Svisch, sade det så hade jag läst ut Jo Nesbøs ”Huvudjägarna”. För det här är en riktig bladvändarthriller, om än kanske inte i tungviktsklassen. Fast det börjar förvillande lugnt med att vi får lära känna Roger Brown, framgångsrik headhunter och konsttjuv. En hyfsat osympatisk men kapabel man på 1,68 som kompenserar sin ringa längd med statussymboler i form av såväl jobb som designerkläder och tjusig hustru.
Nej, något direkt tycke fattar jag aldrig för Nesbøs hjälte, men han klarar av att underhålla för stunden. För vips sätter handlingen fart, för att sedan rusa i 120 km/h rakt igenom resten av boken. Begreppet headhunter får snart dubbel betydelse och Roger Brown finner sig insnärjd i en härva långt större än han kunnat ana. Och långt farligare.
Nesbø skriver som vanligt rakt på sak, på en alls icke oäven prosa. Tempot är högre än i Harry Hole-böckerna, här ges ingen tid för eftertanke eller reflektion. Faktiskt känns det stundtals mer som att se en film än att läsa en bok, och jag blir inte förvånad när jag läser på innerfliken att filmen som baseras på boken har premiär i augusti.
Intrigen känns väl kanske lite… ja, krystad. Utan att avslöja för mycket har jag svårt att se att skurkarnas mål i verkligheten skulle helga fullt så radikala medel. Men jaja, det här är fantasi och underhållning och just när man tror att man listat ut allt bjuds man på en ordentlig överraskning som skiljer intrigen från dussinthrillerns. Klart godkänt blir det för Roger Brown och co. Men egentligen föredrar jag lite mer djup och nyansering framför den här sortens testosteronångande full fart framåt-litteratur. Ser alltså mer fram emot nästa Harry Hole, än något nytt fristående från Jo Nesbø.
Susanna Mattssson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar