Johans Årsbästa

Så!

Då har jag också slutligen bestämt mig för vilka årets tio bästa böcker är. En lista som skiljer sig rätt markant från Susannas (med ett undantag). Kanske framförallt genom den tydliga Knausgård-bristen Jag vet inte vad jag ska säga. Tycker karln är ett norskt sömnpiller (dyrt och fiskdoftande, fast effektivt).

Här kommer alltså den riktiga listan. Jag har skrivit om de flesta av dessa titlar tidigare så jag ska inte söva er med långa upprepade utläggningar. Känner ni behov av mer info? Följ länkarna. Känner ni behov av sömnhjälpmedel? Läs Knausgård.

Nåväl. Listan. Egentligen utan inbördes ordning. Förutom 1:an. Och 2:an…. Eller är 2:an bättre än 1:an? Hmmmmhh……


10. Bländverk – Thomas Erikson. En riktig bladvändare! Denne debutant i Action/Thriller-genren bjuder på mycket god underhållning i Kepler-stil.
Gästbloggare: Thomas Erikson

 9. Frihet – Jonathan Franzen. Stor romankonst. Stor läsning. Stor bok.
Freeedoooooommm!!!!

8. Delhis vackraste händer – Mikael Bergstrand. En dråplig och mycket charmig skröna om den medelålders, malmöitiske reklammannen Göran som förlorar jobbet och hamnar i Indien. Gillade du Jonassons ”Hundraåringen..” kommer du att skratta gott åt denna bok.
Gästbloggare: Mikael Bergstrand

7. Sankta Psyko – Johan Theorin. Ingen årslista komplett utan en ny Theorin känns det som (även om Blodläge tog sig in på håret förra året…). Suggestiv och originell rysare. Jag gillar känslan av att inte veta vem i boken man kan lita på.

6. Rekviem för John Cummings – Bengt Ohlsson. Fasen att den inte vann Augustpriset! Det hade varit så kul att få sätta in en bok om Ramones i Låna & Läs. Gabba Gabba Hey!
Rekviem för John Cummings

5. Samlade svenska kulter – Anders Fager. Jag citerar mig själv: ”Jag är helt förlorad i Fagers värld av uråldriga gudar, bisarra fiskmänniskor, senila ockultister och avgudadyrkande tonåringar.
Vad som på ytan först verkar vara en samling fantastiska skräcknoveller börjar efterhand knytas samman och vecklas ihop till en slags helhet. Det här ekar av Lovecraft, Clive Barker, Neil Gaiman och visst, lite Ajvide kan man säkert hitta om man letar… Magisk realism. Det är rysligt, roligt, burleskt och alldeles, alldeles underbart!”

4. De imperfekta – Tom Rachman.Ytterligare ett stycke exceptionell romankonst! (Snor Susannas inlägg:)
Tom Rachman bjuder på perfektion

3. Kvinnan i rummet – Jussi Adler-Olsen. Jag har läst alla tre Jussis böcker på svenska i år. Kan faktiskt vara så att den tredje, Flaskpost från P, är till och med strået vassare än denna, men du behöver börja här. Kliv in på Avdelning Q.

2. Flickan från ingenstans – Justin Cronin. Vi behöver alla mer dystopisk vampyrapokalypslitteratur i våra liv. I’m sure of it!
"Flickan från ingenstans" av Justin Cronin

1.Tony & Susan – Austin Wright. F#%king litterär perfektion. Nästan.
Austin Wirght - "Tony & Susan"

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Årsbästa - en familj lyser klart på Tio-i-topp

Det börjar så smått dra ihop sig mot årsredovisning. Eventuellt hinner man klämma någon riktig höjdare till (det kommer inte att vara Bad boy av Peter Robinson, det kan jag garantera. Men mer om den vid senare tillfälle), men det står ändå ganska klart nu vilka stjärnor som lyst klarast på bokhimlen 2011. Så jag tänkte dra min Tio-i topp för året redan nu. Kanske kan man hitta ett eller annat julklappstips på listan.

Bokåret får så här i retrospektiv helt klart godkänt. Det tycks mig som att ovanligt många bra böcker har kommit ut. Därför är ordningen på listan inte helt självklar. Framför allt i toppen känns det svårt att prioritera. Men, men... det måste göras, och här kommer den alltså... (trumvirvel)... Susannas årsbästa 2011. Håll till godo!

Bra 2011.

Plats 10. Grand Mal av Linda Boström Knausgård. Begåvad familj det där. Man borde bli förbannad, men blir bara lycklig. Fantastisk novellsamling, svindlande och bråddjup.

Plats 9. Min Kamp 3 av Karl Ove Knausgård. Svagaste delen hittills, men fortfarande litteratur i särklass.

Plats 8. Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Tonårshäxor i ett vanligt svenskt plugg. Såååå mycket bättre än det låter.

Plats 7. Siri av Lena Einhorn. Einhorns skönlitterära debut om Siri von Essen fick fina recensioner men gick lite väl obemärkt förbi. Ta skadan igen och läs.

Plats 6. Salome av Mara Lee. Skildringen av arga, arga Elsa Mo kryper innanför skinnet. Och stannar där länge.

Plats 5. Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie. En favoritförfattare som ger sig på noveller och gör det med bravur (såklart). Utspelar sig i USA och Nigeria.

Plats 4. De imperfekta av Tom Rachman. Imperfekta människor på en tidningsredaktion i Rom som tiden sprungit förbi. Strålande.

Plats 3. En dåre fri av Beate Grimsrud. Kom egentligen förra året, men pocketen kom i år, jag läste den i är, och den är så fantastisk att den bara måste vara med på listan.

Plats 2. Välkommen till den här världen av Amanda Svensson. Hey Dolly som var så bra. Och så kommer det här triangeldramat som är ännu så mycket bättre.

Plats 1. Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård. Tredje gången gillt för Knausgård på min tio-i-topp. För mig kan han verkligen få skriva om precis vad som helst. Jag vill bara läsa. Det här är en obeskrivligt skicklig författare.

(Och så några som nästan kvalade in... Den försvunne av Kim Echlin, Ru av Kim Thúy, Boken om mig själv av Kajsa Grytt, Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg, Gracie av Veronica Malmgran, Faithful Place av Tana French)

Jäpp, där hade ni mina årsbästa. Vilka är era?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

I barndomslandet - "Min Kamp 3" av Karl Ove Knausgård

foto: Christina Ottosson

Det är ingen ordning på delarna i Karl Ove Knausgårds mastodontserie Min Kamp. Om första delen handlade om ungdomsåren och andra om kärlek och familjeliv är vi i tredje delen tillbaka i den tidiga barndomen. Uppväxten på Tromøya på den norska sydkusten, under sjuttio- och åttiotal, från åtta månaders ålder fram tills flytten efter sjunde klass.

Som barn är Karl Ove besatt av att vara omtyckt, samtidigt som han är något av en besserwisser. En kombination som inte alltid är helt lyckad, även om han har svårt att förstå det själv. Hans vänner retar sig på honom, retar honom, kallar honom femi som i feminin. Men det är också en barndom full av äventyr, i allt från att elda gräs i smyg med bästa vännen Geir till upptäckten av läsningen och böckernas värld.

Men ständigt närvarande och allt överskuggande är fadern, som Karl Ove hyser en stark skräck inför. Hans oberäkneliga humör, vredesutbrott, hans förmåga att upptäcka allt, minsta lilla som inte står rätt till, rädslan för bestraffningarna... Karl Ove håller sig undan, ständigt på sin vakt, uppmärksam på varenda skiftning i faderns lynne. Denna terror gör att den vuxne Karl Ove, när han ser tillbaka, märker att han knappt minns sin mor, medan fadern är skarp och tydlig. Han skriver:

"Jag lever, jag har egna barn, och med dem har jag i stort sett bara försökt uppnå en enda sak, nämligen att de inte ska vara rädda för sin pappa. Det är de inte. Det vet jag. När jag kommer in i rummet där de är kryper de inte ihop, tittar de inte ner i golvet, smiter de inte ut så fort de får chansen, nej, om de ser på mig är det likgiltigt registrerande, och om det är någon jag gladerligen blir ignorerad av så är det dem. Om de har komplett glömt bort att jag fanns när de själva blir fyrtio, ska jag tacka och buga och ta emot."

Det är sorgligt, men följdriktigt. Rädslan för fadern tar utrymme, så mycket att modern trängs ut.

Min Kamp 3 är i mitt tycke den svagaste delen hittills i serien. Med detta inte sagt att det är dåligt, långt ifrån. Knausgårds lägstanivå slår de flesta andras högsta med hästlängder. Berättandet är som vanligt glasklart, på pricken, osvikligt. Man tvåan var så fruktansvärt bra att det är svårt att nå upp till samma höjder. Fast enligt Jonas Thentes lyriska recension av sista boken, så blir det ännu bättre. Jag tror honom. För det är som jag har skrivit tidigare. Det spelar egentligen ingen roll vad Karl Ove Knausgård väljer att berätta. Han kan få skriva om vad som helst. Det är hur han berättar det. Mästerligt. Inget annat än det. Min Kamp 4 kommer i mars. Jag kan knappt vänta.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tips från en läsare - Intellektuell amning

Titta vad fint!! Alltid roligt med feedback från bloggläsarna. Här ett tips från Lisa som har provat bokkudden jag skrev om för ett tag sedan, tydligen toppen om man vill multitaska och ge barnet mat samtidigt som man läser. Hon uppmanar gärna andra ammande mödrar att prova detta hjälpmedel för intellektuell stimulans:

"Funkar dock bäst på pocket och det kan trots allt vara lite meckligt att bläddra med bara en hand (eftersom den andra trots allt behövs för att hålla barnet på plats). Har dock inte använt den i något annat sammanhang än - men bara tanken på att kunna läsa och sticka samtidigt är mycket tilltalande!"

Extrem igenkänningsfaktor i "Söta pojkar är bara på låtsas"

Redan när jag slår upp första sidan i Söta pojkar är bara på låtsas känner jag att det här blir bra. Boken inleds med ett citat ur Holes "Violet". Jag älskar den låten. Jag älskar Live Through This. Den kom ut 1994. Den skivan är 1994 för mig. Jag var 19 år då, ett kaosår, himmel och helvete.

Och trots att Moa Eriksson Sandbergs debut utspelar sig några år senare (den baseras på författarens dagböcker mellan 1997-1998) så hade den kunnat handla om mina tonår. Så mycket att jag har svårt att bena ut varför jag egentligen gillar boken. Är det av en slags sentimentala igenkänningsskäl eller för att den helt enkelt är en grym skildring av några otroligt viktiga år i livet? Jag frågade min kollega, som också läst boken och inte alls känt igen sig vad hon tyckte. Hon gillade den också mycket. Alltså bestämmer jag att det lutar åt det senare. Grym bok!

Det handlar om Ella, hon går första året i gymnasiet. Hon vill hångla med söta pop-pojkar. Och så vill hon bli skådespelerska på Dramaten. Hon vill ha hela världen. Det är skola, det är vardagsliv, kompisar, killar, drömmar, musik, romantik, sprit, sex. Ett vanligt liv helt enkelt, hela tiden med den där starka tonårsotillfredsställelsen i botten. Längtan efter att det ska hända. Ella använder sexualiteten, flirtar, hånglar eller ligger när hon får tillfälle. Ibland för att hon så himla gärna vill. Ibland förstår hon inte ens varför. Jag känner så väl igen den där känslan av att behöva forcera; reaktioner, händelser, något. "There's more to life than this".

En av de saker jag gillar mest med boken är att den visar hur sexualiteten faktiskt är något man kan utforska, vill utforska, på flera sätt. Att kåthet är något man får och kan bejaka. Utan att vara upp över öronen förälskad. Även som ung tjej. En ny superstark drivkraft som plötsligt pockar på att få utlopp. Ett nytt sätt att känna makt, nyfikenhet, närhet eller kärlek. Även om det kan leda till att man ibland råkar passera gränser, sina egna och andras. Därför att man använder ett nytt verktyg, som man inte känner till fullt ut.

Det slår mig också hur jäkla utsatt man kan känna sig som tonåring, när allt, precis allt som sker runt omkring sker i berg-och-dalbanehastiget på blodigt allvar och vilken styrka man kan uppbåda för att ta sig vidare och igenom. Bokens Ella är en kämpe, och ta en titt på vilken högstadie- eller gymnasieskolgård som helst. Där går ett gäng krigare.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Bara du kan rädda mänskligheten"

Game Over.
Vad gör en dataspelsspelande tonåring när de grymma rymdvarelserna han matar lasertorpeder mot plötsligt säger ”Vi vill förhandla!”?
Han läser i manualen. Så brukar de ju inte säga. De brukar ju faktiskt inte säga något alls. Han skriver ”Dö, rymdkräk?”

De svarar ”Nej! Vi vill inte dö! Vi vill förhandla!” Han drar iväg ytterligare några torpeder mot deras rymdflotta. ”Vi kapitulerar! SNÄLLA!”

Detta är det problem som unge Johnny ställs inför i boken Bara du kan rädda mänskligheten (Only you can save Mankind) och den historia jag läst vid läggdags för min 7-åring sen senaste månaden. Och återupptäckt kan tilläggas! Jag läste den själv för första gången för snart tjugo år sedan.

Kan hända är en del av dataspelsreferenserna i boken lite tidstypiska för det tidiga nittiotalet. Jag höftar till med lite moderna uttryck här och var när jag läser för parveln. Han kan dock mer om data- och tv-spel än vad jag kan och glor misstänksamt mot mig när jag höftar lite för kreativt….

Jag ska inte tråka ut er med hur många miljoner böcker Terry Pratchett sålt. Hur många priser han fått för både sina barn- och vuxenböcker. Hur många fina ordnar, hedersdoktor- och adelstitlar han mottagit. De är alla välförtjänta i alla fall.

Terry diagnostiserades med Alzheimers 2007, which sucks, så det kommer tyvärr inte att bli så många fler böcker att försvinna in i därifrån. Å andra sidan finns det en Facbookgrupp som heter Alzheimer's will be sorry it caught Terry Pratchett vilket ju är bra!

Någon dag ska jag slå mig ner och skriva en lång, välgenomtänkt och känslosam text om hur mycket Terry Pratchett och hans Discworld-böcker betytt för mig. Men det blir inte idag.

Idag nöjer jag mig med att tipsa om Bara du kan rädda mänskligheten. Läs den för din 7-åring (min tycker den är asabra!), eller sätt den i händerna på en nybliven tonåring som vill ha någonting kul att läsa som första bok på engelska. Eller läs den själv och känn dig tjugo år yngre du också.

7-åring poserar motvilligt och låtsas läsa bok inför påfrestande pappa med kamera.

p.s. Det blir dock till att surfa på begagnatsidor på internätet om du vill läsa den på svenska. Utgången sedan många år tyvärr. Den engelska pocketutgåvan finns dock hemma i butiken!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

VIP-kväll på torsdag

På torsdag är det VIP-Kväll på Bokia Killbergs Center Syd mellan klockan 20:00-23:00. Läs mer under Aktuella evenemang.

Oläst Augustpristagare

 Nej, jag har inte läst Korparna. Och jag hoppades på att Amanda Svenssons fantastiska Välkommen till den här världen skulle få årets Augustpris i den skönlitterära klassen. Med det menar jag inte att jag inte tror att Tomas Bannerhed är en värdig vinnare. Det tror jag verkligen att han är. Debutromanen om ett annorlunda sjuttiotal, i Småland, på ett småbruk. En som som skrämt iakttar sin far förtvivla under kraven att få det att gå ihop. Jag tror att boken är precis hur bra som helst. Jag tänkte läsa den när den kom, men det blev inte av. Nu blir det nog det. Tack för det Augustprisjuryn. Och roligt med en debutant. Det hör ju inte till vanligheterna.

Gläder mig också åt att Jessica Schiefauers Pojkarna fick priset i barn- och ungdomsklassen. Jag tyckte mycket om hennes Om du var jag som kom för ett par år sedan.
Mer om årets Augustprisvinnare här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Håller vad den lovar

Den har fått deckarvärldens mest prestigefyllda pris - The Golden Dagger - förra året. Och den håller verkligen vad det lovar. För mig känns Mörk jord av Belinda Bauer som årets bästa deckare.

Här gräver tolvårige pojken Steven på den dimmiga heden, dag ut och dag in. Han gräver och gräver - efter sin döde morbror som försvann som barn och tros vara mördad och begravd på heden. Steven tror - på barns sätt - att bara han hittar kroppen kommer allt att bli bättre. Mormor kommer att sluta stå och vänta i köksfönstret, mamma blir glad och snäll i stället för att ständigt vara arg. Och han kommer själv att få respekt bland mobbarna i skolan. Men heden är så stor, dimman så tät och Steven så trött och kall.

Han får då en livsfarlig idé: Att skriva brev till den misstänkte seriemördaren i fängelset...

Mer går inte att berätta - läs själva och njut av en ovanligt lyckad debut. Och håll sedan utkik efter nästa bok av Belinda Bauer (den lär vara på gång).

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

Kepler tar sig - "Eldvittnet" bättre än "Hypnotisören"

foto: Anna-Lena Ahlström

Jag blev besviken på Hypnotisören. Efter all den där upphaussningen hade jag väntat mig mer. Visst, det var spännande och svårt att lägga ifrån sig (förutom den drömliknande sekvensen någonstans i mitten som jag lätt hade kunnat vara utan), men boken kunde gott ha tajtats upp, var spektakulärt våldsam och bjöd på en hel del haltande psykologiska förklaringsmodeller. Så jag läste aldrig uppföljaren, utan tänkte lämna Lars Kepler åt sitt öde.

MEN, så visade det sig att Keplers nya skulle handla om störda tonårsflickor och ett medium... Right up my alley, tänkte jag. Och Eldvittnet var också en bra bit bättre än debuten. Precis som Johan låg jag uppe alldeles för länge och läste (tills boken var slut helt enkelt).

Språkligt ägnar författarna sig åt någon slags litterär motsvarighet till handkameran. Historien berättas i svettigt presens, något som gör den där måste-bara-läsa-nästa-sida-också-känslan starkare. Jag gillar också att man kommer Joona Linna närmare i den här boken (det kanske man gjorde redan i Paganinikontraktet, ska man ändå ta och läsa den?).

Invändningar har jag några stycken, återigen en viss långrandighet och psykolgiskt känns mördarens motiv... tja, inte direkt trovärdiga. Men spännande var det. Inte några bråddjup direkt, men allt måste ju inte vara Dostojevskij. Och vilken cliffhanger på slutet! Smart drag Kepler.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Vilken romanfigur tycker du genuint illa om?

Eva Killberg:

Parfymen var den värsta bok jag läst - samtidigt som andra hävdar att det är den bästa de läst... Men huvudpersonen fick mig att må fysiskt illa, och jag tål inte ens se boken!










Susanna Mattsson:

Den opportunistiske poeten Jaromil i Milan Kunderas Livet är någon annanstans (ej längre i tryck på svenska) tyckte jag riktigt, riktigt illa om. Det var otroligt skönt när han - OBS OBS OBS! JAG KOMMER ATT AVSLÖJA HANDLINGEN NU - dör i lunginflammation i slutet. Men boken är läsvärd för skildringen av Tjeckoslovakiens moderna historia, och Prag! Den utspelar sig i Prag.

Den unge Werther och hans lidanden står jag inte heller ut med. Kliv ur din blågula depp-kostym och skärp till dig! ropar man fåfängt åt den molokne huvudpersonen. Men vad hjälper det? Inte blir det bättre för att jag läst boken två gånger (idiotiskt jag vet, men jag hoppades liksom att jag skulle ha vuxit till mig gång två och fattat vilken otroligt bra klassiker det är. Jag fattade inte.)


Johan Zillén:

Det finns ju så många.....

Jag väljer således att fokusera på en som många har missat: Gretchen Lowell. Gretchen är den Hannibal Lecter-liknande tortyr/seriemördar/psykopatbaben i Chelsea Cains trilogi Heartsick, Sweetheart och Evil at Heart. En fullkomligt vidrig bitch som inte bara mördar och plågar sina oskyldiga offer (Du ska dricka avloppsrengöring älskling, annars åker jag hem till dig och slaktar dina barn långsamt-metoden tex.) utan även tvingar vår stackars hjälte, Detective Archie Sheridan att besöka henne i fängelset. Varför? Om han inte infinner sig och lyssnar på hennes njutningsfulla utläggningar om hur hon dödat och torterat vägrar hon berätta var offren ligger....  Archie är för övrigt en av hennes få överlevande projekt.

Forum gav ut del ett och två på svenska för några år sedan, tyvärr med urusla omslag och noll media. De floppade och kom aldrig ut i pocket. Too bad. Alla tre finns i engelsk pocket. Utmärkta thrillers.

Nesbø-pepp!

Ojojojoj! Vilka lyxproblem jag har. Här trillar böcker av favoritförfattare in på löpande band. Tillsammans med en leverans av den något otippade storsäljaren Kossijissenamn från de kära kollegorna på Center Syd hade Johan petat ner ett förhandsex av Jo Nesbøs senaste Harry Hole-alster! Tack Johan! Och nej, jag lovar att jag inte ska avslöja slutet förrän boken kommit ut... Men oj vad här ska läsas Gengångare (om det finns ytterligare paralleller till landsmannen Ibsens gamla pjäs än namnet på boken och att bägge författarna är norrmän återstår att se) i helgen. Jag ser en ensam lördagkväll i skogen utan sysselsättningsproblem framför mig. Katt i knät, en kanna te och kanske en och annan chokladpralin. För nu är Harry äntligen tillbaka efter tre år i Hongkong. När han ska utreda ett mord i narkotikamiljö visar sig den misstänkte vara ingen mindre än Oleg, Harrys tidigare styvson! Att jag var lite besviken på Pansarhjärta tänker jag glömma bort. Jag väntar mig intet annat än en Nesbø i toppform. Och jag som inte ens hunnit läsa ut Min Kamp 3 ännu. Hets!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Breaking Dawn" - Vampyrsex med bett?

Varningsremsa: För er som ännu ej läst Twilight-serien (finns ni?), men tänker göra det. Läs inte vidare!

Ja, då var vi där igen. Sexskildringar. Ämnet känns särdeles aktuellt med tanke på att fjärde Twilight-filmen har premiär idag. Jag gillar böckerna (ettan och tvåan mest, sedan blev det lite väl mycket testosteronstinna väsen bröstar sig beskyddande framför liten värnlös tjej och sunkig kärnfamiljsmoral för min smak). Inte minst för den totala tonårsromantiken. Det var ju så mycket lääängtan, och marmorbringor, och avbrutet hångel så man bara: Men kom till skott då! Kom igen! Bara gör't!

Ända till fjärde boken får man vänta, men där, (yes!) ska Bella och Edward då äääntligen få ligga (inte förrän de gift sig dock; Edwards 1800-talsmoral går inte av för hackor - däremot säkert hand i hand med författarens mormonska ideal). Förväntningarna skyhöga såklart, Stephenie Meyer har ju lyckats få till en sådan sjukt fin trånsjuk tonårsstämning i de tidigare böckerna. Och så bidde det... inte ens en tumme. Sämre till och med än superlama "så föll de över världens kant tillsammans" (Glitter Baby - Flynns dotter, en i övrigt fantastisk tantsnuskroman. Är du ett fan av genren - läs!) Först romantisk kväll och bröllopsresa, månsken, nattbad.... Och sedan är det nästa morgon! Vad är detta?!?! Buuuuu!!! Filmen G gjorde det bättre med sin vaselinlinsade Stockholmspanorering.

Mycket snack om den där efterlängtade sexscenen har det också varit inför premiären av Breaking Dawn. Sämre än i  boken kan det väl i alla fall inte bli.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Äter mer än hjärna?

Zombies gör sig väldigt bra på film. De är som en naturkraft eller en farsot. Jag har aldrig oroat mig för glittriga vampyrer på aftonen. Eller lurviga varulvar vid fullmåne … Men en zombieapokalyps känns varken avlägsen eller långsökt. Eller hur? Visst känner man ibland att vi bara är ett kemikaliespill eller galna kosjukeutbrott ifrån Walking Dead-country? Brännbollsträet jag har ovanpå garderoben i sovrummet i händelse av inbrottstjuvar borde nog funka bra även på zombies….

 De senaste årens Zombie-revival är mumma för oss skräckälskare!

Nytändningen får väl anses ha börjat med Zack Snyders remake av Romeros Dawn of the Dead (2004) – där Zombiejäklarna slutade hasa och satte fart ordentligt! Eller kanske med Danny Boyles 28 days later (2002), fast det var ju inte riktiga zombiesar ju. ”Ilske-virus” minsann!

Sedan följde en hel hoper med hyfsade, mediokra och rent urusla uppföljare och avarter.

Bäst av alla? Solklart rom-com-zom-en Shaun of the Dead (2004). En av 00-talets allra bästa filmer alla kategorier.

 Och nu? Den nervkrossande höjdarserien The Walking Dead (som baseras på en grafisk roman) är det populäraste tv-dramat i Staterna. Här sitter hela familjen (exkl. sjuåringen) klistrade på söndagskvällen….

Zombievågen har nu äntligen även börjat spilla över till litteraturen. Ajvide Lindqvist – som redan tidigare lekte med ämnet i Hanteringen av odöda – gick helt balls out i våras med kortromanen Tjärven (som tyvärr endast släpptes som e-bok). Zombiemassaker i den svenska skärgården. Yay!

Max Brooks bok Världskrig Z är förlagd till tio år efter det tredje världskriget. Mot, just det, Zombies. Boken är upplagd som en reportagebok. Vi får läsa skildringar från hela världen, av barn, rika, fattiga, militärer och politiker, om krigens utbrott och konsekvenser. Det är fullkomligt briljant! Brad Pitt håller på med filmversionen as we speak.

De Vassa Tändernas skog av Carrie Ryan skildrar hur människorna stängslar in sig i byar när de oheliga ständigt rör sig i skogarna utanför i jakt på mer människokött att infektera.

 Och så Varma kroppar av Isaac Marion (Warm Bodies). En zombieroman ur zombiens synvinkel! “R”, som huvudzombiepersonen heter, är stendöd, saknar minnen och drömmar. Bara när han äter de levandes kött kommer han ihåg vem han var. Glimtar, men ändå… Släpps på svenska till våren, men finns hemma i engelsk pocket nu.

Nästa gång det anordnas en Zombie Walk i Malmö så syns vi där!

 Hej då alla Monsterdiggare!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

"Grand Mal" av Linda Boström Knausgård

Det går inte att sticka under stol med att anledningen till att jag ville läsa novellsamlingen Grand Mal (trots att det fantastiska spöklika omslaget sände ut små lässignaler av alldeles egen kraft från hyllan - boken är extremt snygg) stavas Karl Ove Knausgård. För har man väl börjat tugga sig igenom hans självbiografiska/autofiktiva/vaddennuskakallas svit så går det inte att undvika en viss nyfikenhet på personer i hans närhet. Som hustrun Linda, författare även hon. Jag tycker att det är lite pinsamt med den här personfixeringen, för jag vill verkligen hellre vara en sådan där typ som låter böckerna tala för sig själva. Men det är bara att erkänna. Jag är lite starstruck när det kommer till Karl Ove Knausgård.

Noveller är annars inte riktigt min grej. Jag gillar att läsa i sjok, långa sittningar, tränga in i sidorna och komma upp, lite yrvaket, helst flera timmar senare. Noveller kräver egentligen en annan slags läsare. Mer eftertänksam. En läsare som lägger ifrån sig boken och låter texten och historien sjunka in. Inte en litterär bulimiker som bara glupar efter mer, mer, mer! Ska jag plocka upp en novellsamling krävs speciella skäl. Som att jag sedan tidigare uppskattar författaren (Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie) att författaren är tokhyllad (Alice Munro) eller som nu, att författaren råkar vara gift med en annan författare som jag älskar. Och i det här fallet var det ju en herrans tur att hon var det. För tänk om jag missat Linda Boström Knausgårds bok!

Grand Mal, stor sjukdom, ett gravt epileptiskt anfall. Kanske bryter det inte alltid ut på sidorna i Boström Knausgårds novellsamling. Men även då det inte gör det, ruvar det ändå någonstans, strax under ytan, oroande, obönhörligt, redo att explodera. Tonen slås an i inledningsnovellen där berättaren vänder sig med en bön till en utomstående betraktare som på något sätt ändå har makten över henne och hennes familj. "Jag har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyssna till den. Jag vill att du ska ge mig det jag ber dig om... Jag vill att du lovar att alla ska leva. Barnen. Min man. Jag vill att de ska leva. Ingenting får hända dem."

Ibland gränsar det till sagan, framför allt i novellen "Vitbjörn Kung Valemon", en slags blodig Prins Hatt-historia. Ibland till skräck, som i rysningsframkallande "Babyalarmet". Ofta är det mer vardagligt, uppväxtminnen, föräldraskap, kärleksrelationer... alla med det här svindlande djupet under historien.

Novellerna är korta, oftast bara ett par sidor, ögonblicksbilder. Men som varje riktigt skicklig författare målar Boström Knausgård av dessa korta bilder upp stora skeenden, hela liv som sträcker sig långt utanför boksidorna. Historierna gäckar min fantasi, skapar (oftast inte helt behagliga, emellanåt genuint obehagliga) stämningar som dröjer sig kvar. Jag tycker mycket, mycket om det.

Och tack Modernista för det fina signerade recesionsexemplaret. Det kommer att pryda sin plats i bokhyllan.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Zvettigt med Zlatan

Ojojoj, släng dig i väggen Harry Potter! När Zlatan släpper bok vallfärdar hela Malmö till bokhandlaren. Vid lunch kom böckerna. Klockan fyra var de slut. I telefonen svarar vi numera "Zlatan hotline". Ytterligare 100 000 exemplar trycks upp och kommer ut i december. Den där mysdressen som skulle bli årets julklapp lär ju få konkurrens...

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Lars Kepler - "Eldvittnet"

De är duktiga de där Keplers. Det är inte många författare som lyckas skriva så totalt onerläggbara thrillers. Skulle Stieg Larssons familj någon gång få slut på pengar (fet chans) och bestämma sig för att, likt Ludlum, Cussler & Clancy tex. franchisa ut karaktärerna Salander & Co. till andra författare torde de vara förstahandsvalet.

Jag vet, det är inte stor litteratur. Men det är, ärligt talat, inte Millenniumtrilogin heller. Inga Augustpris eller Nordiska Kulturråd lurkar runt hörnet.  Die Hard fick inga Oscars. De gråter säkert hela vägen till banken.

I Eldvittnet korsas Joona Linnas väg av våldsamma och störda tonårsflickor och ett spiritistiskt medium. Lite Ajvide Lindqvist-varning här, men de lyckas styra bort från det spåret snyggt. Håll er till det ni kan Keplers. Don’t mess with the master. Brutala mord, kidnappat barn, Joona - ensamvargen med nästan alla emot sig, Samhällets olycksbarn och den ekonomiska eliten. Föräldrakärlek/misshandel/förnekelse, AKTA HAN ÄR BAKOM DIG! Många trådar blir det. Inga i Sundbyberg (där jag inte bor men övningskörde väldigt mycket). Tänkte lite på det. Hej’rå!

Några invändningar? Ja, precis som i de tidigare två böckerna retar jag mig på de konstanta summeringarna och upprepningar av viktiga intrigdetaljer. Jag vet! Jag läste det nyss. Jag har ju som sagt uppenbara problem med att lägga ner det här förbaskade manuset. Herregud! Klockan är snart två på natten och jag måste sova nu!!

Boken peakar även väldigt tidigt tycker jag. Utan att avslöja handlingen (och sabba boken för resten av er vanliga dödliga) kan jag säga att ca 250 sidor in är det så spännande att jag håller på att krevera! Storyn når ett crescendo som sedan inte överträffas på de hundra sidor eller så som är kvar. Tyckte det var samma problem med Paganinikontraktet. Ambassadäventyret var ett bättre slut än det riktiga slutet. Samt den näst intill parodiskt inkompetente och tjurige landsortspolisen Gunnarsson. Åsa-Nisse-karaktär. Kunde definitivt ha behövts lite jobb till där.

Sen är det bokens slut. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar det eller inte. Det är lite som när de i en riktigt bra TV-serie, Dexter typ, avslutar avsnittet med en trailer för nästa. Agh! Stopp! Jag vill inte veta! Too much information!

Å andra sidan blir jag väldigt sugen på att läsa nästa bok. Men till skillnad från nästa Dexter-avsnitt, som bara ligger en vecka bort i tiden, kommer det ju sannolikt att dröja minst ett år eller så innan jag träffar Joona igen. Kommersiellt och ekonomiskt tänkt säkert, men det retar mig lite.

Men vad vet jag.

Jag är bara observatör. ;-)

Johan Zillén

Bokia Killbergs Center Syd

Augustpriset till Amanda Svensson, nej förresten... alla priser till Amanda Svensson!

Greta bor i ett sunkigt konstnärskollektiv på Möllan i Malmö. Killarna hon delar lägenhet med talar nostalgiskt om trolldeg och röker på framför franska barnprogram. Själv vill Greta bara vidare, bort... till skarpa kanter och neon, en verklighet som passar hennes fascistoida estetiska ideal. Hon vill dansa, dansa och springa i en evighet.

På andra sidan Bron finns Simon, ingen är så cool som han. Han fyller staden med sina futuristiska trianglar, kall, rå estetik. Perfekt geometri. Men Simon bär på en sjukdom, han hyser en kärlek som aldrig kommer att kunna besvaras. I smyg läser han Svindlande höjder. Han är dömd till evig ensamhet.

Om det inte vore för Claus. För där på andra sidan Bron finns också Claus, för mycket åt alla håll och kanter. Passar ingenstans. Men i Simons liv passar han in. Det har han gjort sedan de var barn. En perfekt balans.

När Greta och Simon träffas är det något som förändras, balansen ruckas, triangeln är skev. Något oåterkalleligt kommer obönhörligen att inträffa.

Om jag gillade Amanda Svenssons Hey Dolly skarpt älskar jag hennes senaste roman Välkommen till den här världen. Det bara svindlar i mig när jag läser den. Berättarteknik, språk, romangestalter... you name it, allt är perfekt. Amanda Svensson är helt enkelt rasande skicklig. Jag vill springa iväg sätta boken i händerna på alla jag känner. Och hade jag varit tonåring idag hade den här boken blivit min Mun mot mun.

Jag satsade ju på att Amanda Svensson skulle få Augustpriset. Jag hoppas hon får alla priser som går att få för den här underbara romanen!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Huvudjägarna i sitt rätta element?

"Film kan ta bort styrkan i en bok, den att läsaren skapar sina egna bilder. Gestaltas Harry Hole av en skådespelare har man förstört de tusentals Harry Hole som finns i läsarnas huvuden"

Det sade Jo Nesbø i en intervju i Svenska dagbladet för ett antal år sedan. Harry Hole. Det är min Nesbø-favorit alla kategorier. Och så länge Jo Nesbø fortsätter att skriva om honom kommer vi inte att få se honom på filmduken. Det har författaren lovat. Alltså är jag glad att det är Roger Brown, huvudpersonen i Huvudjägarna, den fristående thriller som Nesbø släppte i vintras, som gör entré på vita duken ikväll och inte livströtte Harry.

Redan när jag läste boken i februari tyckte jag att den passade som film. Återstår bara att se hur det blev.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Ja till Liv! på det stora hela

Min favorit, Liv Strömquist, har slagit till igen. Den här gången med en ABC-bok i serieform. I Ja till Liv! går hon ut starkt med A som i Arbetslinjen där nya moderaternas arbetsmarknadspolitik kläs i ett löjets skimmer. Skrattar alltid högt när jag läser Liv Strömquist. Så även den här gången. Helt klart är hon en av landets i särklass bästa serieskapare just nu.

B representeras av barn (kristdemokrater hela bunten!) På M repriseras fantastiska Månadens Manshora - tidigare utgiven som kalender - (tänk när tio procent av Skandinaviens befolkning ser ut som Christer Sjögren, vilken rysare!). På N får nörden från medelklassen sig en känga (jäpp, träffad!) - Aldrig är Strömquist så bra som när hon pratar klass. Det svider där det ska. Bravo, bravo! (Jag strösslar utropstecken här märker jag, nåja ibland ska det till.)

Förtjust läser jag ända fram till R som i Robert, men där... plötsligt en fadd smak i munnen. Får man vara så här elak? För visst är det fortfarande roligt - väldigt. Men också extremt hårt. Visst, visst, visst. Robert Gustafsson verkar ypperligt mansgrisig, sitter ohotad på Sveriges humortron, håvar in pengar och har ett tolkningsföreträde som en vanlig, simpel serietecknare bara kan drömma om. Men ändå. Det här är ju helt enkelt... jättetaskigt. Är jag en töntig softie (jag är extremt mjuk) eller passeras en gräns här? Jag vet inte riktigt. Kanske har tanken slagit Strömquist själv, för hon filosoferade om detta (inte just om Robert G, men om hur och om hennes serier påverkar dem som figurerar i dem) i ett Babel-avsnitt tidigare i höst.

Men om jag skummar bokstaven R - Underbar ABC-bok. In med den i skolundervisningen pronto!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Knausgårdsk läsfest väntar

Fröjd och gamman! Just när jag läser de sista sidorna i Linda Boström Knausgårds Grand Mal så trillar ett läsex av maken Karl Oves Min Kamp 3 in i butiken. Som jag väntat på denna bok! Och vilken Knausgårdsk läsfest den här veckan. Ljuvligt!

Höjden av slapphet

Inte för att mitt läsande åsamkat mig några direkt förslitningsskador så här långt, men kan inte låta bli att gilla idén med den här bokkudden. Ok, bilderna är cheesy i ligan tysk tvättmedelsreklam, men bortsett från det. Är det inte lite härligt med den här totala graden av slapphet? Här ska inget mer än hjärnan gymnastiseras. Basta! Återstår att se om jag införskaffar en alldeles egen bokpuff. I så fall lovar jag avlägga rapport om huruvida detta dunmjuka läshjälpmedel levde upp till mina förväntningar.

"Spelreglerna" av Jonas Karlsson

Jag gillar inte Jonas Karlsson. Överlag tycker jag det känns helt ok att hysa lite förakt för odrägligt begåvade människor. Case in point: Unge Herr Karlsson.

* Otroligt begåvad skådespelare.
* Sin generations Thorsten Flinck, fast utan irriterande ovanor som att sno din Widescreen-TV och sälja den för kokain.
* Guldbaggebelönad filmskådis.
* Knesset-panelmedlem.
* Teaterproffs som inte bara ofta står på Dramatens scen utan även får sina egna, hemsnickrade pjäser uppsatta på Stockholms Statsteater.

Jag menar vad fan!?

Söt ar han också.
Jävla typ.

Som om inte det räckte ska han skriva böcker också, det satans kräket. Bra är de också.
Novellsamlingarna Det andra målet och Den perfekte vännen är bägge kritikerhyllade, framgångsrika och (tyvärr) riktigt bra.

Tydligen så har ”Herr Duktig” inte nog med jobb som skådis. Nu har han lyckats prångla ut ännu en novellsamling, Spelreglerna. Tycker du att det här är schysst Jonas?! Fattar du hur svårt det är för författare i Sverige att få ihop till månadshyran, cigg och rödvin? Inte ens bra rödtjut. Vi snackar 179-spänns-Bag-in-boxar! Räcker det inte med att du är med i var och varannan SVT- och SF-produktion??

Spelreglerna då. Är den någonting att ha? Ja, naturligtvis är den det. Den är skitbra.
Är varje novell ett mästerverk? Nej. Den ytterst Kafkakomiska novellen ”Fakturan” är det.
De andra pendlar mellan bra och riktigt bra. Helvete….

Här kan du se puckot självbelåtet läsa ur sin nya förbannade bok.

Folkkär My ass!!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd