Har ni funderat på hur helvetet ser ut någon gång? Det har jag, och jag tänkte mig det i alla fall inte såhär:
”En folkviseaktig melodi strömmade ut i rummet, och jag började gå efter de andra, varje steg i takt med musiken. Jag höll Vanja med en hand under vardera armen, så att hon hängde och dinglade mot bröstet på mig. Sedan skulle man stampa med foten och svänga runt innan dansen gick åt andra hållet. Många tyckte det var jättekul, det blev skratt och till och med ett och annat tjut. När det var klart skulle vi dansa ensamma med barnen. Jag vaggade omkring med Vanja på armen, och tänkte att det säkert var så här helvetet var, mjukt och snällt och fullt med främmande mammor med bebisar.”
Där har ni Karl Ove Knausgård version av den varma platsen som den skildras i andra delen av ”Min Kamp”, det jättelika romanprojekt som tar avstamp i författarens liv och som har orsakat en hel del uppståndelse hemlandet i Norge. Anledningen till det är att Knausgård, till synes utan censur, ohämmat lämnar ut såväl sig själv som sina närmaste. Autofiktiv är ordet som förlaget använder om romanen, och jag tänker inte ägna tid åt att reda ut vad det egentligen ska betyda. För mig spelar det mindre roll om det som skrivs är ”sant” eller inte. Vad som däremot spelar roll är hur det görs. Och jädrar i min lilla låda vad bra han gör det, Knausgård! Vi pratar Strindberg-kvalla.
Jag läste del ett förra året, och hade som sagt med den på 2010 års Tio i topp-lista. Men frågan är om jag inte uppskattar del två ännu lite mer. Jag hade glömt hur fantastiskt rolig han kan vara, mitt i den livskamp förs boken igenom.
Där del ett behandlade barndom och uppväxtår, relationen till fadern och dennes död, landar del två längre fram i livet. Karl Ove lämnar Norge och ett äktenskap som gått i stå, hamnar i Stockholm, finner den världsomvälvande kärleken, bildar familj och upplever hur den himlastormande förälskelsen ersätts av en vardagstristess som endast skrivandet kan mota bort. Hans uppfattning av vad det innebär att vara man (och människa) förvirrar mig, och vanligtvis är jag inte är ett speciellt stort fan av genren ”(ung) man med ångest söker livet mening och finner den i konsten allenast”. Men ingen regel utan undantag.
På ett ställe i boken säger vännen Geir, inte utan avundsjuka, att Karl Ove kan locka fram tårar hos läsaren genom att gestalta ett toalettbesök i 20 sidor. Och ja, jag hade utan tvekan gärna läst 20 sidor om Knausgårds toalettbesök, eller om vad som helst annat han får lust att berätta om. Så gärna att jag nu tänker gå över till att läsa resten av serien på norska får att slippa vänta på den svenska översättningen av del tre.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar