv i London under kriget (som i andra världs-).

Plotten är riktigt bra. Men det är som att inspirationen saknas den här gången (kanske kan man bara skriva ett visst antal böcker enligt samma mall innan hjärnan eller hjärtat eller var det nu kan vara inspirationen sitter protesterar). Framför allt språkligt. Ni vet, jag brukar gå på om att omslagen på Mortons böcker får dem att likna åttiotalets tantsnusk-romaner. Och att det ligger dem i fatet. Ja, alltså, den här gången påminner boken mig faktiskt en del om sagda romaner. Inte när det gäller snusket (obefintligt, några dröjande kyssar, ett styck naket bröst, ett styck samlag) utan när det gäller de lite för grovt tillyxade beskrivningarna av romanpersonernas handlingar, tankar och känslor. Jag har också svårt att fatta egentligt tycke för någon av huvudpersonerna. Men det finns nog delvis en poäng med det, ska det visa sig (mer säger jag inte om det, inga spoilers här inte).

Det hindrade mig nu inte från att välja bort tv:n varje kväll tills boken var utläst. Men så är jag också en gammal älskare av tantsnusket. Och Kate Morton. Och böcker som utspelar sig i England fulla av gamla dragiga hus, hemligheter och skuggor ur det förflutna. Grovt tillyxade beskrivningar eller inte.

Så okej Kate, jag köper absolut att man inte kan vara lika inspirerad jämt. Men nästa gång vill jag ha något i samma klass som Den glömda trädgården eller I det förflutna. Kan du ordna det?

Tack på förhand.
Din tillgivna,

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Klassisk Hole

”När en Oslopolis hittas mördad på samma plats och vid samma datum där han många år tidigare utrett ett mord, kan det knappast vara en slump. När samma sak drabbar två andra poliser inom loppet av några månader är mönstret lika tydligt som skrämmande. Inget av de gamla brotten blev någonsin uppklarat. En brutal mördare med bestialiska metoder går lös.
Polisen står helt utan spår och, vad värre är, de saknar sin allra bästa utredare.
Samtidigt ligger en svårt skadad man i koma på en välbevakad sjukhussal. Ingen får veta hans namn. Inte ens de vaktande poliserna får komma honom nära.”

Oh yes!
Här har vi alltså ännu en klassisk Nesbø-i-Högform.
Morden är ohyggliga. Intrigerna är djävulusiska. Spänningen är intensiv.

Alla karaktärerna du älskar och hatar är självklart med.
Powerspelaren, den intrigerande polischefen Bellman.
Nesbøs ”Bäckström”, den ”Beavis”-like, korrupte snuten Truls Berntsen.
Häxan Skoyen.
Savanten Beate Lønn.
Hagen.
Rakel och Oleg.

Och… ja……

Det blir svårt att skriva mer om Polis utan att diskutera slutet på Gengångare.

Spoilervarning!! Läs inte nästa mening om du inte vill veta hur förra boken slutade

………………………………

………………………………

Alltså, allvarligt. Läs inte vidare. Jag kommer sabba boken för dig.

…………………………………

……………………………………

Last chance…

……………………………………

……………………………………

SPOILER:
I slutet av Gengångare trodde vi nog många att Harry dog.
Det gjorde han alltså inte.

………………………………………………………

………………………………………………………

Slut på Spoiler.
Du kan lugnt läsa vidare härifrån.

………………………………………………………

Det blir svårare och svårare att påstå att man kan läsa Hole-böckerna som fristående romaner. Handlingen i Polis tar vid precis där Gengångare slutade – som i sin tur har mången koppling till både Pansarhjärta och Snömannen.
Både Harrys privatliv, med Rakel och Oleg, och alla intriger i Oslos polisledning måste framstå som förbryllande för den som hoppar in sent i serien.

Förslagsvis börja med Smärtans hus eller Rödhake om du inte klivit in i Harrys värld ännu (de första böckerna Fladdersmusmannen och Kackerlackorna är ok, men inte i klass med de senare. Lite uppvärmningsböcker liksom).

Polis är bra. Riktigt Snömannen-bra.
Harry är tillbaka.
Gott så.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Alla vanliga dödliga som inte får specialupptryckta förhandsexemplar från förlaget får tyvärr vackert vänta till i juni med att läsa. Bit på naglarna tills dess!

I sängen i ett år?

Apropå "roliga" böcker och min oförmåga att uppskatta dem så har den gamla favoriten Sue Townsend precis kommit ut med en ny roman. Kvinnan som gick till sängs i ett år heter den, och handlar om Eva som i åratal velat protestera mot sitt glädjelösa äktenskap. När barnen så flyttar hemifrån inleder hon sin passivt aggressiva protest. Hon går till sängs. Hon går inte upp igen.

"Despite the almost action-less heroine, this is not a calm book. Sue Townsend fills the pages with turmoil, anger, passion, love and big helpings of Townsend wit. It's full of colour and complexity, is a bit bonkers, and glows with life." skriver The Independent.

Det låter ju lovande. Och jag är ett stort fan av Adrian Mole (de böckerna fick mig att skratta! Men det var ju till och med innan jag läste Restaurangen vid slutet av universum). Ska jag våga mig på den?

För även om det inte är haha-slå-sig-på-knäna-kippa-efter-andan-av-skratt-roligt, så kanske det är En liten smula underbar-roligt. Eller sådär tidiga Nick Hornby-kul. Och det är ju inte fy skam.

Andra som gick till sängs - om än inte i ett helt år.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro