Copyright/fotograf: Gabriel Liljevall |
Det hävdas ibland att
svensk spännings- och kriminallitteratur är mer samhällskritisk och socialt engagerad
än motsvarande titlar
från övriga
världen. Svenska deckare och thrillers har ett budskap, angelägna teman lyfts
fram och läsaren konfronteras med aktuella samtidsfrågor.
Är det verkligen så? Jag
är inte helt säker på det. Det kan säkert vara fler än jag som önskar att det i
svensk litteratur skulle finnas utrymme för fler karaktärer som vi helt och
hållet kan relatera till.
Visst finns det många svenska
författare som skriver bra böcker i spänningsgenren, jag är tidvis själv storkonsument
och har många favoriter, allt från Henning Mankell till David Ärlemalm. Den
senare har märkligt nog fått viss kritik för att han vägrar hålla sig helt till
reglerna (vilka de nu är?), vilket enligt min mening inte bara är befriande
utan precis vad som behövs just nu. Att år ut och år in förlita sig på att den
unga, brutalt mördade helvita kvinnan lydigt ska ligga i sin vassrugg eller på
joggingspåret börjar kännas väldigt daterat.
Kanske låter jag sur och dömande,
men den fetischen borde år 2020 kunna förpassas till historien. Det måste väl
ändå finnas plats för andra berättelser, som inte nödvändigtvis håller sig till
standardformeln?
Som väl är håller det här på att förändras, och det finns de inom bokbranschen som talar om en ny våg av deckare och spänningsromaner. Fler och fler svenska författare vill ta med sina läsare till andra platser, låta oss möta människor med en annan bakgrund, låta oss uppleva andra färger och dofter. Sverige idag ser annorlunda ut än det gjorde för några år sedan, och vi behöver få se det i de böcker vi läser.
Därför blev jag först
väldigt glad när jag såg Jonny Bergman, berättarjaget i En sista vinter,
kliva av tåget i Hultsfred, och insåg hur mycket jag saknat att läsa om någon
med hans bakgrund. Vi delar en hel del livserfarenheter, vi är båda
barnhemsbarn som adopterades och hamnade i Hultsfred. Vi växte båda upp i dysfunktionella
familjer, vi mötte tidigt rasism och vi har båda brottats med psykisk ohälsa
hela livet.
Ganska snart förstod
jag att mötet med Jonny skulle kosta mer än jag var beredd på att betala. Jag
ville inte gräva på djupet, ville inte möta sådant jag visste skulle göra för ont.
Jag blev rädd, försökte göra något annat av Jonnys historia, jag försökte gömma
mig. Men Jonny var här för att stanna, och till slut gav jag upp. Jag slutade
kämpa emot och lät honom berätta om sitt liv.
En sista vinter handlar helt och
hållet om Jonny, det är hans historia. Men jag tror inte jag hade kunnat skriva
om honom utan min egen bakgrund. Utan att själv ha upplevt hur det är att stå
utanför, hur det är att misslyckas gång på gång, att vara en förlorare. Och att
i likhet med honom försökt bryta mig loss från den roll som min bakgrund
tvingat på mig.
Frågan är om det är
möjligt, eller om vi för alltid är dömda att vara den vi helst inte vill vara?
Är vi beredda att möta det vi fruktar mest av allt, och i så fall, vad innebär
det?
Svaren är sällan så
enkla som vi kanske önskar. Det har tagit mig hela mitt liv att finna en del av
dem, och i En sista vinter får du följa Jonnys väg mot de svar han
söker.